Så arbetar psykologerna i Ukraina

Yampolivka, Ukraina. Ivan tänder en cigarett vid resterna av sitt hus och på platsen där hans fru dog. Han kommer hit så ofta det går och lägger nyplockade blommor på platsen. Foto: Niclas Hammarström

Hur förklarar man för ett barn att någon försöker döda henne, frågade jag mamman samtidigt som våra blickar gick från kulhålet i registreringsskylten, till baksätet, till macken och den frusna slätten varifrån vi hörde ljud av vapensmällar.

I baksätet satt hennes två barn lätt hukade med händerna mellan benen. Bakom förarsätet satt mormor.

Tvåbarnsmamman var på flykt från Irpin, en kranskommun till Kiev. Hon var en av de första ukrainskorna jag talade med, då i mars 2022, kort efter att invasionskriget börjat rasa.

Bakom sig hade hon, hals över huvud, lämnat hemmet och sitt företag, en möbelfabrik i förorten som ligger intill Butja. Familjen hade blivit beskjuten av ryska prickskyttar under flykten. De hade haft änglavakt och sträckkörde nu mot gränsen för att sätta sig i säkerhet.

”Man säger sanningen, om än lite inlindad”, blev hennes svar på min fråga.

Några dagar senare, la vi oss på det urinluktande golvet i en sönderskjuten skåpbil med förtejpade, täckta fönster. I hög fart tog den oss genom stridslinjen in till det Irpin som mamman vid bensinmacken hade flytt från. Tillsammans med en handfull passagerare låg vi i lastutrymmet för att undvika kulor från möjliga ryska prickskyttar utmed vägen.

Vid kommungränsen till Butja möttes vi av en klunga civila som med vita flaggor flydde över till den ukrainska sidan av stridslinjen. Processionen leddes av en kvinna med en Jesustavla i händerna. Hon höll den som en sköld.

En soldat med höjd automatkarbin ropade åt dem att skynda sig.

En liten pojke, Micha, kanske åtta år gammal, hölls i handen av sin pappa med samma namn. Michas blick fastnade på det förkolnade liket på marken med de röda, blodiga musklerna som stack ut ur ena benet.

Jag vet inte om pojken med den ängsliga blicken redan hade sett döda kroppar – eller värre saker – under sin flykt, men fler lik väntade honom utmed vägen innan han skulle kunna evakueras i en liknande skåpbil som den vi kom med. Saker händer snabbt i krig och jag fick aldrig lilla Michas historia eller senare öde med mig hem. Kanske är det därför som hans blick bet sig fast?

Men det finns en stor chans att Micha, liksom många andra, till slut fick hjälp att bearbeta vad han upplevt. För samtidigt som Ukraina mobiliserade miljoner medborgare till armén, ställde sig tusentals ukrainska psykologer till folkets förfogande.

Den omedelbara insikten att befolkningens mentala hälsa är lika viktig som byggnader och broar gör just detta krig tämligen unikt. Ukraina hade redan innan anfallskriget sjösatt en reform där husläkarna fick en framträdande roll att förmedla kontakt med psykologer. Nu har systemet byggts ut med en gratis telefonlinje för akuta stödsamtal, alla dagar i veckan.

Presidentens fru, Olena Zelenska, är en av dem som outtröttligt har talat i internationella forum för att hennes landsmän ska få tillgång till den bästa expertisen som västvärlden kan hjälpa till med.

”Det skulle få enorma konsekvenser för landet om vi efter kriget finner oss i obehandlad posttraumatisk stress”, förklarade hon i en intervju till Time.

Under sommaren uppskattade det ukrainska hälsoministeriet att ungefär var tredje invånare led av posttraumatisk stress, PTSD. I princip alla invånare har kastats in i den ständiga ovissheten om när och var nästa missil slår ner.

