Det förflutna står fast – ändå ältar vi

På lunchen skickar jag ett sms till tonårsdottern: ”Ser fram emot att åka snowboard med dig!”. Jag har lärt mig att inte räkna med svar, och blir varm inuti när hon genast skriver: ”Jg me!”. Det är tre dagar kvar till sportlovet.

Ett par timmar senare har jag ett missat samtal och ett meddelande från min fru. Hon är på väg till lillebrors skola. Han har hoppat från gungorna och skadat armen. När jag ringer upp är de redan på akuten och väntar på röntgen. Trolig fraktur. Men chocken och smärtan har lagt sig. Han tycker nästan det låter kul med ett gips som kompisarna kan skriva på.

Jag andas ut, men så fort vi lagt på börjar tankarna mala. Varför skulle detta hända tre dagar före vår fjällresa? Borde jag ha sagt åt honom att vänta med de vildaste lekarna? Nej, det skulle nog inte ha hjälpt.

Få vet vad konditionalis II är, men alla kan konstruera en mening om det som skulle ha hänt och allt vi skulle ha gjort. Ihop med adverbet varför är detta tempus grammatikens mest infernaliska påfund.

Det förflutna står fast. Ändå ältar vi det som om det gick att knåda till ny skepnad. Vi söker orsaken som om svaret skulle hjälpa oss göra om det som hänt. Vi lägger historien i andra mönster och är så uppslukade av pusslet att vi inte märker att bitarna faller sönder. Vi kan bli så fast i det som inte borde ha hänt och det som aldrig blev att vi förlorar kontakten med livet som pågår – det enda vi har.

Varför dras hjärnan in i ältandet trots att det på sikt gör oss olyckliga? En förklaring är att det inre pratandet ger tillfällig lindring. Orden inne i huvudet drar uppmärksamheten ifrån vad som pågår i vår kropp, och bland de upplevelser som dämpas för stunden finns våra känslor.

På kvällen säger min son: ”Nu blir det ingen skidresa.” Rösten i mig gnäller att han skulle ha tänkt på det innan han hoppade fem meter, men jag lämnar den utan svar. Jag vill inte fastna i ältandets fälla.

I stället möter jag hans sorgsna blick och säger: ”Det är inte konstigt att du är ledsen och besviken. Det är jag med.”

Och jag tillåter mig att bara känna klumpen i bröstet. Den är inte ett problem som ska lösas.

Det jag känner är livet. Och just nu är det så här.

Hans högerarm är ett enda gipspaket som helst inte ska vidröras under första dygnet. Det är lite trixigt att kramas. Men vi gör så gott vi kan.

David Norlin är psykolog och författare.

***

Läs även: Trött på triggervarningar

Läs även: David Norlin: ”Det finns ingen direkt manual för beteendeproblem och det sporrar mig”