Torskar, terapi och sagor med Simon

Simon Häggström står redan och väntar utanför restaurangen där vi har stämt träff, trots att jag kommer in några minuter före utsatt tid.

Det är sådan han är, förklarar han lite senare. Han har redan som barn fått lära sig att göra rätt för sig, komma i tid och att vara tacksam.

– Och jag är tacksam. Jag har haft en enormt bra uppväxt! Men när jag skrev ett inlägg på sociala medier om att jag är tacksam över att jag har adopterats, att jag är tacksam över att få bo i Sverige, och att jag, om jag inte blivit adopterat troligen levt på gatan eller varit död vid det här laget, då fick jag ta emot mycket kärlek, men också hat, konstaterar han.

Det är Simon Häggström dock van vid. Han uttalar sig ofta om prostitutionens baksida, och har i och med det vant sig vid att ta emot både hot och hat.
Han tar av sig kepsen som nästan alltid sitter stadigt på huvudet på alla bilder som finns av honom. Han lägger den på hyllan intill bordet och hugger in på maten. Han berättar i förbifarten att han faktiskt hoppat över frukosten, eftersom han ju vet hur god maten är på den kombinerade trädgårdsbutiken och restaurangen där vi stämt träff. Han brukar nämligen gå hit med sin mamma, när hon är på besök.

Simon Häggström är den person som gett den svenska prostitutionsdebatten ett ansikte. Så fort det pratas prostitution finns han med, och berättar om sina erfarenheter från gatan. 28 år gammal började han arbeta mot prostitutionsmarknaden i Stockholm, och sedan dess har han arbetat som människohandelspolis.

– Men jag började i Plattangruppen som 26-åring, och det var där jag för första gången kom i kontakt med prostitutionen, säger Simon.

Den verklighet han mötte där, på Sergels torg med omnejd i centrala Stockholm, var en helt annan än den vi vanliga människor ser. För där pågår knark-, men också människohandeln, 24 timmar om dygnet.

Han minns tydligt den första torsken han grep. En äldre man som parkerat sin bil vid Skanstull och betalat en ung kvinna för att bli avsugen. Hon var 18 år. Hur många torskar han gripit sedan dess har han för länge sedan tappat räkningen på. Likaså hur många kvinnor han mött på gatan, i bilar, i lägenhetshotell och på massagesalonger.

Och han slås fortfarande av hur märkligt det är att de här männen, de som tycker sig ha rätt att köpa en kvinnas kropp för några hundralappar, så snabbt kan ändra skepnad.

– Många av männen vi griper bryter ihop. Vädjar gråtande till oss, frågar hur vi kan göra detta mot dem, frågar sig vad som ska hända om deras fruar, partners och arbetsgivare får höra vad de gjort. Och samtidigt kan kvinnorna som männen just köpt sex av vittna om att de bara några minuter före vårt tillslag varit våldsamma och hotfulla.

Simon rycker på axlarna. För just den delen av jobbet bekommer honom inte särskilt mycket. Han tycker inte synd om torskarna. Han säger att han för länge sedan slutat bli arg på torskarna, att han hellre lägger sin kraft på att försöka hjälpa kvinnorna som så väl behöver hans och kollegernas hjälp. Att det är lönlöst och slöseri med den energi som han så väl behöver själv för att orka. Men, självklart, tillägger han, kan han bli förbannad över männens attityd.

– Man brukar säga att ungefär var tionde svensk man någon gång i sitt liv kommer att köpa sex. Det är alla sorters män; sexköparna är alltifrån grovt kriminella till alldeles vanliga män med familj där hemma.

Det har hänt att han stött på män som han gripit i efterhand. Vissa är återkommande torskar, och grips gång på gång. Andra möter han på gatan. Som mannen han mötte i fruktdisken på ICA som var där med sin lilla dotter och sin fru för att handla till fredagsmyset.

– Det är naturligtvis ingen av de här männen som låtsas känna igen mig. De håller masken, och jag säger självklart inget, jag heller.
Värre är det med kvinnorna. För när det kommer till kvinnorna är det väldigt påtagligt att Simon bryr sig. De har nästan uteslutande hamnat i prostitutionen som en följd av dåligt mående, narkotikaberoende eller blivit lurade till Sverige av hallickar som lovat dem en helt annan tillvaro.

