Lina Thomsgård – en rätt vis kvinna

Det är nästan maniskt, behovet av att vara självständig. Lina Thomsgård kan bäst själv, behöver ingen. När hon som 19-åring kom hem till Stockholm, efter att hennes bästa vän hade dött i Paris, sa psykologen på psykakuten efter sju samtal: ”Du kommer hit varje vecka och presenterar problemen insiktsfullt och underhållande, sedan presenterar du lösningen och vad du ska göra och så går du härifrån. Ingen gång har du bett om hjälp.”

– Jag trodde att jag var duktig. Att jag skulle avrapportera hur jag höll på att lösa det här. Att be om hjälp kändes som ”Va? Vilket vansinne!” Det tampas jag fortfarande med, säger Lina Thomsgård, där hon sitter i en vit fåtölj med rutmönster på sitt älskade kontor i Hornstull i Stockholm.

Det handlar nog mycket om att vara skuldfri, funderar hon. Att ta emot hjälp innebär att hon har fått något, med det kommer ett ansvar gentemot den andra personen. Ansvaret gör henne ofri. Samtidigt älskar hon att hjälpa andra, som då står i skuld till henne, vilket är en härligare position.

– Om du fryser och jag säger ”men ta den här koftan”, då blir du varm och glad, men glädjen jag får av att hjälpa är enorm. Där har jag varit snål mot min omgivning, genom att inte låta dem känna att de får vara med och bidra.

I psykologipodden Dumma människor, som Lina Thomsgård gör tillsammans med psykologen Björn Hedensjö, har de flera gånger tagit upp begreppet hjälp ur olika vinklar. Särskilt avsnittet om transaktionella relationer träffade en öm punkt.

– Det var lite … ouch. Jag fick lära mig lite mer om konsekvenserna än jag kanske hade önskat. Att om allting handlar om debet och kredit kan en genuin gåva aldrig finnas, för allt är en transaktion. Mitt tänk om att hjälp är som att skicka fakturor och stå i skuld är fel och går inte ihop med mina grundläggande värderingar.

Trots oviljan att be om hjälp försätter sig Lina Thomsgård hela tiden i situationer där samverkan är avgörande och där hon har mycket ansvar. Men hon försöker alltid se till att hennes egen roll är som en pusselbit som kan lyftas ut, så att hon kan studsa vidare när hon vill. Det var tanken med Dumma människor också, att få podden på rull och när alla visste vad de skulle göra kunde hon själv gå vidare. Men i podden har hon blivit bättre på att luta sig mot andra människor än någonsin tidigare.

– Jag känner att jag behövs här, och jag behöver Björn, och vi behöver vår producent Klara. Jag får hjälp av dem och de får hjälp av mig, och det är okej. Det är något med dynamiken vi har hittat, den har satt sig i köttet på något vis. Och så har vi roligt.

Både hennes mamma och styvfar är psykologer. Men som barn var Lina Thomsgård skeptisk mot terapi.

– Psykologi var liksom ”buhu, jag mår dåligt”. Och det här med att prata, tyckte jag, varför älta sina problem i stället för att göra något åt dem?

Sedan kom det där året efter gymnasiet.

Lina Thomsgård hade flyttat till Paris. Snart kom bästa kompisen Emma efter och de bodde tillsammans i ett år. Så ville Emma prova ecstasy. Hon hade fått veta att det var viktigt att dricka vatten, men drogen slog ut vätskeregleringssystemet. Emma drack, mådde sämre och drack mer, tills hon drunknade inifrån.

– Hon blev inte ens 20 år. Det var ett jävla svek från livet. Det gjorde så mycket ondare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag har fortfarande inte accepterat det. Det var inte slut där, jag går inte med på det, säger Lina Thomsgård medan hon drar upp de svarta tröjärmarna och torkar ett par tårar som rullat nerför kinderna.

Lina Thomsgård hade varit ett muntert barn som såg allt från den ljusa sidan. Maniskt och panikartat försökte hon nu få Emmas död att gå ihop. Men för första gången fanns det inte några fina lärdomar att dra.

– Det blev en bitter, seg insikt om att skit kan hända, helt utan mening, precis när som helst, och det finns ingenting du kan göra för att rätta till det.