En av de psykologer som mobiliserades till att öga mot öga eller över telefon hjälpa sina landsmän är Julia Skeresh, 37 år och direktör för Inclusive Ressource Center i Tetiiv, söder om Kiev. Hon berättade om ett av barnen som hon behandlade. Pojken hade tvingats sitta instängd i en källare i de ockuperade områdena med sin familj. Regelbundet tog de ryska soldaterna ut familjen på gårdsplanen, tvingade dem på knä och förnedrade dem på olika vis, inklusive hot om att skjuta dem.

”Efter att de lyckats ta sig till befriade områden så lekte pojken maniskt att han var en ukrainsk soldat som slogs mot ryssar. Han vann hela tiden, men han var inte förmögen att leka något annat”, berättade Julia Skeresh.

Efter en tids behandling lyckades hon få pojken ur sin låsning. Trauman kan också ta andra former beroende på vad som har hänt. I Lysychansk, en stad i Donbass som höll på att falla i ryssarnas händer, träffade vi under en reportageresa för Expressen, den 30-åriga mamman Ekaterina Kornievska. Eller rättare sagt: den barnlösa mamman – i brist på bättre ord i vårt språk för en mor som just förlorat sin enda son, sexåriga Oleg.

Oleg hade träffats av en av de granater som oupphörligen föll över staden under våra besök under senvåren. Den slog ner framför ögonen på mamman där sonen lekte på bakgården vid de slitna höghusen från Sovjettiden.
De ukrainska soldaterna – som ibland var misstänksamma mot den kvarvarande, rysktalande befolkningen – hade inte underlättat mammans sorgearbete – och än mindre hennes skuldkänslor:

”De sa att det var mitt fel att min son dog, för att jag hade stannat kvar här, i stället för att evakuera”, berättade
Ekaterina på vägen till graven där hon några timmar tidigare hade grävt ned sin son.

Kollegan Niclas Hammarström och jag var på helspänn vid varje visslande ljud i luften eller explosion i närheten. Men Ekaterina hade blivit helt likgiltig inför krigets ljud. Hon hade inte längre något att förlora, sa hon.

I den martyriserade staden Bachmut i Donbass träffade vi under senhösten den elvaåriga Sofia Dodina. Vi möttes för första gången vid ett höghus där rösten från Vladislav, en av hennes pappas närmaste vänner, sakta tystnade under rasmassorna. Hit kom aldrig någon räddningspersonal då det var för farligt och för nära eldgivningen från de ryska linjerna.

Sofia var till synes oberörd av ljuden från granatdetonationer, för egen del. Flickan led däremot av en panisk skräck för att hennes mamma Katerina skulle dö. Hon kunde vakna på natten av ett litet ljud – som ett glas som föll i golvet – för att kolla att mamman var vid liv. Sofia hade redan förlorat sin pappa, Dimitr, några veckor tidigare. Pappan dog i en direktträff på kontoret där han tagit skydd. Nu var han begravd på bakgården till familjefirman. I pappans sista telefonsamtal försökte han övertyga sin fru att sätta sig i säkerhet med barnen på kontoret där han befann sig.

Att bevaka kriget i Ukraina är som en resa in och ut ur parallella världar och väsensskilda verkligheter. I vissa delar av landet lever folk nästan som i vilken svensk stad som helst. I andra delar är man ständigt konfronterad med döden. Det sätter sig också på psyket, menar psykologen Julia Skeresh:

”Många människor i de västra delarna av landet dras med en känsla av skuld. De känner att de inte gör tillräckligt för de delar av landet som är värre drabbade av kriget”.

Långt framme vid fronten mötte vi soldater som dag och natt kämpade mot både fysisk och psykisk utmattning. Få var de som under det första halvåret – och ofta mer därtill – ens hade fått ett par dagars permission.

Vi åkte öster om staden Izium en kylig hösteftermiddag till den så kallade nollfronten, där soldaterna stod öga mot öga med varandra, nedgrävda i den leriga jorden. De sista kilometrarna dit gick i en bullrig ambulanstruck som slirade i leran samtidigt som den plockade upp skadade soldater.

