”William James visade oss hur vetenskapen kan möta livet”

William James (1842–1910) lade grunden för psykologin med sin pragmatism, funktionalism och resonemang om mänskliga erfarenheter, sanningen och medvetandet. Över hundra år senare fortsätter resonemangen att visa vägen, inte minst inom forskning på psykologisk behandling, där den pragmatiska kliniska prövningen fått ett uppsving på senare år. Här kommer ett axplock som förhoppningsvis kan inspirera. Skillnaden mellan ideala teorier; förnuft, logik och det mänskliga, eller som James kallade det, marmortemplet som skiner högt uppe på en kulle och våra komplicerade, smutsiga och förvirrande personliga erfarenheter, är relevant för psykologin idag. James hävdade att teorin i sig själv, alltid är mer välputsad, logisk och utan motsägelser än verklighetens komplicerade och samtidiga skeenden.

Teorier är redskap att använda, inte gåtor att avtäcka. När vi konstruerar en logik och sedan hävdar att den avslöjar verklighetens sanna väsen, så tappar vi alltför mycket av verklighetens bredd och rymd. Samtidigt behöver vi vår logik, våra teorier och gemensamma ramverk som kan leda oss i världen. Pragmatismen erbjuder en klok medelväg, en lösning av metafysiska tvister, genom att undersöka vilken praktisk skillnad olika uppfattningar ger. James förespråkade pluralism och menade att i pragmatismen får både det abstrakta och de personliga erfarenheterna plats, både logiken och verkligheten. Kunskap genereras genom en process, en pendling, mellan undersökning och reflekterande praktik. James uppmuntrade oss att ställa frågan Hur påverkar denna övertygelse världen? Sanning är det människor menar eller gör när de beskriver ett påstående som sant, vilken konkret skillnad sanningen gör i en persons liv, användbarheten i påståendet, övertygelsens praktiska verkningar. Sanning beskriver därmed inte en metafysisk relation mellan idé och verklighet.

Senare tänkare vidareutvecklar resonemanget med tillägget att mål och värden behövs för att avgöra om det är meningsfull att beskriva något som sant eller inte, om ett påstående är användbart och hjälpsamt för att uppnå ett visst mål. Till exempel Skinner, Rorty och funktionell kontextualism. De existentiella tvivel James brottades med i unga år bidrog till den livslånga fascinationen för mänskliga erfarenheter. Inte minst medvetandet. Han utvecklade begreppet ”medvetandeström” för att beskriva det ständiga flödet av erfarenheter och tankar som omger oss. Bäst beskrivs detta med James egna ord: ”Medvetandet framträder alltså inte för sig själv sönderskuret i bitar Närmast kan det beskrivas som en flod eller en ström. När vi pratar om det härefter, låt oss kalla det tankens, medvetandets eller det subjektiva livets ström”. Likaså är James en tidig funktionalist, och hävdar att det som gör en tanke till en tanke inte beror på dess essens/inre konstitution, utan på dess funktion i systemet.

Minnen, känslor och sinnesintryck kan skiljas åt genom hur de hjälper organismen att anpassa sig till sin omgivning. Dessutom kopplade James ihop de inre tillstånden med de yttre, känslor med observerbara beteenden till exempel, vilket spelat en stor roll för psykologin. Eftersom mänskligt beteende är komplext hävdade James att psykologin bör använda sig av olika metoder—kvantitativa och kvalitativa, experimentella och observationer. Det är helt i linje med det som idag kallas mixade forskningsmetoder, där kvantitativa och kvalitativa data samlas in och integreras. Ytterligare spår av James tankegångar märks i aktuella diskussioner att psykologisk behandling även bör utvärderas utifrån hur de fungerar för den vanliga patienten, i det vanliga kliniska sammanhanget. Att göra skillnad på kliniska studier som strävar efter att förklara och de som syftar till att leda i beslut​. De senare har ökat i antal och kvalitet. Förklara – det är att pröva behandlingen i en specialiserad klinisk miljö med hög kontroll.

En pragmatisk studie fokuserar på att maximera verkan, eller extern validitet generaliserbarhet av resultaten till fler verkliga miljöer, samtidigt som den interna validiteten bevaras i så stor utsträckning som möjligt. Vi behöver naturligtvis både förklara och leda i beslut, så båda typer av studier behövs. Men studier med syfte att förklara har traditionellt sett ansetts finare, och omgärdats av ett tydligare ramverk. Pragmatisk har i det närmaste betytt slarvigt eller ogenomtänkt. Ramverket runt pragmatisk klinisk prövning påbörjades i själva verket redan på 1960-talet som ett svar på att för många studier konstruerar ideala förhållanden för att utvärdera behandling, vilka sedan inte går att upprepa i klinisk vardag. Ramverket har vässats under åren med tydliga kriterier för att utvärdera och säkerställa kvalitet. Pragmatiska studier ska till exempel involvera målgruppen redan i problemformuleringen och innehålla utfall som är viktiga för dem. Allt för att forskningen och den kunskap som genereras ska komma världen och
målgruppen till nytta.

Begreppet pragmatism formades av det grekiska ordet för handling, först av Charles Pierce, som i sin pragmatiska maxim (1878) hävdade att övertygelser i själva verket är handlingsregler. Samtalen mellan Pierce och James fördes bland annat i ”The Metaphysics club” på Harvard, där James studerade och arbetade. År 1875 undervisade James en av universitetets första kurser i psykologi och etablerade det första experimentella psykologiska laboratoriet i USA samt, senare, Psykologiska Institutionen på Harvard, trots att han inte uppfattade psykologin som en egen disciplin än. James visade oss hur vetenskapen kan möta livet och hans idéer banar fortfarande väg för moderna metoder inom psykologi och behandling. Inte minst inspirerar han med sin nyfikenhet och fascination för mänsklighetens alla vrår och skrymslen, sin idérikedom och enorma förmåga att uttrycka sig. Den intresserade kan dyka ned i verk som: ”Principles of Psychology 1 & 2”, ”A Pluralistic Universe” ”Variety of religous experience” samt ”Pragmatism”, en samling föreläsningar och mötas av James skärpa, humor och slagfärdighet.

Allen, G. W. (1967). William James: A biography. New York: The Viking Press.
2 James, W. (1907). Pragmatism: A new name for some old ways of thinking. Longmans, Green, and Co.

3 O’Donohue & Richard Kitchener. (1999). Handbook of Behaviorism. Academic Press
4 Creswell & Clark. (2017). Designing and conducting mixed methods research. SAGE.
5 Schwartz & Lellouch. (1967). Explanatory and pragmatic attitudes in therapeutical trials. J Chronic Dis.
20:637–48.
6 Loudon, K. et al. (2015). The PRECIS‐2 tool: designing trials that are fit for purpose. BMJ. 350:h2147.

***

Läs även: Vad är naiv realism för något?

Läs även: Den egna skrivkrampen vägrar lyssna