Emmas död skapade en skräck inom henne. Om det här kunde hända, vad skulle då hända härnäst?

– Samtidigt visade jag, genom att leva vidare, att det gick.

I dag fylls hon av en påtaglig känsla av ansvar när folk i hennes närhet mår dåligt eller behöver något. Det blir svårt att hålla hjälpandet på en lagom nivå.

– Kanske finns det en koppling till att folk kan dö och att jag inte skulle stå ut med tanken att jag inte hade gjort allt. Det har lett till att jag nog gjort folk besvikna för att jag sedan plötsligt säger stopp, jag blir militant i gränsdragningen för att jag är känslomässigt dålig på det.

Hennes starka självständighetsbehov slog rot redan i barndomen. Uppväxten beskriver hon som rörig men bra; föräldrar som jobbade mycket, många barn, olika familjer och högt tempo. Föräldrarna skiljde sig när Lina Thomsgård var fem år. Hon grät för att skilsmässa var ett sorgligt ord, men upptäckte snart att hon hade fått otroliga styvföräldrar, nya roliga syskon att leka med och eget rum. Rörigheten stärkte henne, och hon har alltid uppskattat människor som är ”terränggående”. Som inte blir satta ur spel när saker inte går enligt plan.

– Mina kompisars familjer drack te varje kväll klockan sju och jag tänkte fuck, vi har aldrig gjort någonting två gånger. Så fort man hade en plan så kukade den ur och det blev på ett annat sätt i stället.

I röran fick hon öva på att fixa saker själv. Ingen hade koll på när hennes gympa var, alltså fick hon packa sin gympapåse för egen maskin. Det blev lätt att bygga en självständig värld där ingen hade insyn i vad hon kände och tänkte.

– Jag kunde använda rörigheten i att hoppa mellan mamma och pappa till min fördel, så att jag fick bestämma saker själv, om jag till exempel ville stanna i stan och gå på Vattenfestivalen.

Med de olika familjekonstellationerna och styvsyskonen fick konflikter en hög prislapp och ledde till en mängd följdproblem. Det har fått henne att förakta gräl och utbrott.

– Det är nog min stora utmaning de kommande åren; att hitta en sund, accepterande inställning till ilska hos mig själv och andra.

Önskan om att undvika konflikter har präglat Lina Thomsgårds feministiska strategi. Hennes personliga korståg har handlat om att få omöjliga läger att kroka arm. 2010 startade hon organisationen Rättviseförmedlingen, som skapade långa listor med kvinnor med olika kompetenser, för att bevisa att de fanns.

– Jag är stolt över att vi lyckades förena många olika politiska läger. Att vi fick dem att inse att den här grejen kan vi faktiskt enas om, och det behöver vi göra om vi ska komma framåt.

Medieuppmärksamheten var stor och det kändes som att alla försökte få henne att uppvigla, gått till attack och debattera.

– Och jag vill ju bara att folk ska förstå varandra. Jag vill inte tycka tvärtemot någon, jag ger mig direkt.

Lina Thomsgård gick en smal språklig balansgång för att inte fastna i ett läger eller stöta bort andra. Funderade över vilka ord hon skulle använda en dag, för att få med sig de genusmedvetna akademikerna, och vilka som passade bättre nästa dag, för att nå dem som såg sig själva som företagare och inte kvinnor i första hand. Vissa dagar skämtade hon så mycket att ingen kunde bli arg.

– Vår rörelse måste vara oantastlig för att vi skulle kunna fokusera på det som faktiskt behövdes; att visa för människor att kompentensen fanns.

Ibland sa hon medvetet något yvigt för att behålla takhöjden. Manövreringsutrymmet blir snävt för den som hela tiden är duktig och säger rätt saker.

– Minsta lilla felsteg blir något att skjuta ner. Därför hade jag som strategi att vara lite vulgär och punchig, svära och skämta grovt för att inte bli tagen på för mycket allvar – det gav mig frihet.

Förutom att driva Rättviseförmedlingen jobbade hon med kommunikation och pr, med bland andra författaren Bodil Malmsten och artisten Robyn, samtidigt som hennes familj drabbades av allvarliga sjukdomar.

