Adhd, Wonsa och ptsd med Gita Rajan

Vi ska egentligen träffas hemma hos Gita Rajan klockan nio på morgonen. Ett par minuter över åtta ringer hon och säger att hon har glömt ordna med sin dotters skolböcker, måste åka till gymnasieskolan på andra sidan Stockholm för att lämna dem. Kan hon plocka upp mig på vägen?

Vi börjar intervjun på telefon. Gita Rajan disputerade vid Karolinska institutet i juni förra året, med en avhandling om sexuellt våld, behandling, sjuklighet och tillgång till vård. Jag går längs en mullrande motorväg som leder mot macken där hon ska hämta mig. Frågar vad som fick henne att börja forska.

– Det första skälet är att vi behöver utveckla metoder för att behandla posttraumatiskt stressyndrom, ptsd. De som finns är inte tillräckliga, säger hon.

Gita Rajan är klinikchef på, och grundare av, den ideella stiftelsen Wonsa, World of no sexual abuse. Här finns Sveriges enda forskningsbaserade specialistmottagning för icke akut vård för personer som har utsatts för sexualbrott. De flesta patienter som kommer hit lider av ångest, ptsd och depression.

Många har redan provat den hjälp som erbjuds inom den vanliga sjukvården. Vid till exempel ptsd rekommenderar Socialstyrelsen i första hand traumafokuserad kognitiv beteendeterapi med exponering. Den vanligaste metoden heter prolonged exposure och går i korthet ut på att gradvis exponera sig för traumarelaterade känslor och situationer.

– Det fungerar för vissa människor, men inte för de flesta i vår patientgrupp. Länge har kbt med exponering i praktiken varit den enda metod som erbjuds. Jag kommer från läkarhåll, är allmänmedicinare, och det finns inget annat område inom vården där man tror att en enda metod ska funka för alla. För mig är idén om att kbt och exponering skulle hjälpa alla helt bisarr.

Det andra skälet till hennes forskning är att Gita Rajan anser att systemet behöver förändras. Vården är utformad på ett sätt som gör det nästan omöjligt för sexualbrottsutsatta att läka, berättar hon. De förväntas till exempel söka vård utifrån symtom. Men patienterna har i snitt hunnit få sex diagnoser innan de kommer till Wonsa.

– Ska man gå till sex olika mottagningar då? De är redan utmattade.

Den somatiska medicinen, fortsätter hon, försöker ta reda på vad det är för skada som orsakar symtomen och behandla den. Har du ramlat ut från tredje våningen? Eller snubblat på trottoaren? Det leder till olika behandlingar.

– Men i psykologisk behandling finns en stark tradition att bara behandla symtom och inte själva skadan.

Jag kommer fram till rondellen, ser macken på andra sidan. Gita Rajan står i en stor grönbrun jacka och lyfter av slangen vid en av pumparna. Säger att det är bra att vi kan träffas så här, i stället för hemma hos henne som planerat.

– Ska man göra ett personporträtt så är mitt liv så här. Jag har adhd, glömmer saker och har svårt att planera. En stor del av mitt liv går åt till att försöka hantera saker jag har glömt och missat. Det ställer till det för dem i min omgivning.

Gita Rajan fick diagnosen för 1,5 år sedan, i samband med att Wonsakliniken skulle utveckla sina metoder. Hon testade så kallad neurofeedback, där man placerar elektroder på hjässan och mäter hjärnvågor med EEG. När hjärnan har önskad akivitet, som visar att den till exempel koncentrerar sig eller slappnar av, belönas den med ljud och bilder. Hjärnan vill ha mer belöning och använder då mer av de önskvärda frekvenserna. Tanken är att den genom denna feedback ska lära sig att fungera bättre.

– Först fick jag traumaanpassad neurofeedback, eftersom jag är traumatiserad. Det var skönt att få ner grundstressen som man går omkring med om man har blivit traumatiserad tidigt. Sedan satte vi elektroderna på adhd-placeringarna, och då var det som att en ny värld öppnade sig. Jag förstod att jag borde göra en adhd-utredning.

