Perfekta tårtor och minnen med Karolina Ramqvist

Redan som tonåring blev Karolina Ramqvist en uppmärksammad journalist för sina vassa och stilsäkra texter om populärkultur, musik och mode. Under många år skrev hon regelbundet i Dagens Nyheter. Det stora publika genombrottet kom oväntat i form av hennes medverkan i den feministiska antologin Fittstim. I sitt bidrag publicerade hon ett brev som Ulf Lundell skrivit till henne – där han sexistiskt och bittert ifrågasatte den recension Karolina Ramqvist skrivit om hans notbok Best of. En tid arbetade hon som chefredaktör på tidskriften Arena, men på senare år är det som författare hon uttrycker sig oftast. Hennes böcker, där hon ständigt undersöker kvinnlighet och litteratur, har fått fina priser, som P.O. Enquists pris, Tidningen VI:s litteraturpris och Stockholm stads kulturstipendium.

Inte sällan har kritiker och journalister velat läsa Karolina Ramqvists böcker som en förtäckt form av självbiografi. När Alltings början kom 2012 ville många läsa den unga Sagas äventyr i ett Stockholm, centrerat kring gymnasieskolan Södra latin, som en berättelse hämtad ur Karolina Ramqvists eget liv. I intervju efter intervju upprepade hon att Saga inte var hon, även om en del fakta överensstämde med hennes eget liv. Och när hon lanserade sin förra bok, Björnkvinnan, 2019, var många journalister mer intresserade av att ställa frågor om hennes privatliv. Under #metoo hade hennes man anklagats för våldtäkt – en utredning som lagts ner många år tidigare – och journalisterna ville få svar på frågor om det. Karolina Ramqvist svarade med integritet att hon är en författare som talar genom sina böcker. Det blev inga smaskiga citat.

Jag blir därför lätt orolig när jag börjar läsa hennes nya bok Bröd och mjölk, eftersom texten känns så självbiografisk. Jag letar efter ordet ”roman” någonstans, men hittar det inte. För jag vet ju att Karolina Ramqvist är en författare som (lätt besvärat) genom hela sin karriär har fått svara på frågor om hur mycket som ”är hon” i texten. Hennes svar har alltid varit lätt distanserande uttalanden i stil med att alla författare lånar ur sina liv – men att det inte betyder att hon skriver om sig själv.

Eftersom jag själv studerade litteraturvetenskap under 1990-talet – då Roland Barthes dödförklarat författaren och allt fokus skulle ligga på närläsning av texten – brukar jag inte heller vara den största anhängaren av biografiska läsningar. Ändå upptäcker jag gång på gång att jag slutat läsa texten för att googla biografiska detaljer om Karolina Ramqvist så att jag kan jämföra med skeenden i den nya boken. Rätt många stämmer överens.

Så den här gången känner jag att det inte går att undvika den biografiska tolkningen. När vi ses på det pandemitomma Norstedts förlag på Riddarholmen i Stockholm river jag, med visst obehag, av plåstret direkt – och frågar:

Jag vet att du länge fått värja dig emot biografiska läsningar av dina böcker. Men den här gången handlar det väl om dig själv?

– Verkligen! Jag har alltid använt mig av mitt eget liv på olika sätt. I Alltings början lekte jag med det på ett ytligt och biografiskt plan, samtidigt som jag också ändrade mycket i materialet. Här är det bara jag. Samtidigt uppstår ett diktjag snabbt när jag skriver, som blir en karaktär.

Jag andas ut. Hade Karolina Ramqvist svarat som hon brukat: att författare alltid lånar av sitt liv för att skapa, hade min läsning känts platt, kanske spekulativ. Nu borrar vi i stället vidare. Karolina Ramqvist resonerar kring det självbiografiska och att det är tydligare den här gången. Men att hon, precis som när hon skrivit sina andra böcker också känt hur jag-författarstämman tagit över och gjort innehållet litterärt.

