Min mans add förstör mitt liv

Min man har add och jag tar allt ansvar hemma. Han gör saker i hemmet men måste ha tydliga instruktioner. Han sköter sitt jobb och annat som är av väl inarbetad rutin, men han har inget eget driv. Han kommer aldrig med idéer. Vill jag till exempel åka på semester följer han gärna med, men han hjälper inte till med något.

I början av vår relation förstod ingen av oss att han hade add. Hade jag vetat hur mycket jobb som skulle krävas så hade jag aldrig inlett relationen eller skaffat barn med honom.

Jag känner mig som ensam vuxen i relationen. All tid jag lägger på att skriva listor, förklara saker och påminna är tid som jag hellre hade lagt på mig själv eller barnen.

Jag har letat efter stöd för mig som anhörig, men allt jag hittar är information om add och hur man kan hjälpa den personen. Men vi anhöriga då? Hur ska man orka leva med någon som helt saknar motor?

Skilsmässa är ett alternativ, men han skulle inte ta tag i de detaljerna heller. Jag orkar inte ensam göra detta jobb. Min mans add har förstört mitt liv. Jag känner mig utbränd och sviken. Hur ska jag orka?

Tack för din öppenhjärtiga fråga. Du avslutar med att du känner dig utbränd och sviken, och hela ditt brev andas mycket ilska, besvikelse och uppgivenhet. Jag lider med dig i din situation. Har problemen gått så pass långt att din kärlek till honom har tagit slut? Du skriver att du har tänkt på skilsmässa. 

Utifrån hur du formulerar dig är det som att ni båda lägger ansvaret för den uppkomna situationen på din mans add (som är en förkortning av attention deficit disorder, vilket är en form av adhd, men där hyperaktiviteten saknas). Men ingen människa är ju sin diagnos. 

Att ha add betyder att man har svårigheter inom vissa områden, inte att man är oförmögen. Man kan oftast hitta kompensatoriska strategier. Vidare tänker jag att den obalans du beskriver i arbetsfördelning inte är helt ovanlig i heterosexuella relationer. Man kan utveckla mönster där den ena ligger steget före, vilket möjliggör för den andre att inta en mer tillbakalutad roll. Har man då dessutom svårigheter med initiering, organisering och genomförande blir det såklart ännu mer bekvämt att överlämna ansvaret. 

Hur har dialogen er emellan gått under årens lopp, och hur villig har din man varit att bidra till lösningar? 

Du skriver att du aldrig gett dig in i ett familjebildande med honom om du hade vetat om hans add. Samtidigt var ju problemen synliga redan i början av er relation. Du valde att leva med honom, och hoppades att problemen skulle försvinna över tid. 

Att äga eget ansvar för en uppkommen situation är viktigt för att kunna genomföra en förändring. Även om det är synd om dig för allt lidande ditt kämpande skapat för dig, så ger inte en offerposition kraft. Tvärtom genererar en sådan ofta känslor av kollaps och uppgivenhet. Det är okej att tycka synd om sig själv i stunder, men man behöver också ta ansvar för sin egen roll i situationen. 

Att du känner dig trött, stressad och ensam som vuxen i er relation är reaktioner du verkligen behöver ta på allvar. Jag är helt enig med dig om att anhörigas situation vid psykisk sjukdom och funktionsnedsättning inte får det utrymme det förtjänar. Anhöriga får ofta bära ett stort ansvar och göra enorma arbetsinsatser, samtidigt som de lämnas ensamma med mycket litet eget stöd. 

Dessvärre får man i regel uppsöka detta stöd på egen hand. Ibland är det egna nätverket tillräckligt. Ibland behöver man få hjälp med strategier och förhållningssätt från någon som är sakkunnig med utbildning i psykologi. 

Således tycker jag att du ska söka professionellt stöd för att hantera din situation. Att du får ”lasta av dig” emotionellt tror jag kan vara en bra början för att lösa er situation. Vidare skulle det också vara bra, när du samlat kraft för det, om du och din man gick till en parterapeut och gemensamt pratade om era problem. Det låter som att ni hamnat i ett låst läge, där ni behöver professionell hjälp både för att få ventilera besvikelse och ilska, men också för att hitta varaktiga strategier och lösningar. Detta är viktigt oavsett om ni väljer att gå vidare med er relation eller avsluta den. 

Jag hoppas detta svar gav nya perspektiv, även om jag tänker att det är viktigt för dig att samtala med någon för att kunna komma vidare.

⁄ Maria Nordström Lindhe, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se