Att få medicin beskriver hon som fantastiskt.

– Ibland känns det som att medicinen har räddat mitt liv. Den har i alla fall minskat risken för att jag ska bli utbränd med säkert 90 procent. Men det tar inte bort mina problem, mina svårigheter att förstå hur jag ska hantera tid och andra vardagliga saker i den här världen.

De senaste sju åren har Gita Rajan byggt upp Wonsa. Hon finansierade länge verksamheten genom att jobba som hyrläkare och köra jourläkarbil på nätterna. Samtidigt doktorerade hon och startade två läkarföreningar om sexuella övergrepp och barndomstrauman.

– Adhd kan, om man inte går under, göra saker möjliga och erbjuda alternativa perspektiv. Jag har alltid haft mycket energi och ett rörligt sinne.

Den senaste tiden har Gita Rajan kunnat jobba heltid på kliniken tack vare olika gåvor och bidrag. Wonsa har inte råd med egna lokaler, men hyr ett mottagningsrum i Gamla stan. Cirka 20 behandlare, bland annat psykologer, psykoterapeuter och läkare, är kopplade till verksamheten. De flesta jobbar delvis ideellt. Stiftelsen bedriver också forskning och utbildning.

Gita Rajan har prisats för sitt arbete av organisationen Reach for change 2015 och utsågs till Årets vårdhjälte 2019.

Gita Rajan kör in vid skolan. Går ut med skolböckerna i famnen, matematikboken överst. Eleverna tycks ha lektion; det ekar i trapphuset. Till slut letar vi oss fram till ett kansli där Gita Rajan lämnar böckerna för dottern att hämta upp.

På vägen ut berättar hon om resultatet av en pilotstudie i avhandlingen. Där ingick 36 patienter med så kallat singeltrauma, de har alltså blivit våldtagna vid ett enstaka tillfälle. Mer än två tredjedelar av deltagarna blev av med sina ptsd-symtom efter ett behandlingstillfälle på två timmar med lifespan integration, en metod som utvecklades av den amerikanska familjeterapeuten Peggy Pace.

Personer som lider av ptsd upplever ofta så kallade flashbacks, då påträngande minnen får det att kännas som att den traumatiska händelsen sker igen. Gita Rajan förklarar att lifespan integration, enkelt uttryckt, går ut på att behandlaren och patienten jobbar med en tidslinje och nyckelminnen, vanliga minnen som patienten vet när de ägde rum. Den traumatiska händelsen placeras mellan nyckelminnena, så att patienten vet att den ägde rum efter en viss tidpunkt men före en annan.

– Målet är att förankra händelsen i den tidsperiod då den skedde, så att hjärnan förstår att händelsen är avslutad och inte pågår nu. Studien visar att det går att hitta nya behandlingsmetoder, om man tänker på skadan på ett annat sätt.

Gita Rajan kör hemåt igen. Berättar att historien om Wonsa började när hon skulle bli färdig allmänläkare och bollade med sin mentor om vad hon skulle göra sedan. Till slut sa han: ”Nu går jag ut härifrån ett tag och sedan vill jag att det bara står en mening på den här tavlan.” När han kom tillbaka stod det: ”Jag vill arbeta för att färre barn ska våldtas.”

– Det var ur något slags medkänsla med mig själv. Jag kände att det är smärtsamt för barn att våldtas. Det förstör mycket. Trots det görs det, om och om igen, varje dag, över hela jorden. Det kändes som en snäll sak mot mig själv att göra.

Gita Rajan nämnde tidigare att hon är traumatiserad, men när jag frågar vad det var som hände henne svarar hon att det egentligen är ointressant. Hon menar att det är så många saker som har format henne. Som att pappan kommer från Indien. Att växa upp i en andlig miljö där reinkarnation var en självklarhet, liksom att ens existens har en mening. Eller att mamman tyckte att man ska få vara som man är och inte alltid ska anpassa sig.

