”Kaliforniens arbete mot trauma är en förebild”

Text:

Genom att förstå mer om hur trauma uppstår kan vi bättre bemöta psykisk ohälsa hos unga, ökad gängbrottslighet, belastning i vårdssystemet och utmaningar i skolan. Det menar radiopsykologen Lasse Övling och traumaspecialisten Gustav Elmberger.

DEBATT. I Kalifornien är toxisk stress och trauma sedan ett år tillbaka den högst prioriterade frågan inom sjukvårdspolitiken. Kunskapen om hälsopåverkan av sociala miljöfaktorer kommer under detta århundrade bli vad kunskapen om infektionssjukdomar var under förra århundradet. Detta menar Nadine Burke Harris, barnläkare och Surgeon General med ansvar för folkhälsan i Kalifornien. Hon är tydlig med att man måste gå till roten med vad som orsakar ohälsa och inte bara behandla symtom. Detta är en del i en större satsning av guvernör Gavin Newsom som går under namnet California for all. Det är ett program där man gör stora satsningar för att försöka komma till rätta med socioekonomiska faktorer och där utbildning och interventioner för de allra yngsta är en central del. 

Bakgrunden till satsningen på trauma är att man under drygt 30 år studerat kopplingen mellan barndomstrauma (händelser och relationer upp till 18 års ålder) och hälsa. En stor studie i USA gjordes under 90-talet där tusentals vuxna delade sina berättelser om oförglömliga erfarenheter av fysisk eller psykisk misshandel, försummelser av omsorg och uppväxt i dysfunktionella hem. Resultatet av studien blev en lista med 10 olika typer av barndomstrauman som går under begreppet Adverse childhood experiences, ACEs det vill säga ”skadliga barndomserfarenheter”. Listan har sedan dess använts i en lång rad olika studier som genomgående visar att ju fler traumatiska upplevelser vi haft som barn desto större är risken att bli sjuk. 

Traumaerfarenheter i uppväxten har de flesta av oss av något slag. Barns förmåga att läka en traumatisk upplevelse ligger förmodligen inprogrammerat i vårt DNA men är ändå i hög grad kopplad till de vuxnas förmåga till tröst, skydd och omsorg. I en studie av 250 000 personer i 18 länder som publicerades i tidskriften The Lancet år 2017 konstaterades att närmare 57 procent hade minst en skadlig barndomserfarenhet och 13 procent av dem som ingick i studien hade fyra eller fler. Att ha fyra eller fler av dessa erfarenheter associerades inte bara till risken att bli sjuk utan även till missbruk, våld riktat mot andra och självmord.

I Kalifornien har guvernören satt upp som mål att halvera exponeringen för barndomstrauma. Ambitionen är att det skall ske under en generation.  För att göra det så screenar man nu rutinmässigt för erfarenheterna av barndomstrauma hos patienter inom primärvården. Det pågår just nu utbildning av 88 000 primärvårdgivare i traumainformerad omsorg för att kunna screena och ge första linjens behandling. I utbildningen pekar man på behovet av sömn, motion, näringsintag, stöd för mental hälsa, mindfulness och hälsosamma relationer för att minska stresshormoner och inflammatoriska processer. Att skapa en första linjens vård inom primärvården har varit första steget. Burke Harris går nu vidare för att skapa en organiserad traumavård för de som behöver mer hjälp än vad primärvården kan erbjuda. 

Utöver att arbeta med vården så arbetar Burke Harris även med skolan för att sprida kunskap om traumainformerad omsorg och hur man kan hjälpa elever som utsatts för trauma. Det har visat sig att elever som bär på trauma har svårt att reglera sin stress och klara sin skolgång. University of California San Francisco (UCSF) är en av många organisationer som arbetar med program för att implementera traumainformerad omsorg i skolorna. Det är ett systematiskt sätt att arbeta med att stötta skolpersonal och elever som bär på trauma. Implementeringarna är mångåriga projekt där en specialutbildad psykoterapeut ofta på heltid arbetar med skolans ledning och personal för att lära dem hur de på bästa sätt hanterar och stöttar barn som har det svårt och förebygger ytterligare traumatisering. Det direkta arbetet med eleverna sker i första hand genom skolan psykoterapeutteam och lärare. Vid uppföljning efter 5 år med traumainformerad omsorg har antalet våldsamma incidenter på skolorna som deltog minskat med 86 procent. Burke Harris har även ett samarbete med polisen då man utifrån omfattande forskning vet att den som upplevt trauma är mer benägen att ta till våld både mot sig själv och andra.

Kalifornien är inte ensamt om att prioritera att arbeta med barndomstrauma utan det pågår sedan länge många initiativ runt om i världen, exempelvis i Storbritannien och Norge. Världshälsoorganisationen WHO har i sin nya diagnosmanual diagnosen Complex post traumatic stress syndrom (CPTSD). Den diagnosen överlappar med den forskning som gjorts kring barndomstrauma och ACE. 

Det finns en del exempel på arbete med barndomstrauma i Sverige genom exempelvis Rädda barnen, Skolverket och det av regeringen initierade projektet Trauma på kartan vid Linköpings universitet. I många regioner finns enheter som arbetar med flyktingars traumaproblematik. Det är en god början men för att komma tillrätta med de barndomstrauman som ligger till grund för ohälsa så behövs oerhört mycket mer resurser. Vi skulle behöva utbilda personal inom skolan, socialtjänsten, ungdomsvården, polisen, kriminalvården, migrationsmyndigheter, civilsamhället, föreningslivet – ja egentligen för alla i samhället. För de som arbetar med människors psykiska hälsa är kunskapen om barndomstrauma och hur det påverkar oss av extra stor vikt. Vi behöver ta till oss av de metoder som utvecklats för att arbeta terapeutiskt med det autonoma nervsystemet och dess kamp, flykt och frys-responser.  Vi behöver även förstå hur vi vuxna kan bära på traumaerfarenheter som styr våra reaktioner i stressade situationer. Vi ställs alltmer i samhället inför komplexa valsituationer, vi tar del av alltmer påverkan av sociala medier, vi möter ständigt oroande hotbilder och kommer att möta kriser där vi behöver förstå, känna och kunna hantera våra autonoma nervsystem på sätt som inte blir destruktiva för oss själva eller omgivningen. Medvetenhet om hur spår av trauma kan visa sig och kunskap om verktyg för att kunna hantera symptomen själv eller med hjälp av andra är kanske något av det viktigaste vi behöver utveckla för att skapa ett socialt hållbart samhälle.

Kunskapen om barndomstrauma och dess skadliga effekter är viktig att vi tar till oss. Forskning visar att skadlig stress och trauma också är korrelerat med socioekonomiska orättvisor. Genom att förstå mer om mot vilken bakgrund som trauma uppstår har vi en bättre möjlighet att kunna adressera flera av de problem som just nu utmanar Sverige såsom psykisk ohälsa hos unga, ökad gängbrottslighet, belastning i sjukvårdssystemet och utmaningar i skolan. Det är extra viktigt att de som arbetar med människors mentala hälsa har god förståelse för hur barndomstrauma påverkar oss. 

Lasse Övling, legitimerad psykolog, traumaterapeut, Radiopsykolog i Sveriges Radio P1
Gustav Elmberger, MA Counseling Psychology, Stress och trauma specialist