– Det är ett slags skydd som gör det möjligt att berätta eller att skriva om saker som jag inte kan berätta om på andra sätt.

I den nya boken är denna svårighet att tala om sig själv, om det innersta, ett viktigt tema. Karolina Ramqvist smuttar på kaffet och säger sedan att hon som person ibland upplevt att hon drabbas av en ”talträngdhet som är fysisk” när hon vill beskriva sina svårigheter.

– Det har säkert att göra med att jag är en ganska ensam person från början.

Bröd och mjölk handlar om ensamhet. Men ännu mer handlar den om mat. De båda ämnena är förbundna med varandra för Karolina Ramqvist. Allra främst är boken ett utforskande av en barndom.

– Min dotter sa häromdagen att jag aldrig har skrivit en bok så snabbt. Jag vet inte om det stämmer, men det känns så. Samtidigt känns det som något jag jobbat med i hela livet. Det finns vissa meningar eller tankar i boken som jag burit med mig i hela mitt liv; de är alltså saker jag formulerat som barn för väldigt många år sedan. Det känns konstigt och speciellt.

Karolina Ramqvist kallar boken ett ”minnesutforskande” och det är en adekvat beskrivning. Detta minnesutforskande sker främst genom berättelser om maten som funnits i familjen i hela hennes liv. Hon berättar om sin mormor, som alltid hade bullar eller mackor till hands när barnbarnet hälsade på. Eller som investerade många timmar och mycket kraft i att laga den perfekta husmanskosten. Mot detta gör berättarjagets mamma uppror. Hon satsar i stället på en yrkeskarriär (Karolina Ramqvists mamma var journalist och aktiv feminist) och låter sin dotter värma färdigrätter i mikron.

Men den lilla flickan, vars uppväxt skildras i boken tar mest intryck av mormoderns omsorgsfulla matlagning, eller snarare kokkonst. Även om hon burit med sig formuleringarna i boken i hela livet, var det länge inte helt självklart att hon skulle skriva om maten i sitt liv. Men till sist blev lockelsen för stark.

– Det blev ett begär att skriva om det till sist. Jag har aldrig skrivit om mitt stora intresse för och kärlek till mat. Det finns många skäl till det.

Hon nämner vår tids upptagenhet av mat som oftast blir ett slags ytlig livsstilskultur som ska instagrammas och användas som social markör. Att hon länge undvek ämnet på grund av det. Men det handlade också om att freda en zon för sig själv.

– Som författare är man alltid lite för klåfingrig och vill göra om allt i sitt liv till litteratur. Mat var länge ett område som jag ville lämna ifred. Samtidigt har jag länge funderat över att skriva ett slags matmemoar som skulle skildra människorna i min familj och mina minnen. När jag tänkte på den var det nog mer i form av matmemoar än vad det blev till slut.

Du inleder ju hela boken med konstaterandet ”mat är kärlek” och jag läser den som en kärleksförklaring till kokkonst och matlagning.

– Vad fint att du gör det, för det är det väldigt mycket. Jag har haft svårt för min egen kärlek till mat eftersom jag blev kluven i min uppväxt: jag är till stor del uppfostrad av min mormor och morfar, som var barn under nödåren i början av förra seklet, medan min mamma var en produkt av 1968. Det är en komplexitet i det som jag ville skildra.

Bröd och mjölk innehåller detaljerade beskrivningar av mer eller mindre lyxiga middagar bestående av lagrad parmesanost, hyvlad fänkål, grillade kronärtskockor, humrar och andra påkostade råvaror. Men redan på bokens första sida smyger sig något mörkt in när en vän, som råkar vara före detta anorektiker, konstaterar att ”du visar din kärlek genom mat”.

– Nu kan jag åter känna att mat är kärlek, till andra och till livet, men som vuxen var jag tvungen att göra upp med detta. Jag hade etablerat en relation till maten där den stod för alla mina känslomässiga behov och när jag själv fick barn såg jag hur svårt jag hade att uttrycka kärlek på andra sätt och även låta mig själv bli älskad. Själva älskandet hade överförts till en materiell nivå. Till mat.

