Paradox, psykologi och konspirationsteori med

et är mitt i smällkalla vintern. Det har snöat. Tåget mellan Stockholm och Uppsala gick inte som utlovat. Jag är nästan en timme sen hem till Emma Frans.

– Jag blir så himla konspiratorisk, öppnar hon innan vi ens slagit oss ner.
 -– Jag vet! Hur ’out of character’ är inte det?

Emma Frans har gjort sig ett namn på att lära oss att vara källkritiska och granskande. Att inte tro på allt vi hör och läser. Hon är vetenskapskommunikatör och doktor i medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska institutet. Under coronapandemin var hon en av våra mest tillfrågade experter. Så populär att TV4 föreslog att tittarna skulle göra julgransprydnader av henne samt statsepidemiolog Anders Tegnell och Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi.

Men Emma Frans har även blivit hånad, kritiserad och hotad. Anklagad för att inte vara rätt sorts expert.

I dag vill hon inte längre ha den där andfåddheten som kom sig av det massiva nyhetsflödet och av att rapportera om studier gjorda i realtid. Hon var nära att bränna ut sig.

– Min telefon ringde oavbrutet från att jag vaknade. Det kändes som att jag sprang ett maratonlopp. Men fråga mig om fem år, då kanske jag längtar tillbaka till den tid då jag var eftertraktad.

Den blonda luggen faller ner i ögonen när hon häller upp en kopp kaffe till mig. Hon tar ett varv med disktrasan på det frukostsmuliga matbordet. Runt den bärbara datorn och den analoga kalendern. På fönsterbrädan ligger omonterade lampor, två afrikanska skulpturer och en hastigt uppställd ljusstake.

Hon har varnat för stöket. Tillsammans med sin man och de två barnen på 11 och 13 år har hon precis flyttat in i den bruna 1920-tals fastigheten mellan Observatorieparken och kyrkogården. Det ekar ännu tomt i rummen.

”Efter” pandemin har hon fått en nytändning. Det är roligt att vara ute och prata för folk igen. Hon föreläser om hur man, genom att tänka mer vetenskapligt, kan bli bättre på att bedöma vad som stämmer och vad som inte gör det.

Hon har också fått tid att djupdyka i det som hon själv stått i skottgluggen för, den parallella debatt som pågått under pandemin. Hennes femte bok, som kommer i mars, heter Expertparadoxen.

Det är där hon tangerar det konspiratoriska, och hon följer upp sitt inledande själv-ironiska utspel:

– En forskare jag intervjuade i höstas sa att det är tåg och kollektivtrafik som man vill slå ut om man ska jävlas med en annan stat. Så när Trafikverkets system låg nere i hela Sverige förra veckan tänkte jag cyberattack direkt, säger hon leende, men blir strax allvarlig.

Att allt fler människor ser att skola, SJ, privatiseringen, inte fungerar så bra påverkar tilliten i samhället, menar hon.

– På sikt kommer det att bli förödande för förtroendet. I Sverige är vi beroende av det för att få människor att betala skatt och vaccinera sig. Hela coronastrategin byggde på det höga förtroende som myndigheter och institutioner haft under lång tid.

I den nya boken resonerar hon kring hur vi kan förlita oss på forskning men ändå inte sluta tänka själva.

– Även om det är bra med högt förtroende för experter, vilket man kan se i undersökningar att folk generellt har, kan det också bli farligt om folk har för stort förtroende för forskare.

Hon tar ett närliggande exempel: Hur kirurgen Paolo Macchiarini på Karolinska institutet utnyttjade förtroendet i sin auktoritära ställning.
Men konsekvenserna kan bli minst lika illa om beslutsfattarna slutar lyssna på forskarna till följd av bristande förtroende. I boken skriver hon om hur Sydafrika drabbades hårt av den ovetenskapliga strategi som infördes för att hantera aidsepidemin.

Din egen roll som expert har varit ifrågasatt och kritiserad under pandemin. Kommer boken ur det?

– Ja, verkligen. Fast inte bara ur min personliga erfarenhet. Jag tror att många kommer ur pandemin med tankar kring att vi sett att forskare är oeniga och att de ibland har fel. Vi har också sett att beroende på vilken typ av forskare som du frågar kommer du att få olika svar.

Specialiseringen måste problematiseras, menar Emma Frans. När det gäller så komplexa frågor som pandemin, som ställde hela samhället på ända, är det viktigt att få kompetens från flera håll.

– Vi har sett att när du bara lyssnade på experter som har ett 100-procentigt fokus på att få ner smittspridningen och inte beaktade följdeffekterna gällande till exempel barns skolgång eller ekonomin, fick vi ett för smalt perspektiv. Vi ser nu hur de långsiktiga konsekvenserna av ett så ensidigt fokus stökar till det.

