Vem riskerar sitt liv i krig?

– Jag har alltid varit bra på att skaka av mig det som stör. Men det finns grejer från Kongo som jag försökt skaka av mig hela livet, men det har gått dåligt. Så visst har det satt sina spår.

Så säger Jan. Som tjugoettåring begav han sig 1961 till Kongo för att delta i den svenska FN-styrkan på plats. 

När Ukraina invaderades av Ryssland, sextio år senare, strömmade frivilliga dit för att hjälpa till. Vissa med biståndsarbete, räddningstjänst eller sjukvård. Andra för att strida emot de invaderande ryska styrkorna.

– Som stridssjukvårdare ser jag att vi räddar många, att sjukvården fungerar, men vi kan inte rädda alla, berättar en svensk som befann sig i Ukraina i april 2023 och inte vill uppge sitt namn. Personen fortsätter:

– Det är ingen hemlighet att det är farligt. Ibland har kulorna landat bara några decimeter ifrån mig. Tror man något annat ska man inte vara här.

Hur många som anslutit till konflikten är oklart. Det förs inte någon officiell statistik av svenska myndigheter, eftersom det inte är en insats organiserad av Sverige. I slutet av april 2022 rapporterade flera svenska medier att över 600 svenskar stred i Ukraina. Ett år senare bedömde journalisten Annika Ögren, som bevakat Ukraina under flera år, att det snarare rör sig om ett trettiotal. Rysslands utrikesdepartement hävdar att fem svenskar dött i striderna, men ger inga identitetsuppgifter. Det svenska utrikesdepartementet hade i april 2023 kännedom om att två svenska medborgare dött i Ukraina.

Oavsett antalet råder inga tvivel om att det är livsfarligt att delta i väpnade konflikter. Sedan 1956 har 82 svenskar omkommit vid tjänstgöring i Försvarsmaktens utlandsstyrkor. Därtill kommer de som tagit värvning som betalda legosoldater i andra länders väpnade styrkor, samt de som valt att strida frivilligt utan ersättning, exempelvis i kriget mot IS eller i dagens Ukraina.

Men varför vill vissa människor göra den extrema självuppoffring det innebär att byta ut tryggheten i Sverige mot en oförutsägbar situation i ett annat land?

”Det är ärofullt att dö i strid, för en bra sak”, sa Tony, som stred på kurdernas sida mot IS, i dokumentärfilmen Frivillig vid fronten.

Jesper Berlin har tjänstgjort som ammunitionsröjare i en rad länder för Räddningsverket och i Försvarsmaktens utlandsmissioner, samt som operatör vid specialförbanden. Han bestämde sig för att åka på sin första mission i Bosnien 1996 då han fick möjlighet att sätta ihop en egen grupp och dessutom hade ”en dålig dag på bygget”. För honom var det viktigt att göra något på riktigt, till skillnad från värnplikt och utbildning hemma i Sverige.

– Jag fick upp synen för att många människor har det sjukt dåligt. Att man kan göra skillnad helt enkelt. Jag ska inte sticka under stol med att det fanns en äventyrsaspekt. Men att göra världen lite bättre, inte bara prata om det utan att också göra det.

Andra ser en möjlighet till personlig utveckling. När 131 personer som tjänstgjorde för Försvarsmakten i Mali år 2016 fick frågan om vad som motiverade dem att åka iväg, skattades svaret ”att utvecklas som människa” högre än ”att göra skillnad för andra”.

Väpnade konflikter lockar också till sig människor som vill skaffa sig status som hedervärda kämpar eller coola krigare. De syntes i inledningen av Ukraina-invasionen, men de blev kortvariga.

Jesper Berlin har främst mött personer som arbetar för ett högre syfte, men inte enbart:

– De som åker som ett äventyr kanske vill göra det lite mer farligt än vad det på riktigt var. Även om det hände en del kärva grejer är det som att man nästan hittar på, eller åtminstone förstärker.

Harvey Whitehouse är antropolog som under 30 års tid samarbetat med psykologer för att förstå extrem självuppoffring. Varför människor frivilligt utstår enorma prövningar och är beredda att offra sina liv.

– Vissa personer känner en stark koppling och samhörighet med den större gruppen. När gruppen blir hotad känns därför det personligt, berättar Whitehouse.

– Det var omöjligt att bara titta på nyheterna när Ukraina invaderades. Jag har varit där på semester. Det är nästan vårt grannland. Det gick inte att inte åka dit, berättar en av de svenskar som är på plats i Ukraina.

I sin forskning har Harvey Whitehouse undersökt såväl krigsveteraner som ursprungsbefolkningar. Ett av hans fynd är att det ofta är skillnad mellan varför en person beger sig till en riskabel situation och varför den stannar kvar där.

– När människor genomgår prövningar stannar upplevelserna kvar hos dem genom livet. Ofta till en sådan grad att de inte skulle vara samma människor utan dessa upplevelser, berättar han.

Jesper Berlin håller med om att syftet kan förändras över tid och i olika situationer:

– Det här högre syftet som gör att man hamnar i Afghanistan eller liknande, det försvinner ju när kulorna viner runt en. Då finns bara de som står bredvid mig. Att se till att de inte råkar illa ut. Bara det finns i huvudet.

