Det här är MI, motiverande samtal

Du är barnmorska och hjälper till vid någons förlossning. Gör gott utan att visa upp dig eller göra dig till. Underlätta vad som händer hellre än att tänka på vad som borde hända. Om du måste ta över, ta över så att modern blir hjälpt, ändå fri och den som styr. När barnet är fött kommer mamman med full rätt att säga: »Vi gjorde det själva!«

Lao Tzu, Tao Te Ching

För att få en bred bild av MI, låt oss börja med själva namnet. Motivation är egentligen vad som helst som får någon att sätta i gång med något: agera, förändra eller utveckla. Ingen är omotiverad. Människor håller alltid på med någonting, även om det är att sova eller koppla av.

Det som triggar en handling kan vara något yttre (som att dra bort handen från en het spis) eller inre (som att äta när man känner sig hungrig). Ändå kan linjen mellan yttre och inre motivation vara luddig. Hunger kan till exempel triggas inte bara av sammandragningar i magen, utan också av åsynen eller lukten av mat eller av signaler som associeras med ätande, som tid på dagen.

Snarare än någon mystisk inre kraft, som exempelvis viljestyrka, uppstår motivation från både inre och yttre källor och den är ofta mellanmänsklig, någonting som händer mellan människor.

MI är ett speciellt slags samtal. När man använder MI intar den som leder samtalet en vägledande roll och använder specifika färdigheter som vi detaljerat beskriver i vår bok.

Mottagaren av MI ska tas väl om hand och är den som slutligen bestämmer vad som ska förändras – om något alls ska förändras. MI handlar inte om att skapa motivation i människor utan snarare om att framkalla den. Man ger inte någon motivation, precis som en barnmorska inte ger någon en baby. Man tar fram den, framkallar vad som redan finns där. En nyckel i MI är att upptäcka personens egen motivation till förändring.

MI är ett arbete i ständig förändring och fortsätter att utvecklas med nya erfarenheter och forskning. MI kommer inte från någon färdig teori. Likt den amerikanska psykologen Carl Rogers personcentrerade metod växte den fram genom noggranna observationer av och reflektioner över klinisk verksamhet. Trots att MI i vid mening handlar om förändring och utveckling, uppstod MI i syftet att i kliniskt arbete försöka lindra beteendeproblem. Det började med en serie diskussioner 1982 med en grupp psykologer och socialarbetare från Norge som behandlade människor med problematiskt alkoholbruk. Gruppen lyssnade noga på exempel från vårt kliniska arbete och ställde bra frågor, som till exempel:

● Av allt som klienten sade, varför fokuserade du
och reflekterade du på just den där kommentaren?

● Av alla frågor som du kunde ha ställt, varför ställde du just den där frågan?

● Varför pressade du inte hårdare på den där
punkten?

Vi var särskilt uppmärksamma på vad rådgivaren som ledde samtalet tänkte, vad som vägledde samtalet och hur klienterna svarade på specifika uttalanden från samtalsledaren. Tillsammans utvecklade gruppen preliminära riktlinjer som kunde hjälpa människor att förändra sitt drickande:

● Förändring är en process som sker över tid, ofta i samspel med andra människor.

● Ambivalens är normalt när man överväger förändring.

● Det är bara klienten som kan bestämma om förändring ska ske.

● Det är viktigt att förstå klientens egen erfarenhet och egna perspektiv.

● Det är klienten och inte du som ska uttala vad som är bra med förändringen.

● Det är viktigt vad du väljer att fråga, bekräfta, reflektera på och ta med i summeringar.

● Ifrågasätt inte det som kan kännas som motstånd, eftersom det snarare stärker åtagande
för status quo.

● Uppmärksamma hopp och optimism kring personens förmåga till förändring.

Vid den här tiden visste vi inte hur bra ett arbetssätt baserat på dessa riktlinjer skulle fungera. De stod i stark kontrast till den auktoritära konfrontativa stil som var populärt för behandling av missbruk vid den här tiden, men vi upptäckte att den här metoden faktiskt fungerade. (Evidens för effektiviteten i MI skulle under de följande decennierna läggas fram.)

Vi blev förvånade över att MI började användas inom en mängd olika områden, till och med innan det fanns forskning som kunde visa på dess effektivitet.

Då som nu, i olika sammanhang och miljöer, verkade det finnas någonting som engagerade i det här sättet att arbeta i en hjälpande relation. När människor lär sig MI känns det ofta som något de känner igen, som att de blir påminda om något som de redan visste om vad det innebär att vara människa. De säger saker som: Ja, det är så här jag vill arbeta med människor! Eller: Jag har redan arbetat på det här sättet, men ni har hjälpt mig att förstå vad jag gör och att göra det bättre.

Allt eftersom forskningen ackumulerades blev den vetenskapliga basen ytterligare en anledning till intresse för det här sättet att hjälpa människor till förändring och utveckling.

Tillsammans bidrog dessa två faktorer – en mänsklig framtoning och evidens – till den förvånansvärt stora spridningen av MI till så många områden, länder och språk.

Sammanfattningsvis tar MI, som ett sätt att hjälpa människor, sin utgångspunkt i ditt hjärta och ditt sinne när du arbetar med andra. Som hjälpare är du inte hjälten som har kommit för att fixa saker, utan snarare en följeslagare och en guide under klientens resa mot förändring och utveckling.

MI handlar om att komma fram till gemensamma mål och att gå framåt medan man hittar och stärker klientens egen motivation till förändring. Allt eftersom man lär sig det här sättet att arbeta med andra kan man notera viktiga skillnader i hur man blir bemött av människor. De blir mindre försvarsinriktade och »motståndsbenägna« och mer mottagliga. Det blir lättare att komma fram till och arbeta mot gemensamma mål. Utförd med medkänsla och i en accepterande anda är MI en metod för att hjälpa människor till förändring och utveckling.

William R. Miller är fil.dr och professor emeritus i psykologi och psykiatri vid University of New Mexico. Stephen Rollnick är fil.dr och hedersprofessor vid medicinska fakulteten vid Cardiff University, Wales,
Storbritannien.