Ganska snabbt insåg Simon att det råder en stor okunskap om hur prostitutionen verkligen ser ut. Därför började han föreläsa och ge intervjuer om ämnet. Han skrev ett par uppmärksammade böcker, men insåg att de som läste böckerna var de som redan var insatta. Och där någonstans växte beslutet fram om att skriva spänningsromaner som utspelar sig i samma miljö som den som Simon jobbar i. Romaner som tar avstamp i verkliga händelser om prostitutionens baksida.

– Jag ville nå andra läsare. De som kanske inte vet så mycket om prostitutionen och de villkor som de här kvinnorna verkar under, förklarar Simon.

I dag har han skrivit fem böcker. Den femte, Systrarna och ensamheten kom ut i våras, och hans sjätte är under produktion.

För att hinna skriva har han gått ner i tid, och jobbar numera 60 procent som polis och 40 procent som författare. Dagen innan vi träffas har han varit i Skövde och föreläst för gymnasieelever, och en vanlig arbetsdag är strikt schemalagd.

När jag använder klyschan att han verkar ”brinna för sitt arbete” drar den annars allvarligt lagde Simon
Häggström lite på munnen.

– Det har att göra med min uppfostran. Jag har växt upp med två föräldrar som jobbat väldigt mycket. Mamma inom vården. Pappa som pastor och själavårdare. Så att jobba är jag inte främmande inför. Men jag skulle nog brinna lika mycket som trafikpolis.

Han tystnar en stund, funderar lite och lägger till att han kanske jobbar lite för mycket ibland.

– Jag har haft chefer som blivit arga på mig för att jag jobbat så mycket. Som sagt att ”nu måste du gå hem, annars blir jag förbannad” när jag har suttit kvar efter arbetstid.

Hur stor del av din identitet är polisen Simon Häggström?

– Den tanken slogs jag av i somras. Då drabbades jag av dubbel lungemboli och lunginfarkt som en följd av covid, och blev sjukskriven i tre månader. Helt plötsligt var jag varken polis eller författare. Då var jag bara Simon. Och vem är jag då?

Sedan dess har Simon jobbat en hel del med att utforska vem Simon Häggström är. Och ju mer han funderar, desto mer landar han i att han trots allt är trygg i vem han egentligen är.

– Min pappa brände ut sig i pastorsrollen. Det blev en viktig lärdom för mig, och pappa har sedan dess varit väldigt tydlig med att jag måste våga lyssna på kroppen, dra i bromsen när det blir för mycket.

Den tre månader långa konvalescensen efter lunginfarkten och lungembolin blev en omdanande period för Simon. Han funderade mycket på döden och umgicks mycket med sig själv.

– Det fick mig att på djupet förstå att livet faktiskt tar slut en dag och det fick mig att tänka över vad som är viktigt för mig. Om livet tar slut om fem år, vad vill jag ha gjort då? Är det att jobba så mycket som möjligt? Få en familj? Skriva så många böcker det går? Bli känd?
Simon landade i en djup insikt om att det som fick honom att välja polisyrket för 15 år sedan fortfarande är just det som är viktigt för honom. Att göra skillnad. Kanske inte på samhällsnivå, men för enskilda individer.

– Det är klart att jag skulle kunna få en specialistroll. Jag skulle kunna arbeta på ett kontor någonstans, vara chef, kanske jobba utomlands med människohandelsfrågan. Men jag vill vara på gatan, i mötet med människorna.

Han vet att det inte är särskilt lätt att hjälpa. För att hjälpa kvinnorna som fastnat i prostitution är nästan omöjligt. Kanske har de en familj i sitt hemland som de måste försörja. Kanske är de hotade av sin hallick. Kanske är de drogmissbrukare, eller mår så dåligt att de inte mäktar med att ta sig ur den situation de sitter fast i. De kanske lever i en extrem fattigdom i sitt hemland. Eller så har de helt enkelt inte något förtroende för myndigheterna, trots att Simon och kollegerna alltid har med två socialarbetare vid tillslagen.