Vad händer med folks hälsa om de inte får gå ut? Vad händer med barn som inte får gå i skolan? Och hur går det med välmåendet om alla blir arbetslösa? Det är viktiga perspektiv där fler forskare än epidemiologerna kan bidra, anser Emma Frans.

När hon pratade om skolstängningarna i UR-programmet ”Skola hemma – experterna” blev hon dock anklagad av tidningen Kvartal för att blanda ihop etik med vetenskap.

I sin nya bok skriver hon: ”Genom att släppa föreställningen om att vägen till frälsning går genom ett ensamt supergeni kan vi minska risken att förföras av skurkar förklädda till hjältar” och ”Det är vetenskapen som vi ska ha högt förtroende för, det är den som till slut leder oss rätt, inte enskilda genier. Och vetenskapen i sin tur drivs framåt av många forskare som arbetar tillsammans.”
 jälv forskar Emma Frans en dag i veckan. Hon medverkar i ett forskningsprojekt om hur den psykiska hälsan påverkats av pandemin. Ett samarbete mellan flera olika länder där de hoppas kunna göra jämförelser, beroende på smittspridning och restriktioner, över en femårsperiod.

De studier som redan har publicerats visar på en ålders-trend, berättar Emma Frans. Äldre personer har mått bättre trots att de har varit mer isolerade, medan unga har mått sämre. Måendet har också förbättrats när man fått vaccin, samtidigt som de som har umgåtts med människor och struntat i rekommendationerna också mått bättre.

Men här kommer en av Emma Frans käpphästar in. Kausalitet, eller orsakssamband.

– Riktningen på orsakssambandet är oklart. Det kan ju också vara så att de som mått bättre vågat vara ute och socialisera sig mer.

Det ringer på dörren. En hantverkare ska reparera en golvskada som uppstod i samband med flytten. Jag erbjuds en påtår samtidigt som Emma Frans konstaterar hur intressant det är att pandemin fortfarande pågår trots att vi inte längre pratar om den.

– Invasionen i Ukraina gjorde att viruset nästan helt försvann. Det är spännande ur psykologiskt perspektiv. Vad medierna väljer att fokusera på eller vad som är det senaste nya orosmomentet i vår tillvaro – hur mycket det påverkar upplevelsen av pandemin.

Hur tänker du då kring att du varit med och bidragit till detta förhöjda fokus?

– Åh, vilken jobbig fråga! Det är klart att jag måste intala mig att jag har gjort nytta. Och inte bara förmedlade expertsvar. För det är inte det jag vill göra. Jag ville inte säga vad som är sant eller fel. Jag vill berätta vad forskningen visar, vad vi vet och inte vet. Och jag vill att människor ska ha tillräckligt med verktyg för att själva bedöma vad de ska tro på.
  vår hoppas hon kunna starta ett projekt för att väga samman forskning med vetenskapskommunikation. Hitta sätt att bättre nå ut med information, nå de som inte ser presskonferenserna, till områden och grupper där man kunnat se lägre vaccinationstäckning. För att nå ut till människor med kunskap och vetenskap oavsett disciplin måste vi också förstå människors psykologi, menar Emma Frans.

– Vi brottas med att människor inte vaccinerar sig och så visar det sig att om man skickar ut en kallelse med en förbokad tid går människor och vaccinerar sig. Naturvetenskapen ska vara jättestolt över våra data och fina analyser, men vi behöver förståelsen om mänskligt psyke och beteende för att kunna förmedla detta på bästa sätt. Det vill jag djupdyka i framöver.

Psykologi fanns dock inte på kartan när det kom till yrkesval för Emma Frans, trots att båda hennes föräldrar är psykologer. Pappa var prefekt vid Institutionen i psykologi i Uppsala och doktorerade så småningom på posttraumatiskt stressyndrom. Mamman arbetade i många år på bup för att senare ta emot klienter i egen regi.

– Jag valde naturvetenskaplig inriktning av strategiska skäl. Jag var osäker på min egen förmåga och tänkte att jag behövde lära mig något som inte andra kan för att vara konkurrenskraftig.

Att föräldrarnas skilsmässa ledde till så svåra ekonomiska problem att familjen blev vräkt har präglat Emma Frans och alla hennes val efter det. Hon har inte vågat förlita sig på sin talang och följa sin passion. Men det blev inte läkemedelsindustrin där hon trodde sig kunna tjäna pengar. Inte heller läkare, för hon ville inte jobba med patienter, faktiskt inte med människor.

– Det passar mig att vara egenföretagare. Jag är inte en människa som vill vara på en arbetsplats där man arbetar med folk hela tiden. Jag tycker om att vara ensam och jobba självständigt.

