Vi lever i en bulimisk samtid

Två bibliska referenser anger att grundperioden för frivillig svält är fyrtio dagar. Det är den tid som Jesus fastade i öknen efter sitt dop, och Moses sägs i Andra Mosebok bli kvar på berget Sinai ”i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta och dricka” (2 Mos 34:28).

Den tidiga självsvälten hade en religiös prägel, och det hände att nunnor, men mer sällan munkar, kunde hamna i ett tillstånd som kan liknas vid det vi i dag kallar anorexia. Dessa tidiga hungerkonstnärer svalt i ett heligt syfte. De svalt för sin frälsning men frälstes troligtvis delvis också av sin svält, för under vissa perioder av svälten infinner sig ett tillstånd av eufori och lugn som ligger nära frälsningens sinnesfrid.

I slutet av 1600-talet rapporterades i England om Martha Taylor och Ann Moore, som sades ha överlevt utan mat och dryck i häpnadsväckande sex år. De betraktades länge som heliga men avslöjades senare som bedragare. Ett halvsekel senare väckte Jane Baalan, ”den fastande flickan i Confolens”, stor uppmärksamhet i Frankrike. Hon sades ha levt utan mat i tre år. Hennes anhängare hävdade gudomlig intervention, men även i detta fall svängde opinionen och Baalan anklagades för häxeri. I Sverige finns det väldokumenterade fallet Ester Jönsdotter, född 1683 strax norr om Smygehuk i Skåne. Hon sades ha levt i sju år på att skölja munnen med vatten och ett tillskott var tredje dag av så mycket sirap som ryms på spetsen av en fjäder.

Talet om dessa kvinnor kom till sist inte oväntat att stranda i binära stereotyper. Var de helgon eller häxor, goda eller onda? Var det fusk eller inte? Till saken hör att uppvisningar i svält är lika omöjliga att ha kontroll över som de är omöjliga att genomföra. Det blir till syvende och sist ett slags chickenrace med döden. Ska man överleva måste man svänga undan. Förutom mirakel finns tre alternativ: man ger upp, fuskar eller dör.

Med artonhundratal, industrialism och upplysning visar sig ett nytt slags hunger-artister. De kom resande i varietésällskap eller med cirkusar och presenterade ett slags svältshower. Publik betalade inträde och fick se hunger-konstnären sitta stilla i en låda eller i en bur. Dessa självspäkare var oftast män, och förutom att de flesta var lycksökare som helt enkelt ville tjäna pengar, så var flera av dem också doktorer eller uppfinnare. Somliga förespråkade och ville sälja in olika dieter, andra önskade i ett slags forskningsiver undersöka sina egna och människokroppens gränser.

Den mest omtalade hungerartisten var förmodligen Henry S. Tanner, en amerikansk läkare känd för sin fasta på 1880-talet. Under allmän beskådan och medicinsk övervakning svalt han i fyrtio dagar i Clarendon hall i New York. Planen var att han varken skulle äta eller dricka, men från den tionde dagen övertalades han att dricka. Han gick ner fyrtio pounds, det vill säga drygt arton kilo, och efteråt frossade han mot sina läkarkollegers inrådan på kött, frukt, mjölk och vin.

Många andra försökte men misslyckades: danskan fröken Christensen skulle svälta trettio dagar på London royal aquarium men gav upp efter sjutton, och Francisco Cetti mäktade endast elva dagar i Berlin. Men sedan kom itali-enaren Giovanni Succi och slog Tanners rekord och svalt i fyrtiofyra dagar.

Men åt de verkligen ingenting? Mycket talar för att de åtminstone drack. Stormästaren Succi använde exempelvis en dryck som sannolikt innehöll något slags narkotika, och ett vykort på honom i sin svältlåda visar reklam både för Ozonin, ett som det heter Sauerstoffwasser, kolsyrat surbrunnsvatten, och ett ölmärke, Lindener Pilsener.

