Att leva på hoppet. Karin Jensen forskar om placebo i hjärnan.

I Hoppets anatomi: Om förväntanseffekter och placebo (Natur & Kultur) skriver psykologen och forskaren Karin Jensen om just placebo-effekten – när positiv förväntan på en behandling ger effekt trots verkningslösa preparat.

– Placeboeffekten är inte en egen förmåga eller psykologisk process. Den är en naturlig konsekvens av hur hjärnan bearbetar information. Det gäller alla våra sinnen och kallas för prediktiv kodning. Hjärnan tar alltid hjälp av förväntningar för att tolka och reagera på världen. En smärtstillande tablett som brukar ge lindring kan därför också ge det, även om det är ett sockerpiller, säger Karin Jensen.

Hon leder en forskargrupp på Karolinska institutet och har intresserat sig för smärta och placebo, och hur samspelet mellan läkare och patient har betydelse för placeboeffekten – vissa läkare verkar vara extra bra på att framkalla den.

– Placeboeffekter verkar avgöras mycket av interaktionen mellan patient och vårdgivare och vi vill bättre förstå detaljerna bakom ett patientmöte. Det går nämligen inte att förklara så enkelt som att vissa läkare är mer empatiska.

För att undersöka hur det ser ut i läkares hjärnor när de ger smärtlindring lade forskarna läkarna i en magnetkamera och jämförde aktiviteten i deras hjärnor när de fick ge smärtlindring (genom en knapp som sas vara kopplad till en smärtlindrarapparat) och när de fick se patienten få smärtlindring som de själva inte gett.

Före experimentet hade läkarna fått ge ”patienten” en regelrätt undersökning och under experimentet kunde läkaren inifrån kameran se patientens ansiktsuttryck, som uttryckte smärta respektive lättnad när de sades få smärtlindring.

– Det vi kunde se var att läkarna hade ökad aktivitet i laterala prefrontala cortex, området bakom tinningloben – när de själva fick smärtlindra patienten. Här omformas smärtupplevelsen och vi har också sett en ökad aktivitet här när man själv upplever en placeboeffekt. Och när läkarna såg smärta hos patienten så aktiverades deras egna smärtområden, däribland främre insula. Detta har tidigare konstaterats inomsociala neurovetenskap, men då har det främst handlat om att människor speglat smärtan hos en partner eller nära anhörig, inte hos en läkare som bara träffat patienten i 30 minuter.