NPF och matkrångel

Svårigheter med mat och ätande är vanligt hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som autism och adhd. Här är tio tips som kan hjälpa.

Många barn med npf äter selektivt, har låg aptit eller tvärtom ett ständigt sug. Som förälder kan det vara svårt att veta vad man ska göra – men genom att förstå hur svårigheterna med mat och ätande hänger ihop med barnets diagnos kan man komma en bra bit på vägen.
Här går vi igenom tio saker som är bra att känna till. Många av punkterna kan också vara relevanta för matkrångel hos barn utan diagnos. 

1. Konsistensen spelar stor roll

Barn med npf bearbetar ofta sinnesintryck annorlunda jämfört med neurotypiska barn, och eftersom ätande involverar alla sinnen är det inte konstigt att matsituationen påverkas. Vissa är superbra på att notera minsta avvikelse hos exempelvis ett bröd eller en flingsort, andra är mycket känsliga för doften av mat, eller för olika konsistenser. Just konsistenser spelar ofta den mest avgörande rollen för om ett barn ska vilja provsmaka något nytt eller inte. Många har lättare för krispig mat än för mjuk och svampig – kanske för att det är lättare att föreställa sig hur maten kommer att kännas i munnen. Helfabrikat och mat som ser likadan ut från gång till gång är oftast enklare att acceptera, särskilt om det handlar om något välbekant som barnet testat förut.

2. Testa tacomodellen 

”Ren” mat som är separerad är enklare att bedöma än hopblandad mat, som grytor och röror. Därför föredrar många barn med npf att få maten uppdelad, exempelvis i olika små skålar eller att äta från en tallrik med fack. Utgå gärna från barnets ”säkra kort” för att skapa en gemensam bas för måltiden. Bygg därefter på och variera. Pröva att servera mat enligt tacomodellen, där alla själv får välja vad som hamnar på tallriken. 

3. Undvik tjat och krav vid matbordet

Tjata inte om att barnet ska smaka. Det är viktigt att matbordet i möjligaste mån får vara en plats fri från krav och prestation. Det viktiga är inte vad barnet äter vid enstaka måltider utan vad barnet får i sig på sikt, under veckor, månader och år. Och då räknas allt barnet äter, även frukost och mellis, måltider som kan ge en hel del näring.

4. Minska sinnesintrycken för att skapa en lugnare matmiljö

Fundera gärna över hur sinnesintrycken påverkar barnet i matsituationen. Går det att minska visuella intryck, ljud, rörelser och dofter för att skapa en lugnare matmiljö? För vissa barn är lösningen att få äta med hörselkåpor, eller att få göra en egen liten kokong med en vikbar skärm för att få äta i lugn och ro. För andra kan det räcka med att omgivningen ligger lågt med krav på samtal och social samvaro vid bordet. Att äta kan vara utmaning nog! Över lag gäller det att tänka bort från regler om hur det ”borde” gå till och i stället fundera: vad funkar för mitt barn, här och nu?

5. Skapa förutsägbarhet

Många barn med npf har svårt med förändringar och nya saker. Då kan det underlätta att ha en bestämd plats vid matbordet, använda samma tallrik, bestick och glas och ha en förutsägbar rutin kring måltiden. En nyckel kan också vara att förbereda barnet med bildstöd så att barnet får veta vad som ska hända i förväg.
En del barn är gärna med i matlagningen. 

6. Aptit och medicin

Barn med npf kan ha svårt att tolka kroppens signaler, som hunger och mättnad. De kan uppfatta hunger som magont eller inte känna av den alls – eller tvärtom ha svårt att känna när de fått i sig tillräckligt med mat. Att servera mat på regelbundna tider kan underlätta. För barn som får nedsatt aptit av sin adhd-medicin kan en lösning kan vara att ge medicinen efter frukost, så att barnet hinner ha aptit på morgonen. (Förutsatt att barnet i sig själv är en frukostsugen person, vill säga.) En annan lösning kan vara att se till att det finns gott om mat som barnet gillar på kvällen när medicinen gått ur kroppen. Då kan barnet ”äta i kapp”. Lättillgängliga mellanmål och näringsdrycker att komplettera de vanliga målen med kan också hjälpa. Ibland är det lättare att dricka än att äta när aptiten är låg.

7. Vidga matvyerna med food chaining 

Ett sätt att vidga ett barns matvyer kan vara att utgå från något som barnet gillar och erbjuda mat som har liknande egenskaper, som krispig yta till exempel. På engelska kallas detta food chaining. På det sättet kan barnet i sin egen takt närma sig det nya. Rätt vad det är kanske barnet är redo att smaka en fisknugget, i stället för en kycklingnugget. Med tiden kan det leda vidare till panerad fisk och slutligen till stekt fisk. Det kan ta sina år, och det är långt ifrån alla som lär sig gilla fisk (npf eller ej),
men grundtanken kan vara till hjälp på vägen.

8. Detaljerad kategorisering

Barn med npf kategoriserar ofta mat på ett mer detaljerat sätt än neurotypiska barn gör. Om barnet exempelvis har lärt sig äta pastafjärilar är det inte alls säkert att pastaskruvar eller penne följer med automatiskt. De ser trots allt rätt olika ut, och barnet kanske också tycker att de smakar annorlunda eller känns på ett annorlunda sätt i munnen. För den som tycker att det blir obehagligt med alla intryck kan makaroner, som lätt glider ner nästan utan att behöva tuggas, vara extra uppskattad mat. Barn med npf kan också ha bredare kategorier, som att räkna in alla sorters fläckar, prickar och färgskiftningar i kategorin ”smuts”. Tänker man så är det rätt och riktigt att rata fisk med mörkare partier i köttet eller halloumi med prickar av oregano.

9. Dieter och näringsinnehåll

Det skrivs en hel del om särskilda dieter som ska minska symtomen vid autism och adhd, men de vetenskapliga bevisen för det är åtminstone hittills svaga. Däremot är det viktigt att barn med npf får i sig tillräckligt med näring, precis som vilket barn som helst. Det gäller till exempel vitamin D, vitamin B12, järn, jod och omega-3. Lyckligtvis finns den näringen i mat som många barn med npf uppskattar, som pannkakor, våfflor, kycklingnuggets, köttbullar och korv.

10. Strunta i omgivningens kommentarer

Strunta i andras välmenande och ibland plumpa kommentarer. Det är du som känner ditt barn bäst och vet vad som fungerar. Det handlar inte om att du har skämt bort ditt barn eller skapat problemet – ni har en extra utmaning med mat och behöver få hantera den i lugn och ro. 

Sara Ask är dietist och kokboksförfattare med ett stort intresse för barns smakutveckling i allmänhet och selektiva barns situation i synnerhet.

Helena Cloodt är psykolog och arbetar i huvudsak med neuropsykiatriska utredningar av vuxna och tonåringar.

Julia Esters är psykolog och har jobbat inom skola, primärvård och psykiatri.

Tillsammans har de skrivit Npf-kokboken – om mat och ätande för barn med autism och adhd (Natur & Kultur). 

Text: Sara Ask, Helena Cloodt och Julia Esters

Toppbild: Istockphoto