Ozempic mot beroende
En av mina patienter, en krigsveteran som hade försökt sluta röka i mer än tio år, berättade för mig att han tappade intresset för cigaretter efter att han hade börjat med ett GLP-1-läkemedel mot sin diabetes. Han använde inga nikotinplåster, bestämde inget datum för rökstopp. Han bara slutade, helt utan ansträngning.
En annan patient, som också fick ett av dessa läkemedel för viktnedgång, berättade att alkoholen plötsligt förlorade sin dragningskraft – detta efter åratal av misslyckade försök att sluta dricka.
Liknande erfarenheter rapporteras från personer som kämpar med många olika typer av beroende, från opioider till spel, såväl i diskussioner kring middagsbord som i sociala medier och i den kliniska verkligheten.
Ingen av dem började ta läkemedlen för att bli av med sitt beroende. Att människor tycks förlora sitt begär efter en så bred uppsättning beroendeframkallande substanser är ett mönster utan tidigare motsvarighet inom medicinen.
Mina patienter gav mig en viktig ledtråd. Personer som tar GLP-1-läkemedel talar ofta om hur ”matbruset” (food noise) upphör: den ständiga mentala upptagenheten av mat som tidigare dominerade deras dagar försvinner helt enkelt. Men mina patienter rapporterade att detta inte bara gällde mat: de märkte att även upptagenheten av rökning, alkohol och droger – just det som kan få människor att återfalla trots starka föresatser att sluta – började försvinna.
GLP-1 är den första typen av läkemedel som kan ge effekt vid flera olika beroenden.
Som läkare, vars patienter ofta behandlas med GLP-1-läkemedel, och som forskare med inriktning på folkhälsofrågor – från långtidscovid till läkemedelssäkerhet – fanns ett problem mitt framför ögonen på mig: för många typer av beroende finns inga godkända behandlingar. De få läkemedel som finns används i ganska liten utsträckning, och inget av dem fungerar mot alla substanser. Tanken att ett enda läkemedel, som redan används av miljontals människor, hade potential att åstadkomma något som ingen tidigare beroendebehandling lyckats med var alltför viktig för att ignoreras.
Mitt forskarlag och jag bestämde oss därför för att undersöka om GLP-1-läkemedel – preparat som semaglutid (Ozempic och Wegovy) och tirzepatid (Mounjaro och Zepbound), som ursprungligen utvecklades för diabetes och därefter godkänts för behandling av obesitas – skulle kunna göra något som ingen befintlig beroendebehandling gör: minska själva begäret. Våra resultat talar starkt för att de kan göra det.
Den biologiska grunden för begär
Hormonet som dessa läkemedel efterliknar (GLP-1) produceras inte bara i tarmen. Det är också verksamt i hjärnan, där de receptorer som GLP-1 binder till finns koncentrerade i områden som reglerar belöning, motivation och stress – och som påverkas vid beroende. Vid terapeutiska doser passerar GLP-1-läkemedel blod-hjärnbarriären och dämpar dopaminsignaleringen i centrala delar av hjärnans belöningssystem, vilket gör beroendeframkallande substanser mindre belönande.
I flera djurstudier ser man att GLP-1-läkemedel tycks hämma begäret efter flera olika substanser. Gnagare som får GLP-1-läkemedel dricker exempelvis mindre alkohol, självadministrerar mindre kokain och visar mindre intresse för nikotin. När forskare gav semaglutid till gröna markattor – primater som frivilligt dricker alkohol på ett sätt som i vissa avseenden liknar människors alkoholkonsumtion – drack djuren mindre utan att visa tecken på illamående eller förändrat vattenintag. Det tyder på att läkemedlet minskade alkoholens belöningsvärde snarare än att djuren helt enkelt mådde illa.
Från djur till människor
För att undersöka om läkemedlen har en liknande effekt hos människor använde vi elektroniska patientjournaler från mer än 600 000 patienter med typ 2-diabetes från USA Department of Veterans Affairs, en av världens största databaser med hälso- och sjukvårdsdata.
Vi utformade en studie med den stringens som kännetecknar randomiserade kontrollerade studier – applicerad på data från den kliniska verkligheten. Vi jämförde personer som började använda GLP-1-läkemedel med personer som inte gjorde det och kontrollerade för skillnader i bland annat sjukdomshistoria och demografi.
Mitt forskarlag och jag följde upp båda grupperna under tre år och undersökte två frågor: hos personer som redan hade beroendeproblem: minskade läkemedlen antalet överdoser, drogrelaterade sjukhusinläggningar och dödsfall? Och bland personer utan tidigare beroendeproblem: minskade GLP-1-läkemedel risken att utveckla sådana kopplade till de vanligaste beroendeframkallande substanserna (alkohol, opioider, kokain, cannabis och nikotin)?
Resultaten var slående. I gruppen som redan hade beroendeproblem var antalet substansrelaterade dödsfall 50 procent lägre bland dem som använde GLP-1-läkemedel jämfört med dem som inte gjorde det. Vi fann också 39 procent färre överdoser, 26 procent färre drogrelaterade sjukhusinläggningar och 25 procent färre självmordsförsök. Under tre år motsvarade detta totalt omkring 12 färre allvarliga händelser per 1 000 personer som använde GLP-1-läkemedel.
Minskningar av den här storleken är ovanliga inom beroendemedicinen. Särskilt anmärkningsvärt är att resultaten gäller läkemedel som ursprungligen utvecklades mot diabetes, senare började användas vid obesitas och aldrig ens var avsedda att behandla beroende.
