Den egna skrivkrampen vägrar lyssna

Sommaren 2017, när jag och min man Mats skrev ett reportage om författaren Jamaica Kincaid för tidskriften Vi läser, hade vi förmånen att följa henne till en sommar­kurs i kreativt skrivande i Saratoga Springs i staten New York. Där föreläste hon för studenterna om sitt författarskap och på en mottagning efteråt samlades undervisande författare. Jag lyssnade lite extra när samtalet kom in på Joyce Carol Oates, som också är en återkommande gästföreläsare på kursen. Hon är en av mina stora favoriter. Anekdoten handlade om hur Joyce Carol Oates brukade ha en bordsskiva i bilen, och medan hennes man Ray Smith körde hemåt efter föreläsningen fällde hon upp bordet och placerade sin skrivmaskin där. 

Så började hon skriva, medan bilen rullade ut från parkeringen. Det utbrast skratt bland författarkollegorna runt bordet – inte bara med vänlig underton. Och det är klart att en så häpnadsväckande produktiv författare väcker avund. Vilken författare skulle inte vilja ha den förmågan, disciplinen – att faktiskt skriva, varje dag. Oavsett lust, inspiration. Utan att vänta in det rätta läget.

För att det ska vara så svårt. Att göra det jag lär ut till studenterna i kreativt skrivande. Till dem säger jag: ta tio minuter, en kvart, skriv en liten stund varje dag. Istället för att hoppas på den där obrutna, sammanhängande skrivtiden. Jag säger – så fort det finns en text på papperet, ett utkast, finns det också något att arbeta med. Nysta i, brodera ut.

Men den egna skrivkrampen vägrar lyssna, vill inte släppa så lätt. Jag blir en mästare att hitta på ursäkter. Allt som måste göras först! Innan det går att sätta sig ner och skriva. Lönearbeta, jobba med andras texter. Fixa vardagen – åh som vardagen kräver varje dag, men också ger tillbaka. Den snabba belöningen i att skriva listor, utföra, stryka. Sedan, när det öppnas ett hål i schemat, där det skulle gå att skriva, så är det så lätt att förlora sig i research, i planering… 

Jag har skrivit sju romaner, och vet ju både i teori och praktik allt om hur man ska göra. Ändå kan jag inte följa mina egna råd. Jag säger till studenterna – man måste stå ut med osäkerheten. Med känslan av att misslyckas. Att inte få svar direkt på om texten fungerar. Att ändå fortsätta skriva. Några rader, varje dag. Börja nysta, brodera.

***