Enligt egen utsago var hon inget vidare på fysik eller teknik, men gillade matematik. Det blev biomedicin och när hon gick vidare till epidemiologi handlade det ännu mer om statistik och att räkna, samtidigt som sjukdom, människa och medicin stod i fokus. Hon lärde sig att jobba med stora mängder data och göra sofistikerade analyser. Hon doktorerade på kopplingen mellan äldre pappor och ökad risk för olika typer av psykiatriska diagnoser.

– Ju äldre män blir desto större risk att de överför nya mutationer till sina avkommor. Man tror att det kan vara förklaringen bakom kopplingen till psykiatriska diagnoser, eftersom dessa har en tydlig genetisk komponent.

När studierna publicerades fick de stort medialt genomslag. Emma Frans blev bland annat intervjuad för New York Times, och fick upp ögonen för samspelet mellan forskare och journalister. Att det ofta inte blev helt korrekt, att rubriker blev felvinklade – och att det var hon som fick de arga mejlen.

Inom akademin upplevde hon att man måste spela spelet och lära sig bli motiverad av de saker man måste göra för att bli docent eller professor. Det gick trögt. Hon kände sig instängd. Men så började hon skriva en blogg om populärvetenskap, skaffade ett Twitter-konto för att driva trafik till bloggen och där lossnade det. Hon upptäckte hur kul det var att följa med och bidra till det offentliga samtalet.

– Någonstans där började jag hitta mitt tilltal, fick en massa följare och fick sedan även skriva populärvetenskap i Svenska Dagbladet.

Hon blev en populär gäst och expert i ett antal poddar, har varit Sommarvärd i P1, medverkat i tv i bland annat ”Gift vid första ögonkastet”, ”Alla mot alla”, ”Framtiden runt hörnet” – och belönats med en hel drös av priser.

– Jag är enormt intresserad av vetenskap och vetenskapskommunikation. Jag känner att jag har hittat min grej och skapat en plattform där jag också når ut till en publik. Jag vill bredda synen på vad en forskare är och inspirera andra att göra något liknande. Det är jätteviktigt när vi gör nya genombrott. För att hjälpas åt och skapa en bättre framtid behöver vi ha många olika sorters expertis med på resan.

Emma Frans har 131 000 följare på Instagram och
120 400 följare på Twitter.

– Under pandemin var det fruktansvärt. Sociala medier blev en så stor del av ens verklighet. Twitter är som ett parallellt universum där alla är arga på varandra. Jag började tänka att det folk skrev om mig var sant, att alla hatade mig. Men nu är jag tillbaka i en tillvaro där jag träffar människor och får många positiva kommentarer, även om jag inte vunnit lika många priser det senaste året.

Sedan drygt ett halvår tillbaka är Emma Frans invald i Stiftelsen Nobel Center. Hennes relation till Nobel är dock längre än så. Hon har varit programledare för Nobelstudion på SVT, bjudits på Nobellunch på Kungliga slottet och så sent som dagen före intervjun var hon i Uppsala universitetsaula och lyssnade på medicinpristagaren Svante Pääbo.

– Jag tycker att det är kul med Nobel, men jag tycker också att det är viktigt att ibland uppmärksamma prisets baksida. Det finns något som kallas för Nobelsjukan, att tidigare Nobelpristagare gör ovetenskapliga uttalanden. Det kan ställa till med mycket, säger hon.

En forskare som drabbades av Nobelsjukan var Luc Montagnier, som fick Nobelpriset i medicin 2008 som den förste som upptäckte hiv-viruset. Han uttryckte senare stöd för homeopatiska förklaringsmodeller och gjorde ovetenskapliga uttalanden om covid-19-vaccinering innan han gick bort i februari 2022.

På årets Nobelbankett blev Emma Frans placerad bredvid Anders Ekström, professor i idéhistoria.

– Trots att jag själv är naturvetare och gillar den naturvetenskapliga metoden är det roligt med forskare från andra områden, framför allt humanister. Ibland tänker jag att vi naturvetenskapliga forskare överskattar det vi vet och vad vi tror att vi kan mäta och räkna oss till. Anders Ekström är också expert inom vetenskapsteori. Hade jag fått börja om min karriär hade jag nog valt något liknande.

På väg hem tar jag vägen över kyrkogården tillbaka till stationen. Tänker på att hennes 11-årige son skojat om att deras nya ”livingroom” borde kallas för ”deathroom”. Det vätter ut mot denna vidsträckta park med gravstenar.

Emma Frans har precis fyllt 41 år. Hon kallar sig själv för ”late bloomer”. Från att tidigare ha ifrågasatt om det finns ett mellanläge mellan uttråkad och överstimulerad tycker hon sig ha hittat balansen.

Men om det bröt ut en ny pandemi skulle hon kliva på cirkusen igen.

– Det är jättekonstigt, det är som en förlossning. När det pågår kan man inte fatta att man gör det, men så snart smärtan är över tänker man ganska snabbt; det här kan jag göra om.