Sedan har det också format henne att hon blev utsatt för sexuella övergrepp som barn.Det var först i vuxen ålder som minnena av det kom tillbaka. Hon var nyförlöst med sitt andra barn och den äldsta dottern började närma sig sin tvåårsdag. Gita Rajan fick en kraftig blödning och åkte in för en akut gynundersökning.

– Man är så skör som nyförlöst. Den kombinationen satte igång en massa saker och sedan rasslade det på.

Hon säger också att hon försökte berätta för sina föräldrar men att de inte förmådde hjälpa henne där och då.

– Det är vanligt att det är så. För mig innebar det att det dröjde 20 år innan jag kunde börja berätta och minnas igen.

Hur var det för dig att bli utsatt som barn?

– Jag förstod ingenting, men upplevde många saker. Det är till exempel lätt att uppleva att man dör, att man sprängs eller kvävs, när så stora saker som ett vuxet könsorgan stoppas in i ett litet barns kroppsöppningar; det får inte plats. Jag upplevde skräck, och att jag lämnade kroppen.

Sedan kom existentiella frågor, berättar hon. Var är min mamma och pappa? Varför räddar ingen mig? Ett barn kan ge sig själv olika svar på frågorna. Ingen räddar mig för att jag är värdelös, kan vara en slutsats. Att folk är dumma i huvudet, är en annan. Svaren leder till olika sätt att relatera till sig själv och omgivningen, berättar Gita Rajan.

Efter övergreppen dissocierade hon, hjärnan skiljde på det onda som hände från det lugna och kärleksfulla livet med familjen.

– Jag tror att det räddade mig från att bli självdestruktiv och gjorde att jag klarade av mitt liv.

Men hon berättar att det också fanns delar av henne som var ledsna.

– Jag försökte till exempel ta livet av mig när jag var sex år. Men när jag förstod att det inte gick så stoppade jag det i kartongen för omöjliga saker att göra.

Att Gita Rajan ser sin egen berättelse som ointressant har delvis att göra med att hon ser tid och rum som teoretiska företeelser, snarare än reella. Hon upplever i stället att universum och alla människor, är delar av ett och samma matrix. I det perspektivet tycker hon att hon som enskild individ blir ointressant. Det handlar också om att Gita Rajan upplever att många människor är känslomässigt avstängda.

– Då kan det verka enklare att få kontakt med meningsfullhet genom dramatiska berättelser en bit bort från en själv. Jag är dock inte så road av att låna ut mitt liv till den typen av transformerande insikter. Det vore bättre om människor var i kontakt med sig själva och sina närmaste, och lät det lidandet skapa den empati och drivkraft som behövs för att förändra sitt eget och andras liv.

Ibland upplever Gita Rajan att en del tycks tro att det är synd om henne. Att om hon var hel och inte hade det så besvärligt, så skulle hon inte jobba med det hon gör. Så är det inte.

– Det finns en glädje i att få göra något som jag tycker är meningsfullt. Jag har en fördjupad kunskap inom mitt område och det är en tillgång.

Vi svänger in framför ett radhus i rödbrunt tegel. Därinne är det något fel på värmen och Gita Rajan inser att hon har glömt köpa ved. Vi hoppar in i bilen igen. Hon berättar att hon, liksom många av Wonsas patienter, inte fick den hjälp hon behövde inom den offentliga vården. I stället irrade hon runt i en parallell vårddjungel, och hittade så småningom kloka människor som hjälpte henne.

– Men det kräver mer än vad många klarar av. Det går inte att räkna hur mycket pengar jag har lagt ner på terapier och annat. Jag har provat allt. I den där djungeln finns det både bra och dåliga saker; det är inte särskilt patientsäkert.

Vi går in i matbutiken och Gita Rajan köper fyra travar med ved i gula nätkassar. Det doftar av björk när vi kånkar ut dem till bilen.

