När målet är nått

Plötsligt står du där, helt vilse i ett rörigt skafferi av känslor. Målet du strävat efter så länge är avklarat och uppnått. Den identitet du levt med under en längre tid har plötsligt försvunnit. Det hett efterlängtade diplomet som skulle spikas upp på väggen ligger och skrynklar bland räkningarna i fruktskålen.

Med motionsloppet avklarat borde du ju vara lycklig. Men när du går på lönlös jakt efter lyckan är det som om den mentala uppförsbacken är enorm.

Det är inte ovanligt att idrottare hamnar i ett mentalt vakuum i dagar, veckor eller till och med månader efter ett avslutat lopp. En minidepression, har några kallat det för. En vanlig term, som många använder, är också post-competition blues. Ändå talas det så tyst om känslosvallet och den deppighet som faktiskt kan uppstå när Loppet med stort L inte längre står för dörren utan långsamt försvinner i backspegeln.

– Känslan då är att ingenting är roligt. Du har svårt att ta dig för saker och kroppen känns skör, säger Malin Boltorp, idrottspsykologisk rådgivare och personlig tränare.

Enligt henne missar många att boka in vila efter loppet, utan tänker att det bara är att köra på.

– Det är helt fel taktik. Jag brukar kalla det för bumerangeffekten: du kastar i väg bumerangen och vet inte exakt när den kommer tillbaka, men det gör den – och då slår det till. Det kluriga är att det tar kroppen och huvudet mer än några dagar att återhämta sig, och ju mer du kör på efter loppet, desto längre tid tar det. Alltså sitter man där efter fyra veckor och mår skit och fattar inte riktigt att det är loppet det handlar om.

I sitt jobb som idrottspsykologisk rådgivare kommer Malin Boltorp inte sällan i kontakt med ”bluesiga” personer. Eftersom hon själv har drabbats har hon en förståelse för vad dessa personer går igenom.

– Jag kan möta dem på ett sätt som gör att de blir lugna och förstår varför de reagerar som de gör.

År 2004 genomförde Malin Boltorp sitt första Lidingölopp. Som kampsportare med god fysik var huvudmålet att komma i mål, kort och gott. Och det gjorde hon efter tre timmar och en minut – mycket tack vare sitt pannben.

– När jag sprang i mål mådde jag oförskämt bra. En massa människor stod längs upploppet och hejade så jag spurtade som en idiot och grät av lycka och trötthet när jag fick medaljen om halsen. I dag har jag lärt mig att det är så jag gör i ett lopp. Hur trött jag än är så tar jag ut det sista oavsett om det gäller 30 eller 90 kilometer. Det är också detta som ibland stökar till det för mig i återhämtningen. Men då, för 18 år sedan, hade jag inte koll på konsekvenserna av det.

Träningsvärken dagarna efter loppet var inte nådig, men sviterna av urladdningen märktes av betydligt längre än så.

– Jag kände mig bara mer och mer sliten ju längre tiden gick. Parallellt med återhämtningen körde jag på som vanligt med min taekwondo, jag hade ett SM att tänka på och ladda för, samtidigt som jag pendlade från hemmet på Marstrand till träningslokalen i Uddevalla och skolan i Halmstad. Jag skulle också gå ner i vikt för att kunna tävla i min viktklass. Där och då förstod jag inte att Lidingöloppsprestationen kunde kräva så mycket återhämtning som den faktiskt gjorde.

En söndag sov Malin och hennes mamma över hos några släktingar. Mitt i natten vaknade Malin och reagerade på att hon inte kunde ta sig upp ur sängen, eller ens röra sig ur fläcken.

– Jag blev så klart livrädd – vad var det som hände? Till slut lugnade mamma ner mig och hjälpte mig upp ur sängen. Jag fick på mig kläder men gick omkring som ett spöke. Dessutom var jag fruktansvärt ledsen, utan att kunna förklara varför.