– Efteråt fattar jag inte hur jag klarade det.

Under flera år gick hon till sin psykolog tre gånger i veckan. Psykologen satt mest tyst medan Lina Thomsgård spelade ut alla de känslor och uttryck som hon annars tryckte undan.

En dag blev hon rasande, för första gången på 30 år. Terapeuten lyssnade ju inte. När Lina Thomsgård kom tillbaka två dagar senare fanns terapeuten kvar ändå.

– Det var omvälvande på många sätt och tog mig igenom de där åren. Det var nog viktigt, även om jag var motvillig varje gång.

Sedan provande hon kbt, med tydliga formulär där hon skulle fylla i hur hon mådde olika tider på dygnet. Det rimmade väl med hennes effektiva läggning, men gjorde också att terapin kanske inte blev tillräckligt utmanande; Lina Thomsgård såg vad psykologen ville ha för svar och snabbspolade dit för att bli klar så snabbt som möjligt.

– Att stanna upp och fundera över saker som ”varifrån kommer det här?” och ”varför blev jag rädd nu?”, och vara lite i det, det har nog varit min största utmaning i livet.

Lina Thomsgård beskriver sig som en veteran i terapistolen. Totalt har det blivit sju terapeuter, både egenterapi och parterapi. Hon funderar på om alla terapitimmar har gjort henne behandlingsresistent.

– Det som jag är villig att se eller ändra på, det kan jag presentera på ett sätt som får alla inblandade att känna att ”gud vad bra det här går”. Men jag har också en arsenal av redskap för att skydda det jag inte är villig att se eller ändra på.

En av de mest effektiva terapierna är kanske att vara mamma. Barnen behöver henne alltid och i deras ögon är hon det finaste och härligaste som finns. Samtidigt känns det aldrig som att hon har gjort tillräckligt för dem.

– Allt det där är centrala drivkrafter i mig. Behovet av bekräftelse, kampen mellan att vilja vara behövd men ändå fri och viljan att leverera perfekt. Och så är de två människorna man älskar mest på jorden mitt i det där. Det är nyttigt. Det är kbt i dess renaste form. 

Podden Dumma människor har gjort henne till en bättre förälder. Hon försöker se till att 80 procent av feedbacken till barnen är positiv och har blivit mer medveten om vad hon uppmärksammar och belönar. En av sönerna blir ledsen och frustrerad när saker inte blir perfekta, en teckning är värdelös om ett streck hamnar utanför. ”Vad jobbigt att han har det så”, har Lina Thomsgård tänkt, ”hur blev det så här?”. Sedan började hon höra att hon, i diskussioner vid matbordet med sambon Alex, kallade sig själv för värdelös på grund av saker hon gjort eller inte gjort.

– Den självkritiken blir ju mina barns inre röst också. Så vill jag inte ha det. Herregud vad ens barn gör en till en bättre människa. En tröttare och grinigare människa med ryggskott och allt vad det är, men också bättre.

Framför allt har föräldraskapet inneburit mer garv.

– Jag älskar att skratta. Och så har man inte en, utan två små dårar som går runt hemma och bara häver ur sig material.

Sedan, tillägger hon, är det ju helt sjukt att man faktiskt kan göra människor.

– Att man ensam eller med någon annan, kan blanda ihop bitar av sin kropp, och så kommer kött och blod ut som växer upp och vill ha hallon i yoghurten.

Lina Thomsgård söker sig fortfarande i viss mån till rum där hon kan bidra till den feministiska samhällsförändringen, men håller sig så långt ifrån boxningsringen som möjligt.

– Här vill jag hålla mig ett tag. Men sedan hoppas jag bli sådär härlig som vissa äldre damer är. Som boxas när de känner för det, men som också skiter i.

Vad behövs för att bli sån?

– Man behöver kanske ha fått några smällar och lärt sig att det inte är så farligt. Det har jag i och för sig fått. Kanske att inte vara så jävla rädd för vad folk tycker längre. Säg att hela världen skulle bli förbannad på en för att man inte lyckats förklara tydligt vad man menar, och så känner man ”Äh, det skiter väl jag i. Jag sitter här med mina tomatplantor, pelargoner och barnbarn och myser”.