Sjukvårdarna arbetade metodiskt och pratade mycket med varandra. Men när ambulansen kom tillbaka med en vit liksäck i stället för en levande kamrat, tystnade alla. En av dem suckade så djupt att det bolmade av ånga i kylan. Det gick nästan att ta på sorgen och den dova vreden i luften.

Kort efter kom samma ambulanstruck tillbaka med kamraterna till den avlidne i skyttevärnet. De tre hade attackerats av tretton ryska soldater.

”Han hette Sacha. Han fick ett skott i huvudet. Det var min vän”, sa Andreï och blossade på en cigarett med lätt darrande fingrar. Andreï var med där i skyttegraven.

Roman, den tredje kamraten i skyttegraven, satt helt tyst på en pinnstol i väntan på att skjuts till sjukstugan. Han var närvarande, men ändå inte. Han reagerade inte längre på skottlossningen, mot vad som kan ha varit en drönare. Kanske hade hans hjärna stängt av, där ute i skyttegraven?

Valeriia Palii är en av de tusentals psykologer som i dag arbetar med såväl våldtäktsoffer som soldater åt National Psychological Association of Ukraine, där hon är ordförande. Hon menar att den ukrainska armén har börjat lämna det ryska tänkandet kring psykiskt stöd åt soldaterna. I den ryska skolan handlar det om att bita ihop och peppa soldaterna att återvända till slagfältet så fort som möjligt. En av föreningens uppgifter är att hitta de senaste rönen som är anpassade för deras krig.

– Den bästa kunskapen om akut krigsstress hittar vi i dag hos amerikanerna eftersom de har utkämpat så många olika krig – eller också hos våra israeliska kollegor, förklarar Valeriia Palii över telefon från ett nedsläckt Kiev.

Kunskapen om akut krigsstress försöker nu psykologerna sprida till armén. Det handlar om att delar av pannlobens funktion ”tas över” av det som ibland kallas reptilhjärnan, där bland annat amygdala är inblandad, och ”stänger av”, så soldaten fryser till.

En sådan situation hanteras inte genom att tala snällt och medkännande till soldaten i fråga. Det är lika lönlöst som att skrika på den frysta personen.

Vid en psykisk nedstängning handlar det mer om enkla protokoll som med bestämdhet, enkla, tydliga frågor och uppmaningar får hen tillbaka till här och nu.

– Det handlar om våra neurofysiologiska reaktioner. Somliga soldater känner till dem, andra inte, säger Valeriia Palii.

Att hålla sig kvar i nuet har blivit den stora utmaningen för många, hårt prövade ukrainare. I psykologens verktygslåda ingår det också att låta ett traumatiserat barn räkna upp en handfull känslor, lukter och synintryck här och nu – liksom andningsövningar. Det är övningar som Valeriia Palii ibland använder på sig själv. För det är också det som gör Ukrainakriget så hisnande: befolkningen vårdas av psykologer som själva lever i skuggan av akut krigsstress.

Trots alla hemskheter så är Valeriia Palii ändå på något sätt optimistisk för Ukrainas framtid:

– Vår lycka är att vi ukrainare är motståndskraftiga och kan anpassa oss. Du vet, vi har haft många utmaningar i vår historia. Vi har upplevt Sovjetunionens fall, Tjernobyl-
katastrofen, två revolutioner och efter det: åtta år av krig. Jag är bara 36 år gammal och jag har redan genomlevt allt det där, säger Valeriia Palii.

Hon är övertygad om att en dag ”när vi har släckt branden”, så kommer det att återstå ett gigantiskt långsiktigt arbete med alla trauman.

– Samtidigt, och olyckligtvis, så kommer vi också besitta enormt mycket kunskap och erfarenhet, säger hon.