Malin Boltorp fortsatte att träna och gå till skolan men såg inte fram emot något, det fanns ingen mening överhuvudtaget, som hon uttrycker det.

– Till slut kände jag att jag var tvungen att ta ledigt från skolan några dagar. Mamma övertygade mig om att jag skulle ta kontakt med vårdcentralen. Det gjorde jag – men de tog mig inte på allvar. Deras råd till mig var att ta det lugnt.

I stället fick Malin Boltorp själv klura ut vad hon skulle göra för att få ordning på sin vardag.

– Jag trodde att jag höll på att bli psykiskt sjuk. En dag satte jag mig utanför studenthälsan på Högskolan i Halmstad och fick prata med en idrottsvetare som förstod mig. Det blev min räddning.

Malin Boltorp fick hjälp att inse att det var återhämtning hon faktiskt behövde.

– Jag är uppvuxen på landet med hundar och hästar, att umgås med djur har alltid haft en rogivande inverkan på mig. När jag fick frågan vad jag behövde just nu svarade jag direkt; ”att få vara hemma hos mamma och pappa på landet”.

Efter att kontinuerligt ha gått hos studenthälsan och i lugn och ro suttit ner och pratat om hur hon mådde och hur hon ville må fick Malin Boltorp långsamt rätsida på livet.

– Jag förstod ganska snabbt att vi kräver extremt mycket av våra kroppar; att vi ska genomföra lopp av alla de slag. Fler och fler gör mer extrema saker, trots att vi oftast har hög belastning i livet i övrigt. I dag förstår jag att 2004 var ett år då jag egentligen inte skulle ha sprungit Lidingöloppet. Det är inte hållbart om man samtidigt ska satsa på ett SM, gå ner i vikt och sköta skolan – och dessutom är en person som siktar på SM-guld och VG på tentor.

Gustaf Reinebo är legitimerad psykolog och arbetar vid Kompetenscentrum för psykoterapi på Karolinska institutet, där han också doktorerar. I sin forskning undersöker han om det går att förbättra idrottares prestation och psykiska hälsa med hjälp av psykologiska interventioner, till exempel genom att de får lära sig att hantera sina tankar och känslor bättre.

– I våra studier har vi till exempel sett att det går att påverka den direkta idrottsprestationen för ishockeyspelare, mätt i mål och målgivande passning, under tiden som de genomgår psykologisk träning. Idrottarna har då genomgått övningar som baseras på ACT, acceptance and commitment therapy. Resultaten tyder på att psykologiska färdigheter, till exempel att hantera tankar och känslor, skulle kunna vara en del av att skapa effektiva prestationsbeteenden, säger Gustaf Reinebo.

Han påpekar att det nu forskas alltmer på just ACT inom idrotten. Men än går det inte riktigt att säga hur verksam metoden är i samband med post-competition blues.
– Det är en fråga för fortsatt forskning. Fenomenet post-competition blues skulle först behöva kartläggas i större utsträckning så att vi sedan skulle kunna utvärdera på vilket sätt och med vilka metoder man bäst kan stödja motionärer och idrottare med det.

Man hör ofta talas om förlossningsdepressioner och post wedding blues, men inte så mycket om deppighet efter ett motionslopp som man tragglat sig igenom efter att ha haft ett och samma mål en lång tid. Fenomenet är inte särskilt välstuderat, men forskarna menar att samma mekanismer verkar ligga bakom.

– När något som vi har tänkt mycket på och ägnat mycket tid åt tvärt tar slut är det en normal reaktion att det kan kännas tomt och lite deppigt under en period. Det går inte längre att se fram emot loppet, och aktiviteter som exempelvis träning och förberedelser fyller inte längre samma funktion eller upphör rent av. Man behöver däremot även skilja på vad som kan vara potentiellt utmattande effekter efter en längre tids ansträngning så väl fysiskt som psykiskt, vilket också kan påverka måendet och kräver återhämtning.