– När vi delat sådana upplevelser med andra är det som att gränsen mellan ens personliga jag och gruppen blir otydlig. Det är vad vi kallar sammansmältning av identitet, fortsätter Harvey Whitehouse.

Denna sammansmältning av identitet sker enligt Whitehouse genom hårda fysiska och psykiska prövningar.

– De känner att de upplevt något som är unikt. Som formar dem så mycket att människor som inte upplevt samma sak aldrig kan förstå dem fullt ut.

– Efter första striden, då hände något. Då blev det allvar, mycket mer allvar än tidigare, berättar Jan, som just gjort sin värnplikt när han fick möjlighet att åka till Katanga, en utbrytarprovins i Kongo. Det blev en dramatisk insats. En händelse som sticker ut är då han och andra FN-soldater omringades av katangesiska trupper. Under några timmar blev de beskjutna från flera håll. Det var oklart om någon av dem skulle överleva. Under insatsen i Kongo 1960–1964 dog totalt 19 svenskar i strider och olyckor.

– Ingen blev sig själv när killar runtom började försvinna. Inte stämningen mellan oss heller. Vi höll ihop, vi som var kvar, säger Jan.

Femtio år senare upplevde soldater i Afghanistan samma fenomen. I en intervjustudie delar en soldat sin känsla kort efter att två svenskar stupat i strid: ”Vår grupp bestod av sex personer och vi var redan väldigt tajta. Detta förde oss dock samman desto starkare och vi hittade mycket tröst i gruppen.”

Jesper Berlin hävdar att känslan för gruppen, att sätta gruppens bästa före sitt eget, finns med från första början när man åker iväg på en mission.

– Den här flocken som man åker med, eller ett samverkande team om man ska tala facktermer, den är man ju tajt med.

I sin forskning har Whitehouse funnit att uppfattningen om vilka personer som ingår i ”gruppen” kan variera. Banden till olika delar av gruppen kan också vara olika starka. Hans forskargrupp träffade 179 rebeller som stridit i den libyska staden Misrata under den arabiska våren 2011. Vissa hade deltagit direkt i striderna. Andra hade hjälpt till bakom fronten med logistik. Whitehouse fann att de logistikerna upplevde lika starka band till såväl stridande som icke-stridande, medan de stridande upplevde starkast band till sina stridskamrater.

– De här banden är avgörande i situationer där lojalitet betyder allt. Där det kan finnas en stark vilja att fly, berättar Whitehouse. 

Extrema upplevelser drabbar inte enbart soldater. I människans historia har denna lojalitet varit avgörande i riskfyllda situationer. Vid jakt efter föda eller i utforskandet av nya platser. I vår tid tvingas vissa idrottare och medlemmar i kriminella gäng utstå smärtsamma ritualer för att smälta samman till en starkare enhet. Att graden av smärta har betydelse visar exempelvis en studie på 564 utövare av kampsporten brasiliansk jiu-jutsu. Samtliga tillhörde skolor där ett nytt bälte, uppgradering till en högre nivå i sitt utövande, innebar ritualer i form av piskrapp med bältet. I studien framkom att de som upplevde starkast smärta vid dessa ritualer upplevde en högre grad av sammansmältning med klubben. Dessutom uttryckte de en starkare vilja att riskera livet för klubben. Den japanska maffian, Yakuza, har blivit kända för sin ritual yubitsume. Medlemmar skär då av en bit av lillfingret för att sedan visa upp sin hand, inlindad i blodigt tyg, för ledaren oyabun, ”fosterföräldern”. Whitehouse har även följt stammen Kaningara på Papua Nya Guinea, där många män har något som liknar tatueringar på överkroppen. Snirkliga, skrovliga, mönster i huden som sträcker sig från buken till skulderbladen. Mönstren kommer från ritualen att karva bort hud och skära upp blodiga sår som läker till utstående ärr. Ett sätt att göra Kaningaras pojkar till män.

– Den typen av ritualer har förekommit i samhällen i tusentals år, säger Whitehouse.

Ritualerna måste inte innebära fysisk smärta. Även ritualer som utförs så ofta att de blir en vanemässig del av gruppens beteenden bidrar till sammansmältning av identitet.

– Små ritualer som utförs så ofta att du inte tänker på dem som separata händelser. De skapar en gemensam förståelse för hur man ska bete sig för att vara en kompetent del av gruppen, säger Whitehouse.

Jesper Berlin, som har erfarenhet från såväl reguljära förband som från specialförbanden, menar att den viktigaste ritualen i de grupper han varit en del av har varit att skapa tillit.

– Dels en tillit i att man har samma träning. Men också i att våga vara sårbara för varandra. Att säga ”nu är jag rädd” eller ”det här är svårt ”. Då skapar man den här typen av grupp snabbare.

– Vi snackade inte så mycket då, säger Jan när han berättar om hemkomsten från Kongo, och gör en paus innan han fortsätter:

– Var och en åkte åt sitt håll. För mig gick det bra nog. Men det var är inte förrän senare jag snackade med de andra killarna igen.