Deppig musik

Sorgens melodi

Förändrade hormonnivåer, nostalgi och samhörighet. Därför mår våra hjärnor så bra av deppig musik.

I samband med att Adeles senaste album 30 släpptes streamade flera hundra miljoner lyssnare den första singeln Easy on me. Låten väcker känslor som inte är helt enkla att beskriva i ord. Men vi kan nog alla vara överens om att det är en sorglig låt. 

Det känns inte helt logiskt att människor gillar sorglig musik; sorg är ju oftast en känsla som vi försöker undvika. En utomjording som kom på besök skulle väl snarast förvänta sig att människor inte borde tycka om musik som är deprimerande, och känna en stor motvilja mot den. Ändå attraheras vi – och piggas upp – av sorglig musik. Så, varför mår vi bra av deppiga låtar?

Vi har fortfarande inte något riktigt bra svar på det. Forskarna är oense: medan vissa studier tyder på att nivåerna av ”stresshormonet” prolaktin och ”må bra-hormonet” oxytocin påverkas när vi hör sorglig musik, så finns det andra studier som inte visar på någon förändring i nivåerna av dessa hormon. Klart står i alla fall att sorgliga låtar berör oss på djupet. Denna erfarenhet kallas ibland kama muta. Begreppet, som kommer från sanskrit, betyder ”berörd av kärlek”. Studier har visat att denna känsla av att bli berörd av musik kan ge upphov till rysningar, ge oss gåshud och överskölja oss med vågor av känslor (inklusive romantiska sådana), samt får oss att känna värme i bröstet och en allmän upprymdhet. Men återigen, varför känner vi oss berörda?

Den amerikanske författaren James Baldwin var nog nära sanningen när han skrev följande: ”de saker som plågade mig mest var just de saker som förband mig med alla människor som levde och som någonsin hade levt.” I linje med denna beskrivning kan känslan av att bli  berörd bero på att vi plötsligt känner oss närmare andra människor.

Det skulle kunna förklara faktumet att det är människor som har en hög grad av empati som med störst sannolikhet känner sig berörda av sorglig musik. Vissa som har lyssnat på albumet 30 börjar säkert också fundera över hur andra lyssnare har upplevt skivan och letar upp videor där de delat med sig av sina reaktioner på lyssningen. På så sätt delar vi vår känslomässiga erfarenhet med andra. När vi delar känslan av att vara djupt berörd med en grupp människor förstärks den. Delandet triggar helt enkelt ännu fler känslor av tillhörighet och tröst.

Kanske är det så att Adeles musik kan fungera som en vän för oss alla – som ett slags surrogat för social samvaro. Och forskning visar att sorglig musik ofta kan upplevas som en låtsasvän, som kan ge oss stöd och medkänsla efter exempelvis en förlust. 

Känslan av att bli berörd kan också vara ett resultat av att vi minns viktiga stunder i våra liv. Adeles låtar är kraftfullt nostalgiska. Och det kan också vara denna nostalgi, snarare än det sorgliga, som vi uppskattar.

Faktum är att när människor lyssnar på sorglig musik, så är det bara runt 25 procent  som anger att de faktiskt känner sig ledsna. Resterande del upplever andra känslor, och vanligast är just nostalgi. Den nostalgiska känslan verkar kunna öka känslan av anknytning till andra, samtidigt som den mildrar känslor av meningslöshet och minskar ångest.

En helt annan psykologisk teori är att Adeles låtar, och annan sorglig musik, skulle kunna vara som ett slags gym där vi kan träna upp våra känslor. De ger oss ett säkert och kontrollerat sätt att utforska den simulerade sorgsenheten. Låtarna blir den känslomässiga motsvarigheten till scenen i filmen Matrix där Neo får prova på att slåss med Morpheus innan han ställs inför verkliga fiender. Simulerad sorgsenhet gör att vi kan experimentera med, och lära oss från känslan. Vi kan öka vår empati, lära oss att se saker ur andra människors perspektiv och testa olika reaktioner på sorgsenhet. Det kan göra oss bättre förberedda inför de stunder då vi upplever verklig förlust. Denna simulering av känslor (med musik) kanske är så njutbar just för att vi ska lockas till att öva på dem om och om igen – så att vi är mer redo när det verkligen krävs? 

Ett tredje alternativ är att Adeles låtar inte är njutbara för att de är sorgliga eller nostalgiska. Det kan ju vara för att de helt enkelt är vackra. Att de upplevs som sorgliga kanske bara är en tillfällighet – de kanske bara är fina? När vi upplever sådant som känns moraliskt rätt eller vackert framkallas känslor av upphöjdhet. Vi blir berörda och inspirerade. Man kan också fundera på Adeles låtar och annan sorglig musik på ett mer allmängiltigt, kulturellt plan. Den njutning Adeles musik ger, går då att förstå som ett fenomen som hjälper oss att skapa mening. Hon använder sig av svåra livserfarenheter och hjälper oss att göra något vettigt av våra egna, liknande upplevelser. Detta är i mångt och mycket vad tragisk konst alltid har gjort. Den tar livets kval, lidande och sorg och ger den mening. Som den tyska filosofen Friedrich Nietzsche en gång uttryckte saken: ”den som har ett varför i livet kan stå ut med nästan alla hur.”

Den vanligaste känslan människor upplever av sorglig musik är nostalgi.

I slutändan kommer sorgliga låtar att betyda olika saker för var och en av oss. Vi lyssnar på sorglig musik när vi vill reflektera, höra till – eller bara koppla av. Vi lyssnar för att uppleva skönhet, ta emot tröst eller för att minnas. Men för oss alla berättar den sorgliga musiken att vi inte är ensamma om vår smärta. Musiken låter oss få kontakt med andra runt omkring oss, både nu levande och de som är borta. Och skönheten i detta har till stor del att göra med att vi genom musiken delar vår mänsklighet.