När det gäller frivillig svält finns det en ofrånkomlig litterär referens: Franz Kafkas postumt publicerade novell Svältkonstnären som Kafka för övrigt läste korrektur på på sin dödsbädd.

Novellen handlar om en svältkonstnär som tidigare gjort stor succé och turnerat runt i huvudstäderna, men vars stjärna nu är i brant dalande, eftersom publiken tröttnat på hans händelselösa föreställning. Det oundvikliga inträffar: alla glömmer helt enkelt bort honom, han sjunker ner i halmen och försvinner. En dag finner en förman på cirkusen svältkonstnären liggande i sin bur.

”– Fastar du fortfarande? […]

– Jag har alltid velat att ni ska beundra min förmåga att svälta, sa svältkonstnären.

– Vi beundrar den sannerligen också, sa förmannen tillmötesgående.

– Men ni borde inte beundra den, sa svältkonstnären.

– Inte det, då låter vi väl bli att beundra den, sa förmannen, men varför ska vi inte beundra den?

– Därför att jag är tvungen att svälta, jag kan inte annat, sa svältkonstnären.

– Säger du det, sa förmannen, och varför kan du inte annat?

– Därför att jag, sa svältkonstnären, medan han lyfte på huvudet en aning, trutade med läpparna som till en kyss och talade rakt in i örat på förmannen, så att ett enda ord inte skulle gå förlorat, därför att jag inte kunde hitta någon mat som föll mig i smaken.”

Kafka själv hade ett omvittnat komplicerat förhållande till mat, och novellen kan sägas vara ett slags variationer på anorektikerns dilemman och paradoxer. Framhållas bör att anorektikern inte saknar begär till mat, tvärtom, hon – jag säger hon eftersom det övervägande flertalet är kvinnor eller flickor – är ofta hyperintresserad av både matlagning och kaloriräkning. Det är alltså inte så att anorektikern inte begär någonting, utan anorektikern begär ingenting. Hon är inte tom på begär utan full av det, men det är ett begär efter tomhet.

Man kan säga att anorektikern lever i tre paradoxer: 1) anorexi är en kamp för den egna existensen och för självbestämmande och absolut inget självmordsbeteende, trots att det i värsta fall kan sluta i död; 2) anorektikern kämpar för oberoende av någonting som alla är beroende av: mat. Men i sin omöjliga kamp för oberoende så blir hon alltmer beroende – av familj, oroliga bekanta, vårdapparaten, och så vidare; 3) anorektikern önskar kontroll över sitt liv och sin mathållning men kontrolleras i själva verket av sin önskan att ha kontroll.

Här är det på sin plats att nämna den upprörande internetbaserade verksamhet som brukar gå under namnet pro ana eller thinspiration. Det rör sig om webbplatser som förespråkar anorexia som livsstil, publicerar bilder på chockerande magra personer tänkta som inspiration och ger tips på hur man förlorar vikt och blir en bättre anorektiker. Jag vill här nämna ett fåtal av överflödet av svälttips för att pro ana:s synnerligen brutala och provocerande karaktär ska bli tydlig:

Ta på dig lite kläder, du bränner mer kalorier om du fryser.

Dela din mat i små, små bitar.

Rulla ihop till en boll om du får ont i magen av hungern.

Ät naken framför spegeln.

När du äter med vänner, försök att prata så mycket som möjligt.

Ät på en blå eller svart tallrik. Mörka färger inbillar dig att du är mättare, eller hellre: ät på en liten mörk tallrik.

Bär en gummisnodd runt handleden och snärta med den så snart du tänker på mat.