Att hjälpa andra, är det ett sätt att läka?

– För mig har det framför allt varit att ta emot andras hjälp som har varit läkande.Det har också varit viktigt att få en kontext som är större än jag själv, att förstå varför saker händer utifrån en samhälls- och maktanalys. Och att förstå att det inte var mitt fel.

Vi bär in veden i det röda huset. Gita Rajan berättar att Wonsa bland annat jobbar med neurofeedback och lifespan integration. Hur lång tid behandlingen tar beror på vilka skador patienten har.

– Det är också något som våra politiska beslutsfattare ännu inte har förstått. Nu är det som att ”okej, du har brutit ett ben, då tar vi gips i fyra veckor, oavsett om det är en enkel eller komplicerad fraktur, om den behöver opereras eller bara gipsas”. Det är så ologiskt! Det är fascinerande och sorgligt att man kan få hantera pengar så slösaktigt.

Wonsa försöker också hjälpa patienterna att få kontakt med och läka sin fysiska kropp.

– Att vara dissociativ är som att åka omkring som en varelse utan kropp – det tar mycket energi. Vi jobbar med att förstå att man är en kropp och att se den som resurs.

Sedan, fortsätter hon, när man har en kropp, hjärnan är lugn och man vet att det som hände inte händer längre, då kan man börja jobba med kbt. Då kan man lära sig saker, som hur man tar hand om sig själv eller bygger upp ett liv.

– Men att försöka lära någon som är jagad av ett lejon att räkna matte, det är jättesvårt. Och det blir plågsamt för den personen. Den kommer inte lära sig några tal och i stället känna sig misslyckad.

Något av det viktigaste i hennes avhandling är, enligt Gita Rajan, att ha fått på pränt hur situationen ser ut. Att så många har sökt hjälp innan de kommer till Wonsa och att de har ett stort behov av vård.

En av studierna i avhandlingen är baserad på data från hundra vuxna patienter från kliniken. När patienterna skrevs in på Wonsa led nio av tio av ångest, och nästan lika många hade ptsd och depression.

Fyra femtedelar hade sökt vård tidigare, men upplevde att de inte hade fått sina behov tillgodosedda.

Hon har också tittat på data från Region Stockholm som visar att det bland annat är vanligare med alkoholmissbruk, stressdiagnoser och psykosdiagnoser hos personer som har varit utsatta för sexuellt våld. Bland tonårstjejer ökar också självmordsrisken efter att de sökt vård.

– Det är inte ett gott betyg för vården.

Gita Rajan vrider och vänder på en blå mössa som inte beter sig som den ska. Fotografen Pernilla Sjöholm vill gå ner till vattnet. På vägen ner berättar Gita Rajan om den gatekeeping-modell som hon föreslår i avhandlingen för att identifiera nyckelfaktorer som påverkar tillgången till vård för sexualbrottsutsatta. För det första behövs sakkunskap. Personer som möter patienterna måste ha kunskap om hur vanliga sexualbrott är, förstå skadorna, hur dessa ska behandlas och vikten av medkänsla och egenmakt. Det behövs också en känslomässig beredskap.

– Det spelar ingen roll hur mycket du vet om du inte klarar av att lyssna på berättelserna, ha medkänsla och tro på vad patienterna säger.

Slutligen krävs organisatoriska förutsättningar. Det behövs specialistkliniker, det går inte att skicka patienterna till olika mottagningar för varje symtom.

Nere vid stranden går vattenytan, himlen och klipporna i olika mjuka grå nyanser. Gita Rajan finner hopp i att förändring är på gång. FN:s konvention om våld mot kvinnor ställer till exempel krav på specialiserade stödinsatser. Det ligger en motion i riskdagen om ett nationellt center för vård för sexualbrottsutsatta.

– Ett nationellt centrum skulle kunna utveckla och sprida metoder på ett systematiskt sätt, och stötta regionerna. Låt oss hoppas att det blir verklighet.