Simon McCarthy-Jones är docent i neuropsykologi vid Trinity College i Dublin. Texten har tidigare publicerats på
theconversation.com och är översatt av Mats Almegård
.

Topp 3

Deppigaste låtarna 

När musiktidningen Rolling Stone för några år sedan lät läsarna rösta om vilken låt som är världens deppigaste hamnade dessa tre på pallplats:

1. Eric Clapton – Tears in heaven

2. Nine Inch Nails – Hurt

3. R.E.M. – Everybody hurts

Topp 5

Sorgligaste Billboard-ettorna 1958–2018:

1. The first time ever I saw your face – Roberta Flack (1972)

2. Three times a lady – Commodores (1978)

3. Are you lonesome tonight – Elvis Presley (1960)

4. Mr Custer – Larry Verne (1960)

5. Still – Commodores (1979)

Vilken melodi är den sorgligaste?

Känner du till låten The first time ever I saw your face av Roberta Flack? Den var Billboardetta 1972 och är världens sorgligaste låt. Åtminstone om man ska tro Spotify. För ett par år sedan försökte nämligen den brittiska dataforskaren och journalisten Miriam Quick ta reda på vilken som är den sorgligaste Billboard-ettan de senaste sextio åren, genom att använda musiktjänstens egna analysverktyg. Spotifys algoritm, som är inbyggd i mjukvarans web-API, ger låtar ett värde från 0–1 i så kallad valens, som används för att uppskatta känslomässiga tillstånd inom psykologin. Förenklat kan man säga att hög, positiv valens tillskrivs angenäma upplevelser och låg, negativ valens, tillskrivs obehagliga upplevelser eller stimulus. Glada, muntra låtar har således hög valens och sorgliga och deppiga låtar låg valens. Algoritmen kan också uppskatta energin i låten utifrån till exempel hur snabb och dansvänlig den är. 

Men alla skulle nog inte hålla med om att låtarna på listan är så himla sorgliga, många skulle till exempel beskriva The first time ever I saw your face snarast som en fin kärlekslåt. Det är också här som analysverktyget har sina brister; att analysera texter verkar inte vara högprioriterat och verktyget missar kontext och mänskliga faktorer och känslor; rädslor, drömmar och nostalgi, vilket dess utvecklare också påpekat.

Spotifys algoritm har ändå roat många, och bland exemplen på vad den använts till finns dataforskaren Caitlin Hudons analys av deppiga jullåtar – där Tony Bennetts O Christmas tree vann. Ett annat exempel är dataanalytikern Charlie Thompsons genomgång av Radioheads musik, där han skapat ett ”gloom index”, för att mäta deppigheten i bandets låtar – deppigast var låten 15 step från albumet In rainbows.

Så reagerar hjärnan på depplåtarna

Hormonnivåerna i hjärnan förändras när vi lyssnar på deppig musik. I en studie publicerad i Annals of the New York academy of sciences kartlade forskare vad som skedde med nivåerna av hormonen prolaktin och oxytocin hos 62 kvinnor, som delades in i två grupper utifrån om de hade hög eller låg empati. De fick lyssna på sorglig musik som de inte kände igen. I den högempatiska gruppen noterade forskarna kraftigt sänkta hormonnivåer när de lyssnade på musik, jämfört med då de inte lyssnade på något alls.

‒ Det skulle kunna tyda på att nivåer av dopamin ökar, eftersom det samtidigt gör att prolaktin- och oxytocinnivåerna minskar, säger Tuomas Eerola, som forskar om psykologi och musik vid Durham university i Storbritannien, och som ledde studien.

Jämfört med gruppen med låg empati rapporterade individerna med hög empati en ökning av positivt humör och blev mer rörda av musiken.

‒ De med hög empati kunde leva sig in i det sorgliga i musiken och låta sig beröras, vilket de bekräftade i enkäten som de fick besvara efteråt. Jag tycker det är intressant att det gick hand i hand med en sänkning av hormonerna i blodet; det tyder på att det händer saker i kroppen om man lever sig in i musik.

Den andra gruppen, med låg empati, tyckte snarare att testet var tråkigt. 

‒ Vissa av dem med hög empati hade tårar i ögonen när de lyssnade på musiken. De med lägre empati visade inget liknande.

Nostalgin är en viktig ingrediens

Per Johnsson är psykolog och forskar om kopplingen mellan psykisk och kroppslig hälsa vid Lunds universitet. Han beskriver nostalgi som ett slags hemlängtan.

‒ Det är ett melankoliskt tillstånd som har att göra med förgänglighet och där ingår ett slags vemod. Bitterljuvt är det ord Karin Johannisson använde i sin bok Nostalgia, och det tycker jag belyser dubbelheten bra. Ordet kommer ju från grekiskans nostos, hemkomst, och algos, smärta, alltså egentligen smärtsam hemkomst.

Enligt psykologiforskaren Clay Routledge, vid North Dakota state university i USA, mår de flesta av oss bra av nostalgi. Den gör oss benägna att fokusera på våra relationer, eftersom de nostalgiska minnena ofta handlar om när vi känt social samhörighet. I sin forskning har Clay Routledge sett att nostalgi verkar påminna oss om meningsfulla kontakter, vilket ökar ansträngningen att söka samhörighet.

‒ Där ser vi ju rent evolutionspsykologiskt en poäng med nostalgin. Den får människor att sträva efter att behålla sina relationer. Och när vi har det besvärligt kan nostalgin vara värdefull – vi minns positiva stunder av samhörighet som vi kan ”ta av” när det är jobbigt, säger Per Johnsson.

Text:

Toppbild: Getty images