Anorektikerns matprotest för självbestämmande rör sig i djupaste mening om att jaget ska vara någonting mer än bara biologi och kött. Det handlar om att man med tanken ska kunna bestämma över sitt materiella öde. Låt mig klargöra detta genom att ställa en retorisk fråga: Varför kan det upplevas så underligt och lätt bisarrt att äta tunga? Svar: därför att det påminner om att den egna kroppens materialitet i princip är identisk med kött och lik. Anorektikerns existens sätter ljuset på en obehaglig sanning som de flesta av oss inte gärna tänker på: texturen i gristungan som man mal ner med sina tänder är ju likadan som den egna tungan strax intill, och den obehagliga fantasin om att man lika gärna skulle kunna äta sig själv torde därför ligga nära till hands.

Ätandet är således inte bara en överlevnadshandling, utan också en verksamhet som bokstavligt sammanför det egna livet med döden. Ätandet gör skillnaden oskarp mellan den egna kroppen och ett lik. Exakt när och var blir det främmande – exempelvis den hamburgare som jag äter – till mig själv? Jag tar ett bett i hamburgaren, tuggar och sväljer och ganska länge är köttet fortfarande ett objekt som inte är jag. Ett bevis är ju att jag kan kräkas upp det och frigöra mig från det om så skulle behövas. Men sedan, när matspjälkningen bryter ner massan – där någonstans blir det jag har ätit till mig själv. När jag äter införlivas således inte bara maten i mig, jag införlivas också i matens sfär, min likhet med en hamburgare blir ofrånkomlig. Och äter jag en potatis så är faktiskt en del av mig potatis, åtminstone en stund.

Ett annat exempel som kan belysa det anorektiska dilemmat är ett urgammalt sätt att påtala orättvisor: hungerstrejk. Det är ofta ett slags David mot Goliat-logik: den svage kämpar utan medel mot den starke genom att – paradoxalt nog – försvaga sig själv. Det är ungefär som att ta sig själv som gisslan. Terence MacSwiney, hungerstrejkande pjäsförfattare och Sinn Féin Lord Mayor of Cork på Irland, som dog i Brixton prison i London 1920 efter sjuttiotvå dagar utan föda under den irländska befrielsekampen, uttryckte ett slags hungerstrejkens motto: ”Det är inte de som tillfogar mest lidande utan den som kan uthärda mest lidande som kommer att segra.” Och man kan verkligen förändra världen genom att hungra. De brittiska suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt använde hungerstrejken med framgång, när omvärldens motstånd mot att låta en kvinna rösta till sist ställdes mot motståndet mot att låta en kvinna dö av svält. Anorexi kan med fördel ses just i ljuset av suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt. Det är en kamp om makten över det egna livet och för att göra sin röst hörd.

Världshistoriens mest kända fastare och hungerstrejkare är Mahatma Gandhi, från 1920-talet förgrundsfigur för Indiens självständighetssträvanden från det brittiska imperiet och förespråkare för icke-våldsprincipen satyagraha. Allt eftersom hans politiska inflytande ökade kom hans dryga tjugotalet hungerstrejker med tiden att bli monumentalt omtalade och följdes av i princip varenda indier. Men Gandhi fastade inte helt simpelt mot orättvisor, exempelvis sade han: ”Man kan inte hungerstrejka mot en tyrann, jag fastar för att påverka dem som älskar mig.” Han avvisade också tanken på att fasta för personlig vinning: ”Jag kan hungerstrejka mot min far för att befria honom från en last, men fastan kan inte vara ett sätt att kräva honom på mitt arv.”

Låt mig ge ett exempel på den Gandhiska fastans logik: Under en textilindustri-konflikt i mitten av 1920-talet står Gandhi på arbetarnas sida i en strejk mot spinneriägarna. Han råder arbetarna att aldrig förfalla till våld, tiggeri eller olagligheter. Veckorna går. Arbetsgivarsidan förhandlar över huvud taget inte och det börjar ske utbrott av våld från arbetarna. Då går Gandhi ut i hungerstrejk men inte – som man skulle kunna tro – mot ägarna till spinnerifabriken, utan mot textilarbetarna, de egna. Han säger att han inte slutar fasta förrän de upphör med våldet. Efter några dagar vänder sig spinneriägarna till Gandhi; de är öppna för samtal och löneförhandlingar.

