Vad avgör hur långt ditt liv kommer att bli?
Det här avslöjar ny forskning om gener, miljö och livslängd. Den här texten har tidigare publicerats på theconversation.com.
Bild: iStock
Varför blir vissa människor 100 år gamla medan deras syskon dör flera decennier tidigare? Beror det på slump, livsstil eller något i deras dna? Människan är, jämfört med många andra arter, ovanligt långlivad. Samtidigt pågår det sedan länge en debatt om hur mycket av vår livslängd som formas av gener och hur stor del som påverkas av miljön – alltså den klassiska frågan om arv kontra miljö.
orskare har upprepade gånger använt stora befolkningsstudier för att undersöka hur mycket genetiska faktorer påverkar livslängd. Historiskt har dessa studier visat på ganska måttliga effekter – vanligtvis omkring 25–33 procent, och i vissa fall så lågt som 6–16 procent. Men en ny studie, publicerad i tidskriften Science, utmanar dessa siffror. Studien tar hänsyn till förändringar i yttre dödsorsaker – till exempel olyckor och infektionssjukdomar – och skiljer på genetiska och miljömässiga effekter i stora tvillingkohorter. Forskarna uppskattar då att ärftliga faktorer kan förklara omkring 50 procent av variationen i människors livslängd.
Vi vet sedan tidigare att enskilda gener kan påverka livslängden hos olika arter. En enda mutation i den gen som kodar för insulinreceptorn hos rundmaskar kan till exempel fördubbla deras livslängd. Sedan denna upptäckt 1993 har forskare förlängt livslängden på både bananflugor och möss, och även sett tecken på liknande mekanismer hos människor som lever ovanligt länge. Samtidigt verkar effekten av en enskild genvariant minska ju mer långlivad en art är. Man ska därför inte förvänta sig att en enda mutation plötsligt skulle göra det möjligt för människor att leva i 200 år. I det här fallet handlade det dessutom om mutationer som påverkade känsligheten för insulin och insulinliknande tillväxtfaktorer (IGF) – mutationer som efterliknar de metabola effekterna av en hälsosam kost och regelbunden fysisk aktivitet.
Det säger sig kanske självt, men de flesta av kroppens egenskaper – däribland livslängden – påverkas av samspelet mellan tusentals nedärvda gener, inte av en enda. Den stora frågan är därför fortfarande hur mycket som kan tillskrivas genetiken och hur mycket som beror på livsstil och andra miljöfaktorer.
Svaret på det blir mer än bara en siffra: om generna i huvudsak avgör hur länge vi lever finns det troligtvis en gräns för hur stor effekt livsstilsförändringar och framtida behandlingar mot åldrande kan få. Om genetiken däremot spelar en mindre roll så kan våra levnadsvanor och medicinska behandlingar ha betydligt större betydelse.
För att undersöka den här frågan använde forskarna bakom den nya studien data från Swedish Adoption/Twin Study of Ageing (SATSA). Eftersom studien omfattar en unik grupp tvillingpar som vuxit upp åtskilda, blir det lättare att skilja genetiska effekter från miljöpåverkan – i vad som skulle kunna beskrivas som ett naturligt experiment på människor. Genom att studera enäggstvillingar, alltså personer med identiska genom, som föddes mellan åren 1900 och 1935 – och samtidigt korrigera för de stora förändringarna i hälsa och dödlighet som skedde under denna period, drar forskarna alltså slutsatsen att omkring 50 procent av variationen i livslängd kan förklaras av ärftliga faktorer.
Med andra ord uppskattar forskarna att omkring hälften av variationen i livslängd i de studerade populationerna kan förklaras av genetiska skillnader. Den återstående variationen hänger samman med och påverkas av miljö och andra icke-genetiska faktorer. Dit hör faktorer som fysisk aktivitet, kost, sömn, stress, luftföroreningar och exponering för infektionssjukdomar.
Forskarna testade därefter sina modeller på befolkningsdata från Danmark och USA. Detta innebär att studiepopulationerna huvudsakligen bestod av vita personer från välbärgade västerländska länder och för att avgöra hur väl resultaten står sig globalt behövs därför studier i mer varierade befolkningar.
Forskarna menar att deras högre uppskattning av arvets betydelse framför allt beror på att de tagit hänsyn till förändringar i yttre faktorer som påverkar livslängden, exempelvis förbättrad hygien, sjukvård och läkemedel. När de inte korrigerade för dessa yttre faktorer hamnade uppskattningen åter på omkring 20–30 procent – alltså betydligt närmare tidigare studier. Författarna påpekar också att många andra hälsorelaterade egenskaper har en ärftlighet på omkring 50 procent, vilket gör att resultaten passar in i ett bredare biologiskt mönster.
Men dessa uppskattningar är inte på något sätt slutgiltiga. Att studera människors livslängd är tidskrävande och bygger antingen på historiska register eller på att stora grupper människor följs under större delen av sina liv. Som forskarna själva skriver: ”Ärftlighet är ett statistiskt mått som gäller för en specifik population, i en specifik miljö, vid en specifik tidpunkt.” Det innebär inte att miljön eller dina egna val saknar betydelse. Debatten är långt ifrån över. Även om genetiska skillnader skulle förklara ungefär hälften av variationen i livslängd i en viss population, har miljö och levnadsvanor fortfarande stor betydelse.
Bradley Elliott är docent i åldrandets fysiologi och forskar om åldrande och livslängd vid University of Westminster. Den här texten har tidigare publicerats på theconversation.com.
Översättning Karin Skagerberg.
***
