Vad formade Åsa Nilsonne?

Åsa Nilsonne, psykiatriker och professor emeritus i medicinsk psykologi, har skrivit krönikor i Modern Psykologi sedan tidningens start. Vid 74 års ålder är hon beredd att pensionera sig från just det jobbet. Men inte från skrivandet.

Anastrof, säger jag. Vad är det för ett ord?

– Ana är motsatsen till kata. Anabol och katabol. Om man har katastroftankar borde man kunna ha anastroftankar, skrattar Åsa Nilsonne samtidigt som hon medger att det är ett rent påhitt.

Hon behövde ett uttryck för sin bestående övertygelse om att oväntade livsförändrande positiva saker kan hända när som helst. Som när hon som elvaåring fick en ponny vid namn Mickey, eller när hon helt otippat fick en professur i medicinsk psykologi på sina pedagogiska meriter.

Den där påhittigheten och modet att ta sig rätten att skapa nya ord stämmer överens med min bild av Åsa Nilsonne. Jag har sett henne testa en ny ögonskugga på Facebook varje dag under en månad, skaffa långa afrikanska flätor och dansa magdans. Hon är en fritänkare som ofta rör sig utanför boxen, ständigt nyskapande – och ibland en kärring mot strömmen.

Du kanske känner henne som mångårig krönikör i den här tidningen. Hon är psykiatriker och psykoterapeut, och har i mer än ett kvarts sekel undervisat läkarstudenter och psykoterapeuter på Karolinska institutet i Stockholm. Och hon har skrivit mer än ett tiotal böcker.

De kinesiska nakenhundarna, som kommit att bli hennes signum, trampar uppmärksammat omkring oss. De är helt fokuserade på kanelbullarna som jag har tagit med som tack för att jag får komma på hembesök.

Åsa Nilsonne. Foto: Pernilla Sjöholm

Sist vi sågs, när jag för några år sedan skrev om relationen till våra husdjur, bodde Åsa Nilsonne på Sveavägen efter många år på Djurgården. Nu har hon flyttat till Karlaplan på Östermalm i Stockholm.

– Lägenheten är ett talande exempel på de bra saker som kan drabba en. Likaväl som att något hemskt kan hända, kan ju något bra hända. Just like that, säger hon.

Vi har just slagit oss ner i en stor beige hörnsoffa och hon slår ut med handen mot fönstren från golv till tak.

– Utsikt åt alla håll, vad ger du mig för det? Det är fantastiskt. Och alltihopa på grund av terrassen. De som bodde här hade katastroftankar om att deras barn skulle klättra över räcket, trilla ner och slå ihjäl sig. Så de ville flytta härifrån. Hur tursamt var inte det?

Den hon blev i Addis Abeba

I den nyutkomna självbiografiska boken Den jag blev i Addis Abeba: En diplomatdotters memoarer, tecknar Åsa Nilsonne porträttet av sig själv i elva- till femtonårsåldern.

Hon skakades av möten med fattiga och leprasjuka männi-skor och illa behandlade djur. Tvingades sitta gömd i en korridor under en beskjutning i samband med statskuppen mot kejsaren Haile Selassie. Men hon var också fri att göra vad hon ville tillsammans med en växande skara djur, ganska frånvarande föräldrar men ömsinta och varma anställda i diplomatvillan.

Den centrala frågan i boken är: Hur byggs en karaktär eller en personlighet eller ett reaktionssätt upp? Hon undersöker om åren i Addis Abeba har format henne till den hon är i dag. Och på ett mer generellt plan. Hur blir vi dem vi blir? Och hur kan vi bli sams med den vi blev? Den som kanske varken föräldrarna eller vi själva tänkte att vi skulle bli?

Den här boken har hon velat skriva i hela sitt liv. Trots att det vid sidan om hennes ordinarie karriär har flutit ut fem kriminalromaner, tre skönlitterära böcker där hon har försökt föra samman det naturvetenskapliga och det humanistiska perspektivet, en lärobok i psykoterapi, tre böcker om mindfulness och en bok om meningen med att ha hund.