Jag får intrycket att dagens självsvältare saknar Gandhis komplexitet, och det är också sällan man hör att någon har fastat sig till framgång. Hungerartisterna är inga hjältar längre. Den amerikanske trollkarlen och uthållighetsartisten David Blaine försökte 2003 leva på fyra och en halv liter vatten per dag, upphängd i en genomskinlig låda, 9 x 21 decimeter stor, i 44 dagar vid Tower Bridge i London. Men det visade sig att folk inte var snälla mot honom. The Times rapporterade att ägg, citroner, korv, bacon, ölburkar, golfbollar och ballonger med färg slängdes mot honom. En person försökte förgifta hans vatten med ap-urin och någon flög omkring med ett litet modellflygplan lastat med en hamburgare för att fresta honom. Denna självsvältsshow lockade alltså fram förbluffande mycket ilska och avsmak. Ja, inte ens i Guinness book of records kan man längre finna några svältrekord. Rekordet togs bort på 1970-talet eftersom det var förenat med för mycket fara. Men i min gamla Guinness rekordbok från pojkåren kan man faktiskt läsa om mr. A.B. som 1971 vägde 211 kilo när han började fasta. 382 dagar senare vägde han 81,8 kilo.

Med kaloriräknandet, som uppfanns i början av förra seklet, men framför allt den senare idén om fastan som hälso-befrämjande, kom en annan typ av hungerartister. Tidigare satt man stilla och svalt, nu började man lära sig att äta nyttigt och träna. Tidigare tävlade man i hur länge man stod ut, nu handlar det om vem som förlorar mest i vikt. De nutida svältkonstnärerna hittar vi följaktligen i överflödet av bantnings-tv. Mest känt är tvivelsutan Biggest loser, men vi kan också nämna Fat march, Extreme makeover weightloss, Feta familjer på diet, Du är vad du äter, I form med Anna Anka, Losing it med Jillian, Thintervention, Älskling du har blivit en tjockis, med flera.

Enligt Biggest losers hemsida håller Danny Cahill från USA rekordet med 55,6 procent i viktminskning under åttonde säsongen i USA. Danny Cahill släppte nyligen sin hitsingel, Second chance, och turnerar med inspirationsföreläsningar om sina böcker Lose your quit och Losing big. Och Jodie Prenger från Storbritannien var den första kvinnliga vinnaren i samma program med 46,85 procents viktminskning. Samma år som hon vann deltog hon i tv-talangjakten med det talande namnet I’d do anything – och vann där också! Nu är hon sångerska och skådespelerska.

Det är med andra ord synnerligen tydligt hur showbiz har usurperat också bantningsindustrin. Bakom ytan av hurtfrisk välvilja och beteendeterapeutisk jargong är det dock svårt att undgå den cyniska exploateringen. När tv-nätverket NBC i år beslöt att låta två 13-åringar delta i Biggest loser protesterade NAAFA, National association to advance fat acceptance, en organisation som arbetar mot diskriminering av överviktiga, mot ”profiteringen på mobbning och stigmatisering av tjocka barn”. Och ibland sipprar också bantningsunderhållnings förakt igenom fasaden, som när Anna Anka i sin tv-show klatschar till sin försökspersons fettvalkar och säger: ”Du gör mig generad. Varför har du gjort så här mot dig själv?” För att sedan dra i hans kinder: ”Du ser ut som en liten hamster.”

En på sin tid minst lika medievan hälsokostivrare var amerikanen Horace Fletcher, som förespråkade en mathushållning som har likheter med bulimin. Fletcher levde 1849–1919 och kallades the great masticator, ’den store tuggaren’, eftersom han argumenterade för att man skulle tugga maten 32 gånger innan den svaldes. Fletchers motto var nature will castigate those who don’t masticate, ’naturen kommer att straffa dem som inte tuggar’.