Under en period ägnade sig Karolina Ramqvist åt att baka avancerade tårtor, trots att hon aldrig tyckt om tårta själv. Boken rymmer beskrivningar av hur hon beställer särskilda spritsar, höga tårtfat och palettknivar för att kunna baka mer och mer extravagant. Berättarjaget blir besatt av att baka den perfekta schwarzwaldtårtan. Hon lägger in bär i särskilt beställd likör och jobbar maniskt i köket för att få till den exakta tårtan – för att sedan inte äta själv.

När andra berömmer den får berättarjaget den bekräftelse som hon eftersträvar. Samtidigt är detta kopplat med en oförmåga att ta emot beröm.

– Många som har behövt förstå sin barndom har nog en benägenhet att objektifiera sig själv, så är det i alla fall för mig. I stället för att uppleva livet inifrån upplever man det utifrån. Det blir svårt att känna sitt varför och då blir bekräftelse och beröm svårt att kalibrera.

Men – som så ofta hos Karolina Ramqvist – finns det också en slags humor förknippat med olika ämnen, även med de extravaganta tårtorna och perfektionismen.

– Samtidigt som det var ett uttryck efter bekräftelse var det också en lustfylld hobby, där jag fick skapa något med händerna. Något som var njutbart, vackert och onödigt och som till skillnad från maten inte fyller ett dagligt behov. Tårtorna var ett slags överdåd som ingen förväntade sig av mig. En anomali, säger hon och skrattar.

I den fem år gamla Dagens Nyheter-artikeln På flykt undan den inre kvinnan skriver Karolina Ramqvist om sin perfektionism, som hon både ser som en för- och en nackdel för sitt författarskap. Jag undrar om inte tårtorna är ytterligare ett uttryck för detta perfektionistiska drag.

– Jo, verkligen. Det var absolut ett uttryck för det. Man kan se tårtorna som en analogi för en del av skrivandet: viljan att alltid göra något bättre och mer förfinat.

På vilka sätt är det bra för en författare att vara perfektionist?

– I de perioder då det handlar om att korrigera och bearbeta texten. Det gäller ju att motverka fel och misstag – att reparera text. Min förläggare brukar säga att jag är perfektionist, och jag tror hon menar det positivt. Samtidigt behöver det finnas lust och utforskande, annars blir det obehagligt. När det gäller skrivandet har det alltid funnits i mig också.

Hon säger att denna perfektionism också hänger ihop med en vilja att aldrig göra fel, och en dragning till att vara till lags och ha kontroll.

– Det är kopplat till en stark känsla av ensamhet och otrygghet. Och det är en balansgång, det gäller också att komma ifrån känslan av att man måste prestera för att ha en plats – eller skapa för att stå ut. Om det blir en för stor del av ens personlighet blir det svårt att delta i livet med andra människor.

I DN-artikeln om perfektionism nämner Karolina Ramqvist, lite i förbifarten, sina ätstörningar. Det är, så vitt jag vet, enda gången hon talat öppet om dem – tills nu, då hon skrivit en bok om sin besatthet av mat.

– När maten blir ett problem på det här komplicerade sättet som inte är direkt diagnostiserbart som en klinisk ätstörning, men som ändå är ett slags störning, så är det ju ett uttryck för svårigheter på ett djupare plan. Det kan kännas som att maten tar över hela ens värld, men i själva verket är den bara en liten del av problemet.
Maten blir mycket riktigt ett problem för berättarjaget i Bröd och mjölk. Det handlar inte bara om elegant komponerade middagar med vännerna, eller mormoderns varma famn och bullar – utan också om hetsätning som inte går att stoppa och om att ligga på knä framför toaletten och spy upp maten som just intagits. I boken reflekterar berättarjaget över att det inte känns som hon själv som ligger där – ”utan en annan person som jag inte hade någon aning om vem hon var eller var hon kom från”.