– Jag började skriva den här boken när jag var 20 år men då var jag för arg, sedan vid 30 men då var jag för överväldigad. Det var som att öppna dörren till en förvaringslokal och upptäcka att varenda kubikcentimeter var fylld av osorterade och bitvis skrämmande föremål. Och så vid 40 kom alla minnena tillbaka.

Hon berättar i boken om hur hon en dag ensam på sitt sommarställe i skärgården upplevde att hon blev knuffad bakifrån. Men det fanns ingen där när hon vände sig om. En stund senare hände det igen, och hon kände en varm mjuk mule utforska hennes byxficka, precis som hennes häst hade gjort i Addis Abeba. ”Jag insåg att jag hallucinerade, för det kändes exakt som det hade gjort för så länge sedan. Taktil hallucination, ifall ni vill ha facktermen.” skriver hon i boken.

Hon berättar att det inte bara handlar om henne. Just i fyrtioårsåldern kan minnen av sådant man inte tidigare orkat ta itu med komma upp till ytan. Då försökte hon skriva boken på ett terapeutiskt sätt – ”det blev förfärligt tråkigt”. Vid 50 gjorde hon ett nytt försök att hitta en struktur, likaså vid 60 men först nu vid dryga 70 fick hon till det.

Vad det har gett att äntligen få ur sig berättelsen vet hon inte än, men det var det positiva och livskraftiga som hon ville få fatt på för det har inte alltid varit lika lätt att se den ljusa sidan av sig själv.

– Det tog tid. De sena tonåren på internat i Sigtuna var förfärliga. Och jag hade väl som alla andra en ganska turbulent tid när jag var 20–25 år. Jag var missnöjd med min uppväxt och med mina föräldrar, ja, det mesta.

Det fanns några år när hon helt bröt med sina föräldrar.

– Jag var väldigt arg på dem. För sådant som inte de kunde rå för. Som tur är förlät de mig senare. Och jag förlät mig själv.


Diplomatdottern flyttade runt


De tre första åren som barn bodde Åsa Nilsonne i Sverige, sedan förflyttades hennes pappa som var diplomat till Norge, därefter till Libanon och så Etiopien. I motsats till många andra diplomatfamiljer fanns det i Sverige varken släkt eller sommarhus att återvända till. Därför var hon helt oförberedd på det svenska samhället när hon kom tillbaka i femtonårsåldern.

Foto: Pernilla Sjöholm

– Jag frös något fruktansvärt den första hösten. Ingen vuxen talade om för mig att jag borde ha varmare kläder på mig. Och det var jättekonstigt att alla själva gick och hämtade vad de ville ha i kylskåpet.

Men det värsta var att hon inte kunde uttrycka sig. Hon hade pratat franska och engelska i Etiopien, och lite amarinja, det lokala språket som hon älskar så mycket. Hon var van vid att vara en varm och rolig person som kunde få folk att skratta.

– När jag försökte skämta på svenska tittade folk på mig som om jag inte var riktigt klok. Den personen som jag blev när jag talade svenska låg så långt från den personen som jag egentligen tyckte att jag var.

När Åsa Nilsonne skickades till Sigtuna flyttade familjen till Bangkok. Det var då som hon under loven för första gången kom i kontakt med mindfulness.

– Jag var nyfiken och ville förstå vad som händer om man har en livsåskådning som säger att livet består av lidande. Om man startar med den premissen känns saker mer hanterliga. Mitt liv i Sigtuna var bedrövligt så det uppstod en resonans i mig. När jag tänker tillbaka ser jag att jag hämtade kraft ur det då, men sedan föll det i glömska.

Några som inte glömmer är de ständigt närvarande hundarna. Åsa Nilsonne har pekat ut alla deras prisrosetter.

– Det är också en personlighetsdimension. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska så när jag skaffade min första kinesiska nakenhund, Zelda, var min första fråga; vad kan jag tävla i med henne?

Det är strävan mot ett prestationsmål som hon gillar. I den hundsport hon hittade gör man koreografi, hittar på rekvisita och kläder, tränar och visar upp sitt program till musik.