Under de första årtiondena på 1900-talet tillbringade Fletcher mycket tid med att föreläsa och själv praktisera det som kom att gå under beteckningen ”det idoga tuggandets lära”. Tuggandet skulle hindra osmälta partiklar från att stoppa upp matsmältningsprocessen och därmed ge människans känsliga ämnesomsättning hjälp på traven och bidra till Fletchers ideal om en ren och lätt kropp.

Fletcher följde sina egna instruktioner till punkt och pricka och tuggade till och med dryck eftersom den skulle bli rätt blandad med saliv. Han blev med tiden såväl en celebritet som mångmiljonär och bodde i ett palazzo i Venedig, där storheter som Rockefeller, Mark Twain och Henry James besökte honom. Vissa måltider svalde han över huvud taget inte, och ibland kunde Fletcher ses på stadens elegantaste restauranger, där han beställde hela måltider, tuggade sig igenom tallrik efter tallrik i en takt om exakt 100 tuggrörelser i minuten och spottade ut allting i en skål.

Tuggteorin syftar till att lära ut hur den ätande kan trotsa matens massa men ändå tillägna sig dess näring. Det skulle gå att äta gott och rikligt men ändå förbli smal. Alltså äta kakan – nåja, tugga den – och ändå ha den kvar. Fletchers metod kräver dock stor självbehärskning och förmåga att förskjuta eller kanske sublimera njutningen av sväljandet och mättnadskänslan till smaken och tuggandet. Logiskt påminner fletcherismen om bulimin. Skillnaden är helt enkelt att bulimikern gör sig av med den ett steg efter Fletchers spottande. Man skulle kunna hävda följande: bulimin (och fletcherismen) är ett slags pendlande mellan frosseri och asketism, till skillnad från anorexin som är ett frosseri i asketism.

I tv-programmet Doctor’s orders på TV4 såg jag en intervju med Hans Rueffert, välartikulerad köksmästare från USA, som har skrivit boken Eat like there’s no tomorrow. Han presenteras som ”kocken utan mage” och berättar hur han drabbades av cancer och fick operera bort 95 procent av hela mag-tarmsystemet. Man skulle kunna säga att Ruefferts sjukdom nödgat honom att leva som en Fletcher där tuggandet blivit det viktigaste matspjälkningsverktyget. Rueffert säger: ”Maten går rakt igenom mig. Utan mage är det mycket svårt att ta upp näring så jag måste äta mat med mycket protein, som exempelvis bönor och nötter, och helt undvika socker. Jag saknar efterrätterna men sammantaget har operationen stärkt min kärlek till mat. Måltiderna handlar inte längre om att stoppa saker in i magen, utan om samvaron. Redan några veckor efter min operation då jag endast var tillåten att svälja krossad is njöt jag av att sitta i sjukhusets kafeteria med familjen, se dem äta, känna matens doft.”

”Kocken utan mage” förefaller vara en vältalig version av fetmaoperationer som exempelvis sleeve gastrectomy, där den yttre delen av magsäcken tas bort. Magsäckens volym minskas då inte sällan från drygt 2 liter till 1 deciliter. Den önskade effekten är minskad aptit, som dock med tiden ofta återgår till den tidigare.

Annars syftar de gängse fetmamedicinerna snarare till att påskynda fettförbränning, höja ämnesomsättning och medverka till att fettet försvinner ut med avföringen. Dessa medicinska fetmabehandlingar blottlägger på ett synnerligen tydligt och smärtsamt sätt den ursprungliga och motsägelsefulla betydelsen av ordet farmakologi: ordet kommer från grekiskans pharmakon, vilket betyder såväl botemedel som gift – lite grann som det engelska ordet drug. Således: den botande delen av fetmafarmakologin består av att reducera vikt och minska lidande. Den giftiga aspekten är att det destruktiva överätandet faktiskt kan fortgå eftersom vi kortsiktigt besparas konsekvenserna av den.

UKON, Ulf Karl Olov Nilsson, är författare, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut och psykoanalytiker.