– Det är svårt att förstå att jag faktiskt ägnade mig åt den sortens ätande. Kanske inte hetsätning, men att jag hade bulimiska tendenser. För att kunna ha det måste man nog kunna koppla bort sig själv från verkligheten.

De bulimiska tendenserna började dyka upp då Karolina Ramqvist befann sig i de sena tonåren och följde henne sedan som en ”mörk skugga” i många år. I perioder kräktes hon upp maten hon åt och ingen i hennes närhet fick veta.

– Det var en totalt hemlig aktivitet. Ingen hade nog kunnat tänka sig det. Inte jag heller. Den värld jag levde i var så långt ifrån bantning man kunde komma, men på något plan uppfattade jag att det inte var tillåtet för en ung kvinna att bli tjock.

Redan som ung vände hon sig till en psykiater som är ”en av Sveriges främsta experter på ätstörningar”.

– Jag trodde då att jag led av bulimi. Men hon sa att jag inte gjorde det. Det baserade hon på att jag hade ett ”för starkt och balanserat psyke” och att jag inte kräktes tillräckligt ofta. Nu har man utvidgat diagnoskriteriet, men för att få den diagnosen då, var man tvungen att kräkas upp maten minst två gånger per vecka, och jag gjorde det mycket mer sällan än så.

Därefter började hon gå i terapi. Men säger att det inte gick särskilt bra – hon tyckte att terapin alltid ledde in i samma återvändsgränd: barndomen.

– Jag ville gå i kbt och fixa till något lite snabbt. Dessutom hade jag inte så mycket pengar, så jag gick till kbt-studenter för att det skulle bli billigare. Men varje gång slutade det med att de ville att jag skulle prata om min barndom och då tröttnade jag.

Efter några år gjorde hon ett mer seriöst försök med terapin. Hon berättade vid första mötet med terapeuten att hon ville prata om sitt förhållande till mat. Några år senare, när det var dags att avsluta terapin, kommenterade hennes terapeut att de inte hunnit fram till matfrågan.

– Väldigt emblematiskt, för det handlar ju inte om maten, utan andra saker som tar sig uttryck genom den.

Samtidigt var hon nöjd med terapin. Den hade fått henne att våga börja prata om problemet, vilket gjorde att hon kunde söka sig vidare till beroendeterapi och självhjälpsgrupper.

– Jag fick stöd och förståelse av människor som fungerade ungefär som jag, jag fick lära mig att ta hand om mig själv och släppa kontrollen och knyta an till andra. Sättet att likna matmissbruk vid alkoholism hjälpte mig att se hur jag hade isolerat mig med maten och använt den för att stå ut med det som varit svårt för mig, men hos mig triggade det också igång en svartvit syn på ätandet.

Under en period försökte hon tänka bort sitt intresse för och kärleken till mat och se maten bara som nödvändig föda.

– Jag fastnade i en rädsla för mat, tills en vårdcentralspsykolog lotsade mig igenom ett ätstörningsprogram och hjälpte mig att nyansera mitt tänkande och så att säga bli vän med maten. I dag vet jag hur komplext området är – men jag kan samtidigt känna kärlek till mat och matlagning. Det känns väldigt befriande.

Befriande är det också att hon nu har skrivit Bröd och mjölk. Att hennes vänner och familj ska läsa om något som hon hållit hemligt i många år.

– Den här boken har gått ovanligt lätt att skriva. Jag känner mest tacksamhet, att jag kunnat vända mig utåt och få så mycket hjälp. Det känns fint och bra att andra ska läsa boken, även om många av dem som står mig nära också blivit ledsna av den.

Vad blir de ledsna över, tror du?

– Att jag aldrig sagt något, att jag känt mig så ensam och att jag ägnat mig åt hemliga aktiviteter. Det kommer nog att få några att känna sig omskakade. Därför är det också så skönt att främlingar ska läsa den, eftersom deras läsningar kommer att vara mindre laddade.