Mörker och ficklampor. Så funkar metaforer i terapi.

Psykiatriska diagnoser som depression, tvångssyndrom och autism är abstrakta begrepp, och kanske är det inte så förvånande att prat om psykiatriska diagnoser därför ofta blir metaforiskt. Vi använder metaforer och liknelser för att göra världen lite mer konkret, lite mer hanterbar. En depression kan beskrivas som att ”famla i mörker”, där metaforen uttrycker att depressionen är som en plats med dålig belysning, eller som ”att fastna i ett hål”. Tvångssyndrom kan beskrivas som ett ”virusprogram som tror att alla filer är infekterade” – som om hjärnan var en dator och tankar vore filer.

När en person använder en metafor eller liknelse överför det kunskap som lyssnaren har om en sak, exempelvis mörka rum, till någonting som lyssnaren vet mindre om, exempelvis depression.
Det är ett klassiskt pedagogiskt knep: alla högstadiebarn har hört att ”atomer är som små solsystem”, eller att ”elektricitet är som flödande vatten”. Vi förstår mer om atomer och elektricitet tack vare de här liknelserna, och det är just det som är poängen.
Liknelser och metaforer påverkar också hur vi tänker och ser på psykisk ohälsa och på behandling. Studier har visat att vilken metafor som används när man pratar om depression faktiskt påverkar vilken sorts behandling människor tror kommer att hjälpa dem. I en studie från 2014 av psykologiforskare vid University of Kansas, fick deltagarna antingen en konkret, icke-metaforisk beskrivning av depression, eller en metaforisk beskrivning av depression som ”att vara nere”. De deltagare som fick nere-metaforen var nästan dubbelt så benägna att välja medicin som behandling, men bara om medicinen hade namnet Lift-ix! I en uppföljningsstudie undersökte samma forskare om en metaforisk beskrivning av depression som ”en mörk period” påverkade val av behandling, och fick liknande resultat – men bara om medicinen hette Illuminix. Den metafor som användes för att förklara vad depression är påverkade alltså deltagarnas beslut, trots att det inte fanns några logiska skäl för detta.

Ett område inom psykologin där metaforer är särdeles viktiga är psykoterapi, där man undersökt hur metaforer används av terapeuter och
klienter tillsammans, som en del i det terapeutiska arbetet.
Många psykoterapimanualer ger till och med förslag på metaforer som terapeuter kan använda, och vissa lärs också ut på utbildningar. Om en klient har fastnat i ältande, så kallat dysfunktionellt problemlösande, kan terapeuten likna ältandet med att klienten ”tänker som en ping-pong-match.” Klienten förväntas ta någonting som vi vet om ping-pong-matcher: fram och tillbaka, och överföra det på sitt tänkande: att argumentera fram och tillbaka i sitt huvud, utan att komma till ett svar. Förhoppningen är att metaforen ska få klienten att lämna ping-pong-matchen, och i stället leva livet.
En som funderat på hur metaforer används i terapi är psykiatern Niklas Törneke. Han har också skrivit boken Metaforer: Från vetenskap till psykoterapeutiska verktyg (Studentlitteratur 2016). 
– Metaforer kan användas för att hjälpa klienten att få syn på mönster i sitt beteende. En klient kan exempelvis använda metaforen att han ”backar” i jobbiga situationer, fastän han självklart inte menar det bokstavligen. Den metaforen kan då användas för att hitta exempel på när han backar: ”vad är gemensamt i de här situationerna?” Det kan också användas för att problematisera patientens lösningsförsök: ”Hur fungerar det för dig att backa från alla konflikter?” säger Niklas Törneke.
Men metaforer är inte bara ett sätt att förstå sitt eget beteende, menar han. De kan också påverka vad klienten faktiskt gör.
– Anta att klienten inledningsvis säger att ”allt är svart”. Då kan terapeuten spinna vidare på den metaforen: ”Ok, allt är svart. Vad skulle du behöva göra för att kunna se bättre, finns det någon ficklampa du kan använda?” En bra terapeut kan använda klientens egen metafor, och göra den mer flexibel eller hitta andra betoningar i den.

Även psykologen Dan Katz har intresserat sig mycket för metaforer. Hans bok Ödlan i huvudet: Kbt i bilder (Kbt-akademin 2017) är en samling av 32 metaforer som ofta återkommer i terapi, illustrerade av tecknaren Yvonne Svensson. 
Dan Katz betonar vikten av att metaforer och liknelser grundas ordentligt hos klienten: 
– Har klienten ingen erfarenhet av det som liknelsen eller metaforen handlar om är den meningslös. Terapeuter kan exempelvis säga ”att kämpa mot ångest är som att kämpa i kvicksand”, men väldigt få personer har ju någon erfarenhet av att ligga i kvicksand – så en sådan liknelse är inte så användbar för klienten, säger han.
I vissa fall är metaforiskt prat om en diagnos så viktigt att det avgör om man ens uppfattar diagnosen som ett problem eller inte. Här är autism ett bra exempel. Psykologen och doktoranden vid Stockholms universitet, Hampus Beinö, forskar om just detta:
– Autism har historiskt beskrivits med metaforer som att ”leva i en bubbla”, eller som ”en försvarsmur som barnet bygger upp kring sig själv”. I båda metaforerna pratar man om autismen som någonting separat från personen, någonting främmande som personen gömmer sig inuti, säger Hampus Beinö, och påpekar att detta nu håller på att förändras:
– På senare år har personer som själva har autism, och andra inom den så kallade neuro-diversitetsrörelsen, kritiserat dessa etablerade metaforer. I stället pratar man på nya metaforiska sätt, exempelvis att autism är ”att vara en PC när alla andra är Mac”, eller ”att vara hjärnkirurg, när alla andra är allmänläkare”. Det första fallet är en metafor som betonar kvalitativ skillnad, men utan värdering, och det andra fallet är ett sätt att betona expertis, snarare än oförmåga. 

I fallet med autism får alltså det metaforiska pratet politiska konsekvenser. Om vårt metaforiska språkbruk om autism är baserat på idén om autism som ”bubbla” eller ”försvarsmur”, så kommer psykoterapi för personer med autism sträva efter att ta bort denna barriär så att den ”friska” personen kan komma fram.
Om vi i stället använder metaforen ”att vara en PC när alla andra är Mac” för autism, kommer vi att försöka översätta och förenkla kommunikation. Om vi ser autism som att ”vara hjärnkirurg bland allmänläkare” kommer vi att uppmuntra specialisering och leta efter var den här experten behöver stöd för att göra sitt jobb ännu bättre.
Liknande metaforer används för att ge personer med adhd-diagnos mer stolthet och se sin diagnos som en styrka. En populär metafor då är att patienten är ”en jägare, i ett samhälle där alla andra är samlare”. Vi vet alla att en grupp, särskilt på stenåldern, behöver både individer som är risktagare och de som lugnare – adhd är på så vis någonting som en grupp behöver för att fungera bättre.

Vilka metaforer som används för att beskriva vanliga problem i människors liv är något vi kanske inte funderar över, eller ifrågasätter. Exemplet autism visar att det tvärtom är viktigt att vara medveten om sådant metaforiskt prat, och vad det kan få för konsekvenser. Olyckliga metaforer kan vara sådant som att vissa barn är orkidéer medan andra är maskrosor, vilket får oss att tänka att barn antingen är det ena eller det andra, och inget vi kan förändra. Både terapeuter och de som kämpar med svårigheter i livet kan alltså vara hjälpta av att fundera över vilka metaforer de använder.

Lars Klintwall är barnpsykolog och lektor vid Stockholms universitet.