Läkemedlen tycktes också kunna minska risken för att beroende över huvud taget utvecklades. Bland personer utan tidigare beroendeproblem hade de som använde GLP-1-läkemedel 18 procent lägre risk att utveckla alkoholberoende, 25 procent lägre risk att utveckla beroende av opioider och omkring 20 procent lägre risk för kokainberoende och nikotinberoende. Under tre år motsvarade detta omkring sex till sju färre nya diagnoser per 1 000 personer som använde GLP-1-läkemedel.
Eftersom tiotals miljoner människor redan använder GLP-1-läkemedel skulle minskningar av dödsfall, överdoser, sjukhusinläggningar och nya diagnoser kunna innebära att tusentals allvarliga händelser förebyggs varje år.
Samstämmiga resultat
Våra resultat ligger i linje med den växande mängd forskning som bedrivs i ämnet. En rikstäckande svensk studie av 227 000 personer med alkoholberoende visade att de som använde GLP-1-läkemedel hade 36 procent lägre risk för att läggas in på sjukhus på grund av alkoholproblem. Det är mer än dubbelt så stor riskminskning som de 14 procent som samma studie fann för naltrexon, vilket i den analysen var det bästa av de läkemedel som är godkända för behandling av alkoholberoende.
Andra observationsstudier har kopplat GLP-1-läkemedel till lägre förekomst av nya och återkommande alkoholproblem, färre diagnoser och återfall vid cannabisberoende, färre vårdkontakter för nikotinberoende och lägre risk för överdos av opioider. Samtidigt visar randomiserade kontrollerade studier, där man direkt undersöker om dessa läkemedel hjälper personer med beroende, lovande resultat. I en studie minskade semaglutid både alkoholbegär och alkoholkonsumtion hos personer med alkoholberoende. I en annan minskade dulaglutid alkoholkonsumtionen. Mer än ett dussin ytterligare studier pågår redan, och fler är planerade.
Framtidens beroendebehandling
GLP-1-läkemedel är den första typen av läkemedel som har visat potential att ge effekt vid beroende av flera olika substanser. Och till skillnad från befintliga läkemedel mot beroende, som ofta förskrivs av specialister och används i liten utsträckning, förskrivs GLP-1-läkemedel redan i mycket stor skala inom primärvården. Möjligheten att nå miljontals patienter finns alltså redan.
Att effekter av GLP-1-läkemedel observerats för alkohol, opioider, kokain, nikotin och cannabis talar för att läkemedlen påverkar en gemensam sårbarhet kopplad till beroende, snarare än mekanismer som är specifika för en enskild substans. Om detta bekräftas skulle det kunna innebära en stor förändring av hur vi ser på beroende och hur det behandlas.
Det återstår dock flera obesvarade frågor. Många som använder GLP-1-läkemedel mot obesitas eller diabetes avbryter behandlingen. Därefter återkommer aptiten vanligtvis och många går upp den vikt de har förlorat. Om en motsvarande återgång skulle ske vid beroende, och vad det skulle innebära för en person som tagit sig ur ett beroende att få tillbaka ett starkt begär, vet vi inte.
Det är inte heller klarlagt om effekterna består under flera års kontinuerlig behandling eller om hjärnan anpassar sig på ett sätt som försvagar dem.
Eftersom GLP-1-läkemedel påverkar hjärnans belöningssystem, samma system som inte bara reglerar begär utan även vardaglig motivation, skulle långvarig användning i teorin kunna dämpa motivationen hos vissa personer. Om och hur detta i så fall påverkar vardagen, exempelvis i form av nedsatt initiativförmåga, driv eller prestation i arbetslivet, är fortfarande en öppen fråga.
Vad händer nu?
GLP-1-läkemedel är inte godkända för behandling av beroende, och det finns ännu inte tillräckligt vetenskapligt underlag för att förskriva dem enbart för detta ändamål. Men för de miljontals människor som redan överväger att börja med ett GLP-1-läkemedel mot diabetes, obesitas eller någon annan godkänd indikation är detta ytterligare en faktor som kan vägas in.
En person med diabetes som samtidigt försöker sluta röka skulle exempelvis kunna överväga ett GLP-1-läkemedel framför ett annat glukossänkande läkemedel – inte för att det är godkänt för rökavvänjning, utan för att det möjligen kan underlätta rökstopp, en potentiell fördel som andra diabetesläkemedel inte erbjuder. På motsvarande sätt kan den möjliga nyttan utöver viktnedgång vara ytterligare ett skäl att överväga ett GLP-1-läkemedel för personer med obesitas som samtidigt har problem med alkohol.
Om ytterligare kliniska prövningar bekräftar att läkemedlen effektivt minskar begär efter olika beroendeframkallande substanser skulle de kunna börja fylla en av medicinens viktigaste behandlingsluckor. Det mest lovande spåret inom beroendebehandling på årtionden kommer i så fall inte att ha uppstått genom ett målmedvetet sökande, utan genom att patienter började rapportera en effekt som ingen hade förutsett. Och precis som för min patient, som slutade röka efter att ha försökt hela livet, sker det utan ansträngning.
Ziyad Al-Aly är läkare och klinisk epidemiolog vid Washington University School of Medicine och forskningschef vid VA St. Louis Health Care System.
Texten har tidigare publicerats på theconversation.com.
Översättning Karin Skagerberg.