Förra gången vi sågs flög Åsa Nilsonne upp och förevisade en del av programmet tillsammans med en hemmabyggd låtsas-skivstång. Men nu är det andra tider och två nya hundar. Jacques vilar sitt huvud i hennes knä medan hon klappar den silkeslena kroppen och de vita tofsarna mellan öronen. Knox har snurrat varv efter varv i soffan innan han sjunker ner riktigt nära henne. Ingen av hundarna släpper uppmärksamheten på bullarna.

Att leva med hund är en ständig form av mindfulness-träning, konstaterar Åsa Nilsonne.

– Den stora upptäckten för oss psykoterapeuter var att det gick att använda mindfulness, inte bara till andlig utveckling eller för att nå harmoni, utan för att lösa specifika problem. Då blev det riktigt intressant ur ett psykiatriskt perspektiv.

”Att leva med hund är en ständig form av
mindfulness-träning”

Insikterna om mindfulness fick hon efter att ha blivit ombedd att ta den dialektiska beteendeterapin (DBT) till Sverige. Terapiformen är mindfulnessbaserad och kallas ”tredje vågens KBT”. Den amerikanska psykologen Marsha Linehan hade publicerat en studie där hon visat att det gick att behandla unga självmordsnära emotionellt instabila kvinnor med psykoterapi.

När Åsa Nilsonne först fick förslaget från sin chef, tackade hon nej.

Hon hade disputerat i medicinsk vetenskap 1987 med avhandlingen ”Speech in depression: a methodological study of prosody” (om hur patienters röst påverkas under och efter en depression). Blivit legitimerad psykoterapeut och var färdig med sin specialistutbildning.

– Jag tänkte att jag hade kunskap så det räckte. Men jag tänkte efter en gång till. Det visade sig vara ett lyckokast, också karriärmässigt. Metoden bygger på en helt annan syn på denna svåra patientgrupp, som ingen tidigare riktigt hade trott på. Nu började man förstå att många av deras svårigheter var konsekvenser av trauma.

Men du hade redan valt att rikta in dig på dessa kvinnor. Hur kom det sig?

– Jag har aldrig tyckt att de var särskilt besvärliga att samarbeta med. Trots att de betraktades som de värsta patienter som man kunde råka ut för. Det var också en grupp som var underbeforskad och där det saknades bra behandlingsmetoder.

Hon drar jämförelsen; en 45-årig man som får en hjärtinfarkt där det finns hur mycket forskning, pengar och resurser som helst för behandling, med en 17-årig tjej som också har ett livshotande tillstånd med den skillnaden att hon skadar sig själv eller tänker hoppa framför tåget men där det inte finns några resurser att tillgå.

– För dessa människor fanns det varken intresse eller kunskap, däremot väldigt mycket skuldbeläggande av offret som man tyckte skulle skärpa sig. Det kändes som ett angeläget fält att jobba i.

Hon har visat väg för en hel yrkeskår genom att ha tillit till de här kvinnorna och verkligen lyssna på dem. Om henne har det sagts att hon hade modet att vila i den tredje vågens KBT med så svårt sjuka patienter. Själv tänker hon att hon haft stor hjälp av sin bakgrund.

– Jag gjorde inget annat än jag skulle ha gjort om jag släppts ner med fallskärm i öknen i Swaziland och det hade dykt upp en människa som jag var tvungen att kommunicera med. Om man möter folk som att det inte går att lita på dem, att de är lögnaktiga och utan självinsikt, och dessutom fyllda av hat och destruktiva impulser, då kan man inte höra vad de säger. Men om man möter dem med vänlighet och nyfikenhet, då är det mycket lättare. Jag utgår alltid ifrån att det en människa säger är sant. Om det sedan visar sig att det inte var det, då får man ta itu med det då.

Tillsammans med psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver skrev hon en lärobok i DBT, och när de upptäckte att mindfulness var den svåraste delen i läran skrev de två små böcker som blivit nästan legendariska. Anna Kåver skrev om acceptans, Att leva ett liv, inte vinna ett krig, och Åsa Nilsonne skrev Vem är det som bestämmer i ditt liv, om mindfulness.

Kontroversiell tillsättning

Åsa Nilsonnes tillsättning som professor kom att bli kontroversiell. Många inom akademin protesterade då de ansåg att hon inte hade forskat tillräckligt mycket även om hon svarade upp mot minimikraven.

