Samla samla samla

Ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv spelade samlandet på olika saker i naturen en livsavgörande roll för vår överlevnad som art. Samlarbeteendet är så djupt rotat inom oss, att det lever kvar hos många människor i olika former än i dag – trots att vi inte längre är beroende av att samla på pinnar för att göra upp en eld. De flesta kan relatera till samlande i barndomen. Kanske samlade du på kapsyler, kulor eller frimärken när du var liten?

Marcus Persson, docent i sociologi vid Linköpings universitet, har studerat samlande som fenomen. I sin avhandling har han gjort en sammanställning av flera olika studier om samlande från 1960-, 80- och 90-talen. Resultatet visar att barn börjar samla på saker så tidigt som i fyraårsåldern, och att samlandet verkar vara som vanligast i nio- och tioårsåldern, då barnen i genomsnitt har tre samlingar. Dessa kan innehålla allt möjligt, som idolkort, frimärken och stenar, men också sådant som vuxna ofta betraktar som skräp, till exempel godispapper.

Samlandet verkar fylla barnens instinktiva och kognitiva behov av att förstå sin omvärld, menar Volen Ivanov, som är psykolog och forskar om samlarsyndrom och samlande vid Karolinska institutet.

– Det är så otroligt vanligt att barn får en relation till saker. Saker betyder något för barn väldigt tidigt och verkar göra det överallt i hela världen. De har en period då de säger ”min” och inte släpper saker och inte heller vill dela med sig. Barnen vill visa att här är ett objekt som tillhör mig, och som jag vill ha, säger han.

Oftast samlar yngre barn på sådant som är lätt att få tag på och sådant som de tycker är fint, vilket gör exempelvis stenar till ett hett eftertraktat byte, medan äldre barn oftare har ett syfte med sin samling. Ett exempel kan vara samlarkort med fotbollsspelare som de byter sinsemellan i skolan. På så vis kan samlandet även fylla en social funktion, menar Volen Ivanov.

Marcus Persson utvecklar i sin avhandling om samlande den amerikanska sociologen George Herberts Meads teori om symbolisk interaktionism, som går ut på att vi lär oss att förstå oss själva och omvärlden bättre genom vår interaktion med olika objekt och andra människor – framför allt genom leken med leksaker, men också genom att anta olika roller i lekar med andra barn. Redan i spädbarnsåldern är interaktionen med olika ting runtomkring viktig för att barnet ska lära sig att särskilja sin egen kropp från omgivningen. Genom att ta i och titta på olika saker, lär sig barnet att kontrollera sina egna rörelser och identifiera fler och fler objekt i sin omgivning. Marcus Persson beskriver det som att sakerna till en början är ett sätt att särskilja sig själv från omvärlden, sedan en del av att förstå den, samt att samlandet ”kan förstås som en ventil för stress och oroskänslor” och ge en känsla av trygghet.

Hur viktiga saker kan vara för en känsla av trygghet vet varje förälder som någon gång råkat glömma barnens snuttefilt hemma och tvingats vända hem för att lugna upprörda barn som inte under några omständigheter kan tänka sig att åka till förskolan utan sin snutte. Just snuttefilt kan vara ett bra exempel på det som kallas för övergångsobjekt.
Det var den brittiska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott som myntade begreppet, som innebär att barnen väljer ut ett objekt, ibland redan så tidigt som vid sex månaders ålder, som de skapar en trygg anknytning till. Det kan vara en snuttefilt eller gosedjur, och det objektet ger dem trygghet liknande den som de känner i sina föräldrars närhet, vilket ger dem möjligheten att utforska världen även utan föräldrarnas närvaro. På så sätt vågar barnen lära känna nya omgivningar och kan finna trygghet i sin snuttefilt när omvärlden känns för intensiv.

Det är ungefär i samma ålder som barnen utvecklar så kallat animistiskt tänkande, som enligt utvecklingspsykologen Jean Piagets utvecklingsteori växer fram när barnet är mellan två till sex år. Animistiskt tänkande innebär att man ser saker som besjälade och upplever tingen som levande, med känslor. Barnen kan till exempel tycka synd om den ensamma stenen ute som blir blöt och ledsen, och vill ta hem den till de andra stenkompisarna för att muntra upp den.

– Saker blir förknippade med känslor och minnen, och i vissa fall kan barnen besjäla sakerna och då blir det mer än bara ett dött objekt för dem, säger Volen Ivanov.

En del barn kan bli väldigt uppslukade av sina samlingar vilket kan resultera i allt stökigare barnrum där inget rensas ut. Barnen ser allting som skatter som de gärna vill behålla, samtidigt som de hittar fler saker att ta hem. När samlingen går överstyr för det tankarna till hoarding, det vill säga sjukligt samlande. Hoarding blev officiell diagnos först 2013 och kallas på svenska för samlarsyndrom. Forskare uppskattar att ungefär 2–6 procent av befolkningen har samlarsyndrom. En studie utförd på 5 022 tvillingar varav 2,3 procent uppnådde kriterierna för samlarsyndrom, tyder på att det kan finnas genetiska faktorer.