Om man har svårt att glädjas åt sina uppnådda mål så kan det enligt Gustaf Reinebo bero på en rad olika faktorer.

– I dessa fall kanske motivationen och glädjen mer kommer från själva förberedelserna och att ha något spännande och roligt att se fram emot.

– När loppet väl är över står man där med sin tid och medalj, men det som kanske var källan till glädjen – förberedelserna och framtiden – finns inte längre kvar. Det kan i sig vara en signal om att resan varit viktigare för utövaren i den mening att den gav mer glädje, snarare än vad klockan stannade på vid målgången. I andra fall kan utövarens nedvärderande syn på de egna bedrifterna vara ett symptom på till exempel utmattning efter en lång tids fysisk och psykisk belastning, vilket kräver återhämtning.

Post-competition blues drabbar både motionärer och elitidrottare. Anders Aukland, som vann Vasaloppet 2004, säger att han ofta känner sig ”Vasabakis” efter ett lopp.

– För många elitåkare kan ett Vasalopp jämföras med ett OS eller VM. Vi har arbetat ett helt år för vinterns största höjdpunkt. Efter loppet är målet borta, det du har sett fram emot är borta och det du har varit nervös för är borta. Det du har haft mycket fokus på de senaste månaderna är borta. Känslan är vakuum, träningstristess och tomhet. Vasabakis är något jag räknar med att bli, oavsett om det gått bra eller dåligt, säger han.

Ultralöparen Jessica Andersen känner igen sig i mycket av det Anders Aukland beskriver. När hon 2018 genomförde Ultravasan på 90 kilometer utbyttes euforin vid målgång snabbt mot en gnagande trötthet.

– Efter några dagar kände jag mig håglös; inget var längre roligt. Normalt sett längtar jag efter att få komma i gång igen efter ett långlopp. Plötsligt märkte jag att jag ställde frågor till mig själv som: ”varför springer jag?”, ”varför är det ens viktigt?”, ”är det så kul att springa egentligen?” Jag hade ingen lust att springa och mådde dåligt av att känna så. Efter någon vecka testade jag att ta en löptur, men jag stannade ofta eftersom det var allmänt tråkigt och jobbigt. Jag kände ingen lust alls. Någon motivation existerade inte och kärleken till löpningen var död.

I ett par månader ”slösprang” Jessica Andersen korta pass – motvilliga rundor där förhoppningen var att de motstridiga känslorna skulle ge med sig.

– Hela min person gungade. I grund och botten ser jag löpning som en del av min person. Jag ville inte erkänna för mig själv att egentligen bara ville sluta springa. Jag fortsatte tvinga mig ut på korta, men tröga rundor i hopp om att det skulle släppa.

Vändningen kom först när Jessica Andersen försökte fokusera på allt annat som var bra i hennes liv. Hon började även styrketräna för att ändå stärka kroppen.

– Det är väl lärdomen jag tar med mig från min egen blues: att fokusera på annat i livet som ger glädje och samtidigt lita på att det kommer att gå över. Jag tror att bluesen kan vara kroppens sätt att ladda ur och ladda om på något skevt sätt. Det finns inget att tjäna på att grotta ner sig.

Enligt Malin Boltorp är det viktigt att berätta hur man mår om man väl råkat ut för blues – gärna med någon som är ett proffs på mentala strategier.

– Det du absolut inte ska göra är att köra på som vanligt, för då kraschar du. Som träningsmänniska blir det lite klurigare, eftersom träningen är en ventil, men i det läget blir träningen destruktiv; den skadar dig och du är inne i en ond spiral. Det är bra att röra på dig men lågintensivt som i promenader. Men framför allt gäller det att våga berätta för folk i din närhet att du behöver ta det lugnt så att de kan hjälpa dig att sänka kraven.

Henrik Lenngren är frilansjournalist och har skrivit boken Vasaloppet: 90 kvinnor och män i fäders spår (Louise Bäckelin förlag 2021).