– Jag är ingen stor forskare men har alltid tyckt om att undervisa och bemödade mig om att göra det på ett så bra sätt som möjligt. Skaffade mig pedagogiska utbildningar, åkte på konferenser. Men de meriterna var värdelösa fram till den dag då man på Karolinska Institutet kom på att det inte fanns någon karriärväg för pedagogerna. Hur skulle man då få folk att vilja undervisa? Det bestämdes att man skulle inrätta en professur med pedagogisk inriktning, och plötsligt blev alla mina meriter hårdvaluta.

Kontroversiell är hon också när det kommer till SSRI-preparat, även om hon säger att hon inte är motståndare till antidepressiva. Hon tror på terapi och överlåter åt andra att skriva ut mediciner när det behövs.

När hon skrev sin professionella biografi Processen: möten, mediciner, beslut, var hennes önskan att skapa en mer nyanserad diskussion men det blev tvärtom.

– Jag blev uthängd. Kollegor blev sura och slutade bjuda in mig till de psykiatriska kongresserna. Det är just det som är så farligt och tragiskt att vi inte kan ha en öppnare diskussion.
 Hon menar att det i dag finns en överdiagnostisering och en tendens, särskilt med kvinnor, unga och gamla, att de inte ska behöva känna det de känner. I stället för att hjälpa dem att förstå vad det är de känner.

– Jag vet att det finns andra vägar att gå. För mig handlar det om civilkurage att också berätta om det. Det har jag fått med mig hemifrån, från min far. Man har ett professionellt ansvar som man måste ta.

”Jag blev uthängd – kolleger blev sura och slutade bjuda in mig till kongresser.”

Hon är fortfarande aktiv i debatten. För ett år sedan varnade hon i DN för över-
användningen och riskerna med för långvarigt bruk.

Hon tror på människors inneboende kraft utifrån att människor är skapta för att klara olika påfrestningar.

– Om man bryter en arm eller ett ben eller får en skottskada har kroppen resurser att hantera det. Samma sak gäller om vi blir ledsna eller skrämda, eller överväldigade av skuld och förtvivlan. Det är inte en sjukdom att vara rädd eller ledsen. Det är något helt annat än psykiatrisk sjukdom som naturligtvis ska behandlas. Priset man får betala för att inte våga ha sina känslor är högt.

– Hela mänskligheten har det problemet om man tittar på den enorma konsumtionen av droger som håller på att destabilisera hela länder. Det drivs av människor som inte vill känna det de känner eller känna något annat än det de känner.

Vid 74 års ålder är Åsa Nilsonne beredd att pensionera sig från jobbet som krönikör på Modern Psykologi men hon lägger inte skrivandet på hyllan.

Hon hann inte mer än lämna in manuset till den självbiografiska boken förrän hon fick idén att skriva en parafras till Doktor Glas. Det har bland annat författare Bengt Ohlsson gjort tidigare där han i sin version av Hjalmar Söderbergs roman från 1905 tog den gamle försmådde pastorn Gregorius parti. Nu vill Åsa Nilsonne återupprätta den väna Helga och förmedla bilden av en betydligt mer självständig kvinna, precis som många kvinnor ända från seklets början har visat sig vara.

Åsa Nilsonne

Gör: Professor emeritus i medicinsk psykologi, psykiatriker och psykoterapeut, författare.

Ålder: 74 år.

Familj: Änka, tre vuxna söner, sex barnbarn och två hundar.

Bor: I lägenhet i Stockholm.

Aktuell med: Den jag blev i Addis Abeba – en diplomatdotters memoarer (Natur & Kultur).

Karriär: Läste medicin i Lund, blev så småningom psykiatriker och psykoterapeut, professor emeritus i medicinsk psykologi. Författare till såväl facklitteratur som skönlitterära romaner och kriminalromaner, belönades med Polonipriset 2000. Är även översättare.

Gör för att koppla av: Dansar magdans, fäktar, spelar Minecraft och lyssnar till musik.

Text:

Toppbild: Pernilla Sjöholm