Eftersom problemet vanligen blir tydligast först i vuxen ålder, saknas det longitudinella studier på barn, vilket gör det svårt att veta vad som orsakar överdrivet samlande i barndomen, och vad det är som avgör om det går över eller blir kvar i vuxen ålder, förklarar Volen Ivanov.

– Det verkar finnas en genetisk komponent som påverkar om man får mer eller mindre av de här svårigheterna. Men även om man har de här generna behöver det inte vara deterministiskt och det betyder inte att det behöver utvecklas till ett problem senare i livet.

Han anser inte att man bör vara orolig om man har ett barn i sin närhet vars samlingar växer och växer.

– Jag tror att det hänger ihop med att man har vissa saker som påminner en om ens liv; det sker ju otroligt mycket saker under en barndom, det är väldigt många utvecklingsstadier, så man kan vara beredd på att barnen kan ha väldigt svårt att slänga saker under en period, utan att det behöver vara samlarsyndrom.

Volen Ivanov utförde en studie där 4 000 ungdomar i femtonårsåldern deltog. De fick fylla i en självskattningsblankett för att se om de uppfyllde kriterierna för samlarsyndrom. 2 procent av deltagarna uppnådde höga poäng på skattningsskalorna, men när forskarna intervjuade dessa deltagare och fördjupade sig i deras svar, visade det sig att många av dem inte hade några problem med samlarsyndrom alls.

– Barnen bodde oftast i endast ett rum och även utan föräldrarnas inblandning hade det inte lett till överbelamring. Men många uppvisade drag som vi förknippar med samlarsyndrom hos vuxna. Det är dock inte möjligt att avgöra om dessa drag utvecklas till samlarsyndrom utan att följa upp ungdomarna över tid.

Hur får man ordning och struktur om man märker att barnens samlingar växer sig allt större? Familj, släkt och vänner har av välvilja omedvetet bidragit till att den befintliga samlingen blir ännu större, eller kanske rent av startat ytterligare en ny samling.

Psykolog David Edfelt är medförfattare till boken Få familjen att funka (Natur & Kultur, 2021) och anser att det är viktigt att involvera barnen som en del av lösningen. Många föräldrar kanske lockas att kasta och rensa ur saker när barnen inte är hemma, men det finns mer konstruktiva sätt.

– Man kan fundera på om jag hade gjort så om det hade varit min man, fru eller partner. Hade jag bara slängt saker rakt upp och ner, utan att fråga, eller bara bestämt över dennes huvud? Svaret är oftast nej, säger David Edfelt.

I 22 år har han arbetat med barn, unga och problemlösning i familjen och han förespråkar alltid att man jobbar med barnet, med ett slags gemensam problemlösning. Genom att förklara problemet ger man barnet bättre förutsättningar att förstå varför man måste begränsa samlandet över huvud taget. När det är för mycket saker kan vi inte städa här inne, det är ett problem. Blir det för dammigt så kan man få allergi, och därför måste vi kunna städa. Det är saker överallt … Har du någon idé?

Man kan också komma med förslag på lösningar som alla kan känna sig nöjda med.

– Kan vi bära ner dina saker i källaren? Eller om det handlar om pinnar och kottar, kanske man tillsammans kan bygga en koja i skogen där samlingen kan bo, och sedan kan man gå och hälsa på där ibland? Eller kan man tillverka en låda tillsammans, och på så sätt skapa struktur?

David Edfelt tipsar också om att genom att ha anvisade platser för sakerna är det lättare att avgränsa mängden. Om en sak ska med hem från kojan eller källaren, då måste en annan tas dit. Eller om man vill ha nya saker, så måste man kanske skänka bort en gammal. På så sätt gör man barnen mer delaktiga och då kanske de lättare känner sig tillfreds med att rensa ur gamla saker.

När ska då en förälder börja oroa sig för sina barns samlande? Här finns det enligt Volen Ivanov ett antal punkter att ta fasta på:

– Organiserat samlande där det finns ett visst tema, till exempel fotbollskort, vissa leksaker eller bokmärken, är helt normalt samlande. Det samlandet brukar präglas av att det inte tar över hemmet; man har det i pärmar eller i lådor. Men om samlandet är helt oorganiserat, och det handlar om alla typer av saker och inte bara på ett visst tema, samt om barnet får otroligt starka reaktioner, blir jätteledsna, uppgivna och upprörda när man vill slänga eller organisera upp samlandet – då kan man börja fundera, säger han.

Volen Ivanov påpekar att sådana beteenden kan bero på annat än bara det enskilda samlarproblemet, men att man som förälder bör ta det på allvar om barnen uppvisar extrema svårigheter med att göra sig av med saker.