Så ser autism ut på film

I filmen Ghostbusters: Afterlife, som kom 2021, är huvudkaraktären Phoebe inte bara en extra vetenskapligt sinnad tolvåring. Hon har också tydliga autistiska drag, som att uttrycka känslor på andra sätt än neurotypiska och att ha starka specialintressen. 

Spökjägaren Phoebe är bara en i raden av de senaste årens tillskott av populärkulturella karaktärer på spektrat. I Netflix-serien Atypical söker tonåringen Sam efter kärlek samtidigt som han försöker orientera sig i vuxenblivandet parallellt med sin autism, och i The good doctor bevisar en ung kirurg att hans autismdiagnos inte utgör något som helst hinder för hans yrkesfärdigheter.
 nders Nordahl-Hansen är professor i specialpedagogik vid Högskolan i Östfold i Norge, och forskar om hur karaktärer med autismspektrumtillstånd skildras i medier. Han menar att de senaste årens boom av tv-serier som skildrar autism definitivt har bidragit till en större medvetenhet om så kallad neurodiversitet.

– De senaste åren har vi också sett en ökad mångfald vad gäller autistiska karaktärer i film och tv-serier. Tidigare har populärkulturell autism mest handlat om män som är väldigt bra på något, men nu ser vi betydligt fler autistiska kvinnor och unga flickor, i alla fall i tv-serier. Vad gäller Hollywoods syn på autism handlar det fortfarande mest om vita män med savantsyndrom, säger Anders Nordahl-Hansen. 

Den Oscarsbelönade filmen Rain Man från 1988, där en ung man vid pappans bortgång upptäcker att han har en okänd autistisk storebror, kom länge att personifiera den populärkulturella bilden av autism. Filmens huvudkaraktär Raymond, som är baserad på amerikanen Kim Peek, har också så kallat savantsyndrom vilket gör att han minns i princip allt han läst och sett. Anders Nordahl-Hansen ser Rain Man lite som ”ett tveeggat svärd”, som både bidragit till kunskapen om autism men också till att forma en rätt stereotyp bild av vad det innebär.

– Filmen var trots allt den första populärkulturella skildringen av autism som hade ett stort genomslag, och den skildrade autismspektrumtillstånd i en tid när det fanns mycket mindre kunskaper jämfört med i dag. Men visst är det så att framgångarna för Rain Man har bidragit till många rätt homogena skildringar av autism, för trots allt är det en väldigt liten del av autismspektrat som populärkulturens vita män med savant-färdigheter representerar, säger Anders Nordahl-Hansen.

I dag vet vi att det finns många fler autistiska flickor och kvinnor än vad man trott tidigare, betonar Anders Nordahl-Hansen, och det har också satt sina avtryck i populärkulturen.

– Vi har exempel som polisen Saga i tv-serien Bron, som även om det aldrig uttalas att hon är autistisk definitivt har autistiska drag, och där skådespelerskan Sofia Helin som spelar henne har berättat att hon tagit råd av autistiska personer för sin karaktär. På samma sätt som med Phoebe i Ghostbusters: Afterlife är det inte säkert att man först och främst velat skapa en autistisk karaktär, och det kan också finnas en poäng med det, säger Anders Nordahl-Hansen.

I sin forskning har han studerat hur populärkulturella karaktärer på spektrat överensstämmer med den psykiatriska diagnosmanualen DSM-5. I en enkätstudie undersökte man samtidigt hur pass omtyckta dessa karaktärer var bland autistiska personer.

– De flesta av karaktärerna i studien prickade av nästan alla de kriterier för en autismdiagnos som beskrivs i DSM-5. Men i verkligheten har sällan autistiska personer alla dessa drag, och det blir lätt orealistiskt om du bara går efter diagnosmanualen. Här måste film- och tv-produktioner bli bättre på att ta in konsulter med kunskap om autismspektrumtillstånd, och då helst personer som själva är autistiska, säger Anders Nordahl-Hansen.

Däremot visade studien att en karaktär från tv-serien Community, som prickade av bara ett fåtal av diagnoskriterierna, var bland de allra mest omtyckta bland autistiska personer.

Men karaktär inte är skriven för att fungera enbart som autistisk, utan som en karaktär i egen rätt, kommer den troligtvis också att fungera mycket bättre, menar Anders Nordahl-Hansen. Desto färre skildringar finns vad gäller autistiska icke-verbala personer, men även här dyker fler och fler exempel upp.

Nyligen släppte animationsstudion Pixar kortfilmerna Float, där en pappa lär sig att omfamna sin sons autismdiag-nos i stället för att försöka dölja den, och Loop som skildrar världen ur en autistisk och icke-verbal flickas synvinkel när hon åker ut på en roddtur, och där båda filmernas huvudkaraktärer är icke-vita. Erica Milsom, som regisserat Loop, menar att det var grundläggande att ha med autistiska och icke-verbala rådgivare för att kunna skildra handlingen ur huvudkaraktären Renees synvinkel. 

– Från start tog vi hjälp av intresseorganisationen Autistic Self Advocacy Network, och fick deras input vad gäller formen och tonen i berättelsen. När vi till exempel skulle skildra hur Renee upplever ljus och färg visade vi dem en mängd tester vi gjort med ljussättningen, så att de kunde välja den som närmast representerade deras känsla av världen, säger Erica Milsom. 

Hon betonar att det är av största vikt att bredda spektrumet av vilka autistiska karaktärer som skildras.

– Det finns många autistiska tjejer och kvinnor och såklart många autistiska icke-vita, och även de bör få känna att deras liv återspeglas i populärkulturen. Studier har också visat att vårdgivare är mycket mindre benägna att diagnostisera icke-vita barn med autismspektrumtillstånd. Om vi kan påverka detta genom att bredda idén om hur autism ser ut, hoppas jag att det kan bidra till att förändra vissa förutfattade meningar som helt enkelt inte är sanna.

Renees röst görs av Madison Bandy, en autistisk tonåring som också är icke-verbal och saknar talat språk, och Erica Milsom säger att hon aldrig ens tänkte tanken på att en neurotypisk person skulle göra rösten.

– Det var av största vikt att Renees karaktär skulle kännas autentisk, säger Erica Milsom.

På samma sätt som transroller i dag förväntas spelas av transpersoner höjs allt fler krav från autistiska intresseorganisationer, inte bara på att roller på spektrumet ska spelas av autistiska skådespelare utan också på ett större samarbete med konsulter som kan säkerställa kvalitativa och autentiska skildringar. Anders Nordahl-Hansen framhåller tv-serien Everything’s gonna be okay, där en av huvudrollerna spelas av den autistiska skådespelerskan Kayla Cromer, som ett bra exempel på autistisk representation.

– Men det exempel som de absolut flesta ogillade i vår enkätstudie, där autistiska personer i 90 länder fick svara på vad de anser om autistiska karaktärer i tv-serier och på film, var sångerskan Sias i långfilmen Music. Där spelades den autistiska huvudrollen av en neurotypisk skådespelare, och den skildrade definitivt inte autism på ett autentiskt sätt, säger Anders Nordahl-Hansen.

Han håller nu på med en studie, i samarbete med personer som varit konsulter för serien Atypical, där man intervjuar autistiska skådespelare för att höra vad som kan underlätta för dem under inspelning.

– Det kommer alltid finnas delade meningar om vad som är autentiska skildringar av autism. Men jag är övertygad om att vi kommer att få se en allt större mångfald vad gäller autistiska karaktärer, inte minst på grund av att branschen nu tar in allt fler autismkonsulter för att inte snubbla i Rain man-fällan, avslutar Anders Nordahl-Hansen.