När ska de komma på mig?

Vicky Inoue, som jobbar som copywriter, vet precis hur det känns. Ända sedan barnsben visste hon att hon ville skriva. När hon kom in på den eftertraktade copywriterutbildningen på Berghs school of communication, blev hon överlycklig. Men snabbt därefter kom tvivlet.

– Hur lyckades jag komma in på utbildningen? Hade jag bara tur som lyckades komma in på en ledig reservplats? tänkte jag.

Det var inte första gången hon kände så. Vicky Inoue växte upp i en förort till Stockholm i en arbetarklassfamilj där utbildning var mycket viktigt. Som barn skrev föräldrarna in henne på den ansedda privatskolan Tyska skolan på Östermalm i Stockholm.

– Redan som liten kände jag en rädsla för att mina skolkamrater, där många var diplomatbarn från rika familjer, skulle inse att jag inte alls hörde hemma där, säger Vicky Inoue.

På senare tid har hon förstått att föreställningen att det skulle ha varit tur eller slumpen som gav henne tillträde till Berghs snarare än hennes egna kompetenser, grundar sig i osäkerhet och beskriver väl det fenomen som kallas bluffsyndromet.

Det handlar helt enkelt om högpresterande personer som, trots att de är framgångsrika inom många områden, har svårt att ta till sig sina prestationer, förklarar psykologen Lisa Clefberg. Hon har bedrivit terapi i Sverige, USA, Australien och Chile – och i alla dessa länder stött på människor som känner så här och kan sägas lida av bluffsyndromet, impostor syndrome på engelska.

Termen impostor syndrome beskrevs första gången i en artikel av de amerikanska psykologerna Pauline R. Clance och Suzanne A. Imes år 1978. Artikeln och deras studier visade på att högpresterande kvinnor tenderar att tro att de inte är intelligenta och att andra övervärderar dem. Och det verkar främst vara kvinnor som drabbas. Fenomenet är sedan dess välbeskrivet och relativt välstuderat, men det rör sig inte om en psykiatrisk diagnos eller störning. Bluffsyndromet finns exempelvis inte med i diagnosmanualen över psykiatriska sjukdomstillstånd, DSM.

Bluffsyndromet kännetecknas av svårigheter att koppla prestationer till den egna kompetensen och människor som lider av bluffsyndrom tror ofta att positiva saker som händer dem beror på yttre faktorer som tur eller att de fått andra personers hjälp. Samtidigt ser de ofta motgångar som bevis på sin egen professionella oförmåga eller otillräcklighet. Berömda personer som uttryckt denna rädsla är bland andra Michelle Obama och Kate Winslet, som båda har sagt att de har känt sig ”fake”.

– Det är oklart hur många som drabbas av bluffsyndrom eftersom det inte finns med i de officiella diagnossystemen och det finns inte heller någon specifik studie från Sverige i ämnet, säger Lisa Clefberg.

– Men det verkar vara vanligare hos personer som går emot könsbundna förväntningar eller hos personer som väljer andra yrken än vad som kulturellt förväntas av dem.

Miriam Nabunya driver en kultur- och eventbyrå där hon jobbar som utvecklings-coach och kulturproducent med fokus på kvinnliga entreprenörer. Också hon har upplevt känslan av att vara en bluff och berättar att även många av hennes klienter har det.

– Ibland måste jag stanna upp och påminna mig själv om att jag faktiskt har jobbat hårt och smart för att nå hit. Jag förtjänar ju min plats och har något att bidra med, säger hon.

Vicky Inoue och Miriam Nabunya tillhör båda en typ av personer som ofta drabbas av bluffsyndromet. De är inte bara kvinnor, utan även minoritetskvinnor som är verksamma i relativt homogena arbetsmiljöer. Psykologen Lisa Clefberg förklarar att den internationella forskning som gjorts om impostor syndrome visar att det också är vanligt att personer med bluffsyndrom är perfektionister som är rädda att göra fel eftersom de ser fel som tecken på brister hos dem själva.

Bluffsyndrom verkar även vara kopplat till låg självkänsla och pessimism.

– Den del av självkänslan som påverkas hos dessa personer handlar om det vi kallar för självförmåga, och de har ofta en känsla av att andra överskattar deras förmåga att genomföra arbetet, säger Lisa Clefberg.

Miriam Nabunya tror att upplevelsen av att känna sig som en bluff kan förstärkas för personer som har minoritetsbakgrund.

– Känslan kan uppstå och triggas i miljöer – vare sig det är arbetsplatser eller läroanstalter – eller i relationer där man upplever sig mindre värd, obekväm eller där man är en minoritet, säger hon.

Precis så var det för Vicky Inoue. Efter utbildningen på Berghs började hon jobba på fina reklambyråer i New York och senare i Silicon Valley, den globala mittpunkten för teknisk innovation – dominerat av vita män.

Vicky Inoue beskriver att hon många gånger kände att hon inte hörde hemma på de flotta kontoren där skickliga reklamare och programmerare satt. Detta trots att hon hade meriterna, kompetensen och drivet att utföra jobbet. Dessutom talar hon sju språk.

– Apple var min dröm, och plötsligt hade jag lyckats ta mig dit. En ung, tatuerad, icke-vit kvinna. Det tog lång tid innan jag kände att jag passade in och vågade ta plats på möten utan att tveka, säger Vicky Inoue.

I dag är hon 30 år och har bott i Kalifornien i över sju år. Hon är stärkt i sin roll som minoritet och har börjat engagera sig för inkludering och mångfald på sin arbetsplats.

– Men fortfarande efter flera år måste jag påminna mig själv om att jag vet vad jag pratar om och hindra mig själv från att säga saker som ”I don’t know, but maybe …” och andra liknande ursäkter, förklarar Vicky Inoue.

Psykologen Lisa Clefberg menar att bluffsyndromet ofta kan leda till psykisk ohälsa, eftersom många av dem som drabbas inte känner sig nöjda eller stolta över vad de har åstadkommit.

– De har ofta svårt att ta emot beröm och kan därför lättare drabbas av stress och utmattning på jobbet. På sikt kan själva stressen leda till att de inte orkar längre och således börja prestera sämre. Dessutom har dessa personer även större svårigheter att få till en balans mellan privat- och yrkesliv. De arbetar ofta betydligt mer än de egentligen skulle behöva för att döva det ständigt dåliga samvetet, säger hon.

Det finns inte heller någon speciell behandlingsmodell utvecklad för just bluffsyndromet, men däremot finns det gott om forskning vad gäller behandling av ångest och perfektionism – och tekniker applicerbara på den som lider av bluffsyndrom.

– Jag brukar bland annat arbeta med att de som drabbats av bluffsyndromet ska försöka se objektivt på vad de faktiskt har åstadkommit och försöka registrera de ansträngningar de gör, berättar Lisa Clefberg.

Hon påpekar också att personer som har bra socialt stöd utanför arbetet påverkas av bluffsyndromet i lägre grad än personer som nästan har allt sitt sociala stöd inom arbetet. Av den anledningen kan det vara bra att umgås med familj och vänner för att distrahera sig från arbetet och påminnas om att jobbet inte är ”allt”.

Rafaela Stålbalk Klose är frilansjournalist.