– 99 av 100 kvinnor når vi inte fram till. För att orka tänker jag på den hundrade kvinnan. Henne vi faktiskt hjälper. Hon som det till slut går bra för.

Att dagligen se misär, destruktiva miljöer och trasiga människor tar på krafterna. För Simon har därför terapin blivit en viktig del av tillvaron. Under sina första år som polis mådde han inte särskilt bra, och fick då kontakt med en terapeut som också varit polispräst. Henne har han gått till sedan dess.

Med terapeuten kan Simon ventilera tankar som han aldrig skulle prata om med någon annan. Han känner ett totalt förtroende för henne, och besöken hos terapeuten har blivit en viktig livlina.

– Med henne kan jag prata om saker som jag inte kan prata om med någon annan.

Det är också terapeuten som kan påminna Simon om att sexualitet inte är samma sak som destruktivitet. Att sexualitet för de allra flesta är något vackert och kärleksfullt, och inte alls samma sak som det han möter och upplever i sitt arbete.

Han lever ensam och har medvetet valt bort familj. Han har aldrig varit sambo eller haft någon djupare längtan efter en familj. Simon berättar att det väcker många frågor hos omgivningen, och ibland också hos honom själv.

Han tystnar. Lutar sig bakåt och korsar armarna över bröstet, van att bli ifrågasatt.

– Det är en fråga som jag inte blir klok över. För i perioder kan jag känna mig väldigt ensam. Å andra sidan är det skönt att få vara mig själv, få göra som jag vill. Det finns en stor frihet i det. Jag är egentligen inte rädd för ensamheten och trivs oftast med den.

Skulle det behövas, säger Simon, har han ett antal nära vänner som vet allt om honom. Vänner som han kan ringa när som helst på dygnet om det krisar.

– Men i kärleksrelationer kan jag uppleva det som svårare att öppna mig och stå någon riktigt nära. Jag förstår inte riktigt varför. Men samtidigt är det ingen hemlighet att många adopterade har svårt med anknytningen.

Med jämna mellanrum återkommer Simon till sina föräldrar. Han var tio månader gammal när han landade på Landvetters flygplats och mötte sina föräldrar för första gången.

Uppväxten i det småländska lilla samhället Stockaryd var trygg. Hans mamma arbetade på äldreboende och hans pappa var frikyrkopastor. En stor del av tillvaron kretsade kring församlingen och för familjen Häggström var det naturligt att hjälpa sina medmänniskor. Han har aldrig känt något större behov av att söka upp sina rötter i den indiska miljonstaden Bangalore, och han har heller aldrig åkt tillbaka till Indien.

Själv tänkte Simon, när han var i övre tonåren, gå i sin pappas fotspår och bli pastor, han också.

Men så råkade Simon se Beckfilmerna, fastnade för Martin Becks rollfigur, började drömma om en helt annan tillvaro och sökte in på polishögskolan.

– Jag står väldigt nära mina föräldrar och kan oroa mig för vad som händer den dagen de går bort. De är, trots att jag fyllt 40, min trygghet i livet, säger Simon.

Därför försöker han tillbringa så mycket tid som möjligt med dem, något som inte är helt enkelt med tanke på att närmare 40 mil skiljer dem åt. Men när Simon fyllde 40 för några månader sedan åkte de tillsammans till Kanarieöarna, och de gör ofta resor tillsammans.

– Jag tycker att vi har en tråkig kultur här i Sverige när det kommer till hur vi tar hand om våra föräldrar. Jag tycker om att vara med min mamma och pappa, och ringer mamma varje dag.

Simon beskriver sig själv som någon som går emot strömmen. Han säger, lite fundersamt, att det kanske bor något av en revoltör inom honom.

– Kanske är jag en kicksökare. För i det här jobbet får jag ju kickar hela tiden.

Men privat lever han desto mer stillsamt. Han känner igen sig i rollen som Martin Beck och beskriver sig själv som en ensamvarg. En person som tränar mycket och tar långa löprundor för att orka med tillvaron och få energi.

– En vanlig skrivardag skriver jag till lunch, och på eftermiddagen och kvällen tränar och läser jag, gärna fantasy och sagor. Jag gillar till exempel Tolkien och Elsa Beskow. Det får mig att tänka på annat än jobbet.