Sorgens melodi

I samband med att Adeles senaste album 30 släpptes streamade flera hundra miljoner lyssnare den första singeln Easy on me. Låten väcker känslor som inte är helt enkla att beskriva i ord. Men vi kan nog alla vara överens om att det är en sorglig låt. 

Det känns inte helt logiskt att människor gillar sorglig musik; sorg är ju oftast en känsla som vi försöker undvika. En utomjording som kom på besök skulle väl snarast förvänta sig att människor inte borde tycka om musik som är deprimerande, och känna en stor motvilja mot den. Ändå attraheras vi – och piggas upp – av sorglig musik. Så, varför mår vi bra av deppiga låtar?

Vi har fortfarande inte något riktigt bra svar på det. Forskarna är oense: medan vissa studier tyder på att nivåerna av ”stresshormonet” prolaktin och ”må bra-hormonet” oxytocin påverkas när vi hör sorglig musik, så finns det andra studier som inte visar på någon förändring i nivåerna av dessa hormon. Klart står i alla fall att sorgliga låtar berör oss på djupet. Denna erfarenhet kallas ibland kama muta. Begreppet, som kommer från sanskrit, betyder ”berörd av kärlek”. Studier har visat att denna känsla av att bli berörd av musik kan ge upphov till rysningar, ge oss gåshud och överskölja oss med vågor av känslor (inklusive romantiska sådana), samt får oss att känna värme i bröstet och en allmän upprymdhet. Men återigen, varför känner vi oss berörda?

Den amerikanske författaren James Baldwin var nog nära sanningen när han skrev följande: ”de saker som plågade mig mest var just de saker som förband mig med alla människor som levde och som någonsin hade levt.” I linje med denna beskrivning kan känslan av att bli  berörd bero på att vi plötsligt känner oss närmare andra människor.

Det skulle kunna förklara faktumet att det är människor som har en hög grad av empati som med störst sannolikhet känner sig berörda av sorglig musik. Vissa som har lyssnat på albumet 30 börjar säkert också fundera över hur andra lyssnare har upplevt skivan och letar upp videor där de delat med sig av sina reaktioner på lyssningen. På så sätt delar vi vår känslomässiga erfarenhet med andra. När vi delar känslan av att vara djupt berörd med en grupp människor förstärks den. Delandet triggar helt enkelt ännu fler känslor av tillhörighet och tröst.

Kanske är det så att Adeles musik kan fungera som en vän för oss alla – som ett slags surrogat för social samvaro. Och forskning visar att sorglig musik ofta kan upplevas som en låtsasvän, som kan ge oss stöd och medkänsla efter exempelvis en förlust. 

Känslan av att bli berörd kan också vara ett resultat av att vi minns viktiga stunder i våra liv. Adeles låtar är kraftfullt nostalgiska. Och det kan också vara denna nostalgi, snarare än det sorgliga, som vi uppskattar.

Faktum är att när människor lyssnar på sorglig musik, så är det bara runt 25 procent  som anger att de faktiskt känner sig ledsna. Resterande del upplever andra känslor, och vanligast är just nostalgi. Den nostalgiska känslan verkar kunna öka känslan av anknytning till andra, samtidigt som den mildrar känslor av meningslöshet och minskar ångest.

En helt annan psykologisk teori är att Adeles låtar, och annan sorglig musik, skulle kunna vara som ett slags gym där vi kan träna upp våra känslor. De ger oss ett säkert och kontrollerat sätt att utforska den simulerade sorgsenheten. Låtarna blir den känslomässiga motsvarigheten till scenen i filmen Matrix där Neo får prova på att slåss med Morpheus innan han ställs inför verkliga fiender. Simulerad sorgsenhet gör att vi kan experimentera med, och lära oss från känslan. Vi kan öka vår empati, lära oss att se saker ur andra människors perspektiv och testa olika reaktioner på sorgsenhet. Det kan göra oss bättre förberedda inför de stunder då vi upplever verklig förlust. Denna simulering av känslor (med musik) kanske är så njutbar just för att vi ska lockas till att öva på dem om och om igen – så att vi är mer redo när det verkligen krävs? 

Ett tredje alternativ är att Adeles låtar inte är njutbara för att de är sorgliga eller nostalgiska. Det kan ju vara för att de helt enkelt är vackra. Att de upplevs som sorgliga kanske bara är en tillfällighet – de kanske bara är fina? När vi upplever sådant som känns moraliskt rätt eller vackert framkallas känslor av upphöjdhet. Vi blir berörda och inspirerade. Man kan också fundera på Adeles låtar och annan sorglig musik på ett mer allmängiltigt, kulturellt plan. Den njutning Adeles musik ger, går då att förstå som ett fenomen som hjälper oss att skapa mening. Hon använder sig av svåra livserfarenheter och hjälper oss att göra något vettigt av våra egna, liknande upplevelser. Detta är i mångt och mycket vad tragisk konst alltid har gjort. Den tar livets kval, lidande och sorg och ger den mening. Som den tyska filosofen Friedrich Nietzsche en gång uttryckte saken: ”den som har ett varför i livet kan stå ut med nästan alla hur.”

I slutändan kommer sorgliga låtar att betyda olika saker för var och en av oss. Vi lyssnar på sorglig musik när vi vill reflektera, höra till – eller bara koppla av. Vi lyssnar för att uppleva skönhet, ta emot tröst eller för att minnas. Men för oss alla berättar den sorgliga musiken att vi inte är ensamma om vår smärta. Musiken låter oss få kontakt med andra runt omkring oss, både nu levande och de som är borta. Och skönheten i detta har till stor del att göra med att vi genom musiken delar vår mänsklighet.

Simon McCarthy-Jones är docent i neuropsykologi vid Trinity College i Dublin. Texten har tidigare publicerats på
theconversation.com och är översatt av Mats Almegård.