Annons

Hjärndagen 2026

GLP-1 – detta händer i hjärnan

Text:

För många människor kan tanken på en god hamburgare eller en kall öl ge oss en härlig inre bild som driver oss till handling. Kopplingen mellan tanke och handling fyller en tydlig funktion – den motiverar oss att få i oss sådant vi behöver för att överleva. Men hos vissa fungerar denna process sämre. En stark upptagenhet av belönande stimuli kan istället bidra till överdriven konsumtion, till exempel överätande som leder till fetma eller ett för högt intag av alkohol.

Att förstå kopplingen mellan begär och konsumtion är centralt för att förstå beroende. Neurovetenskapen har i årtionden haft svårt att helt kartlägga denna koppling, men de nya läkemedlen för viktminskning verkar kunna ge oss nya verktyg för att förstå sambandet. Dessa nya läkemedel, däribland Ozempic och Wegovy, efterliknar effekterna av hormonet GLP-1 för att stimulera insulinfrisättning, fördröja magsäckstömning och öka mättnadskänslan. De kallas GLP-1-receptoragonister och användes ursprungligen för behandling av typ 2-diabetes eftersom de hjälper till att reglera blodsockernivån.

Som en bieffekt gick personer som använde läkemedlen också ner kraftigt i vikt, i vissa fall nästan lika mycket som man kan förvänta sig efter en överviktsoperation. Men det finns ytterligare en, lite mindre uppmärksammad, effekt. Studier visar att GLP-1-receptoragonister minskar alkoholkonsumtion och flera djurstudier tyder på att de också minskar intaget av kokain, amfetaminer, opioider och nikotin.

Dessa läkemedel håller på att förändra vår syn på hjärnans belöningssystem. De kan också öppna nya behandlingsmöjligheter vid obesitas, alkoholberoende och användning av andra beroendeframkallande substanser.

Så reglerar hjärnan vid belöning

Vi har en relativt god förståelse för hjärnans belöningssystem, som bland annat omfattar områden där signalsubstansen dopamin spelar en central roll. Två sådana områden – ventrala tegmentumområdet (VTA, ventral tegmental area) och nucleus accumbens (NAc) – har stått i centrum för forskningen om belöning. De är därför uppenbara kandidater när man försöker förstå hur GLP-1 påverkar hjärnan. Men dessa områden har ingen hög täthet av GLP-1-receptorer och är sannolikt inte de områden där läkemedlen primärt utövar sin effekt. För att förstå GLP-1-läke­medlens konsumtionsdämpande effekt måste vi därför rikta uppmärksamheten mot andra delar av hjärnan.

Ett steg ”upp” från de dopaminproducerande hjärnområdena finns en region som kallas laterala septum. Denna hjärnstruktur har historiskt kopplats till känsloreglering. Redan 1953 myntade de amerikanska beteendeforskarna Joseph Brady och Walle Nauta begreppet septal rage – ungefär septalt raseri – efter att djur med skador i laterala septum uppvisat ökad aggressivitet. Direkt stimulering av detta hjärnområde visade sig däremot minska aggressiviteten. Senare forskning har dock visat att även om en förbindelse mellan laterala septum och hypotalamus sannolikt är inblandad i fenomenet septalt raseri, så har laterala septum förbindelser med många andra hjärnregioner med en rad olika funktioner.

Hjärnans kontrollcentrum

Laterala septum får en stor del av sina viktigaste inkommande signaler från det område som kallas hippocampus. Hippo­campus är välkänt för sin centrala roll för bildandet av episodiska minnen. Ett berömt historiskt fall där hippocampus skadats är Henry Molaison, känd som patient H.M., som efter en operation mot epilepsi inte längre kunde bilda nya episodiska långtidsminnen. Han levde i praktiken i ett slags permanent nutid utan möjlighet att skapa en fortlöpande ny självbiografisk historia.

Hippocampus innehåller också de anmärkningsvärda platscellerna (place cells) – nervceller vars aktivitet är kopplad till en individs position i rummet och, vilket nyare forskning har visat, även till representationer av tid.

Denna information om ”var och när” man befinner sig förs vidare till laterala septum. Viktig forskning har på senare tid visat att även laterala septum innehåller platsceller, men dessa celler reagerar dessutom starkt på belöningar. De lägger i praktiken till information om ”vad som är bra på den här platsen” till information från hippocampus om ”var och när befinner jag mig”. Avgörande här verkar vara att laterala septum förmedlar denna information vidare till de dopaminproducerande områden som vanligtvis förknippas med belöning.

Hjärnforskare ser därför numera laterala septum som ett område som gör det möjligt för oss att förhålla oss till belöningar – genom en medveten uppfattning av dem – och som kommunicerar med de delar av hjärnans belöningssystem där dopaminsignalering bidrar till belöningens motiverande och positiva egenskaper.

Det finns ytterligare ett viktigt skäl att misstänka att laterala septum ligger bakom GLP-1-receptoragonisternas konsumtionsdämpande effekt: området har nämligen mycket hög förekomst av GLP-1-receptorer. Ny forskning pekar alltså mot att detta område kan vara centralt. Aktivering av GLP-1-receptorer direkt i laterala septum har nyligen visat sig minska födointaget hos möss. Tidigare i år visade en annan studie en motsvarande effekt på alkoholkonsumtion.

I mitt eget labb har vi kunnat visa att GLP-1-läkemedel minskar en viss typ av aktivitet i laterala septum, som kan göra att området kommunicerar mindre effektivt med andra delar av hjärnan. Dessa fynd håller på att förändra vår förståelse av hur hjärnan bearbetar belöningar och har riktat ett starkt forskningsintresse mot laterala septum som en möjlig central nod i de neurala processer som ligger bakom begär.

Robert Munn, universitetslektor i neurovetenskap vid University of Otago. Texten har tidigare publicerats på theconversation.com

Översättning Karin Skagerberg.

***