Pandemimusik och yoga med Frida

Jag har aldrig haft så kul när jag spelar live som jag har haft den här våren. Det var lite oväntat. Jag hade inte förväntat mig en comeback i härlighet, mest för att jag inte alltid tycker att det är så kul att spela. Men det har varit fullsatt och ljuvligt. Dessutom har jag ett väldigt bra band. 

Frida Hyvönen är mitt emellan vår- och sommarturné och är märkbart glad över att ha fått spela för en riktig publik igen – efter två års begränsade spelningar med pandemirestriktioner. 

– Strikta förhållningsorder om var man fick och inte fick sitta och en i stigande grad nedstämd publik gjorde ju inte att det blev feststämning under pandemin direkt. 

Hon tar emot mig i sitt rep- och skrivrum i en källarlokal på centrala Södermalm i Stockholm. Mot ena väggen står ett piano, de båda skrivborden är städade och hela rummet känns ombonat. Hon pekar på bokhyllorna vid ena väggen och säger att de behöver fixas till lite, eftersom de är lite röriga. Jag svarar att det nog är betydligt stökigare i bokhyllan på mitt kontor.

– Men du är ju inte min måttstock för vad som är ordning och reda, säger hon och skrattar. 

Och det är ju sant. Det är första gången vi träffas, så det vore märkligt om så vore fallet. Men kommentaren säger en del om Frida Hyvönen. Under intervjun är hon eftertänksam, rak och har nära till skrattet.  

Det var bland annat här i den mysiga källaren som Frida Hyvönen skrev texter och musik till senaste albumet Dream of independence som kom förra året. Jag frågar om det inte kan vara lite ambivalent att ha ett yrke där en stor del av tiden går åt till att sitta ensam och skriva medan den andra delen består av att stå på scen inför ett stort folkhav.

– Både scenkaraktären och skaparkaraktären är hyfsat asociala varelser. Privat är jag verkligen inte lika introvert som när jag sitter här och skriver, för då är jag ju i princip okontaktbar, säger hon och vindar med ögonen för att visa hur hon går in i sig själv.

– Och privat skulle jag aldrig ta så mycket plats som jag gör på scenen. Så båda dessa roller är lite knepiga när det gäller att förhålla sig till andra människor. 

Det finns förstås också ett privat jag. Frida Hyvönen säger att hon privat har fjärmat sig mer från de båda andra rollerna över åren.

– När de uppstod var jag mer inne i dem, särskilt innan jag fick barn. Det är ett före och efter. Att få ett barn ger livet en tydlig köl som håller mig upprätt. Då gäller det plötsligt att vara en stabil person för någon annan, och det har gett mig en tyngd som jag nog saknade tidigare. Innan det var det mer flaxande mellan att vara konstnär och spelevink.

Frida Hyvönen albumdebuterade 2005 med Until death comes och blev snabbt en kritiker- och publikfavorit på den svenska (och internationella) singersongwriterscenen. För sitt hittills enda svenskspråkiga album, Kvinnor och barn, tog hon år 2016 emot två Grammis i kategorierna Årets textförfattare och Årets kompositör. Hon säger att hon i dag njuter av att kunna dela sin tid mellan de tre roller vi diskuterar. Om någon av dem är lite utmanande och påfrestande skulle det vara den publika personen. 

– Inte i själva scenögonblicket, då jag möter min publik. Det känns bara konkret och härligt. Men de andra sidorna av att vara lite känd: Instagram och att bli igenkänd på stan. Den är mer obehaglig. 

Nu lever Frida Hyvönen tillsammans med musikartisten Christian Kjellvander och deras båda barn från respektive tidigare förhållande. Men när hon under en tidigare period dejtade, var den publika personligheten extra jobbig. I låten Thank You från Dream of independence sjunger hon om det besvärliga i att hitta kärleken via detjing – men utifrån en oväntad vinkel. Sångjaget tackar för all kärlek den andre gav, även om det inte blev något den här gången.

– Jag tyckte om att skriva om att vara tacksam mot någon man lämnar för det som de gjort, den omsorg de visat för en. Och att han borde hitta en kvinna som älskar honom mer än jag kan. Det är ju jättesorgligt och samtidigt medmänskligt fint. Men hela dejtingidén är så märklig. Man ska träffa någon på nätet och möta dem och tänka ”hej, det kanske ska bli vi”. Man ska vara riktig modig för att våga det och nej, man ska framför allt inte vara halvkänd. Jag blev inte särskilt långvarig i dejtingvärlden. 

Frida Hyvönen har ofta värjt sig emot en biografisk tolkning av hennes texter. Även om hon använder bitar ur sitt eget liv för att skapa sina målande texter är mycket annat lånat – från vänner, litteratur eller annan musik. Jag frågar henne om det är någon låt hon känt lite oro över att ge ut, eftersom många ändå tolkar dem så biografiskt. Frida Hyvönen reser sig och går och hämtar en vinylskiva från skrivbordet.

– Jag måste kolla efter för att kunna svara ärligt på det. 

Hon tittar en stund på skivans konvolut och säger sedan att Head of the family är en sådan låt. Den handlar om en despotisk familjefar som det gäller att hålla på gott humör, så att han inte tappar det.

– När jag släppte den tänkte jag att alla män i min närhet skulle bli rädda för att folk skulle tro att det handlar om dem. För även om den är fiktiv har jag har hämtat vissa detaljer ur mitt liv. Hunden som sprang in hos grannen, det har hänt. Så den var lite: ”måtte bara inte någon tro att detta är Christian.”

Sedan säger hon att Sjön från 2016 års album Kvinnor och barn också var en sådan låt. I den säger en pappa: ”av den där släkten blir det aldrig nåt bra!”

– Så skulle min egen pappa aldrig säga. Männen i mitt liv är inte alls så tvära och sura. 

Under tiden som gick mellan albumen Kvinnor och barn och Dream of indepence återgick inte bara Frida Hyvönen till att sjunga på engelska. Under ett år gick hon i psykoanalys, vilket hon berättade om i en rad intervjuer då skivan kom. 

– Jag ångrar att jag pratade om det.

Nej, varför då?

 – Jo, men lite. Det var något jag påbörjade, men inte kunde avsluta på grund av tidsbrist. Jag gick fyra till fem gånger i veckan och märkte att jag inte hann jobba när jag höll på med det i kombination med att hämta barn i skolan och laga mat och allt annat.

Det är väl inte bara tidsmässigt krävande, utan också rätt ansträngande att gå på djupet på det sättet som krävs i psykoanalys?

– Det kunde vara lite utmattande, men samtidigt påminde det mycket om skrivandet. Att verkligen tillåta den inre världen att ta plats, att vara i det. Det är inte helt främmande för mig så det var lätt att gå in i det. Men när jag började känna att det var dags att göra en ny skiva valde jag bort det. Det var som ett liknande arbete, bara mycket långsammare. Men vem vet, jag kanske går tillbaka. Och även om det låter brutalt att säga så hade jag faktiskt användning av det i mitt jobb. Det gav mig material att arbeta med.
Hon blir tyst en stund, sedan säger hon ”ja” som att bekräfta för sig själv och för mig att det stämmer.

Jag läste att du började i psykoanalys för att ta reda på vem som var avsändare till dina låtar.  

– Det var mer privat. Det handlade snarare om vem som var avsändare över huvud taget.

Snarare frågan: Vem är jag?

– Exakt. Det var intressant att hålla på med det där. Men i kombination med min stigande ålder och att jag började spela nytt material kände jag att jag kanske inte måste veta exakt vem jag är. 

Varför blev det just psykoanalys?

– Jag hade snackat med en massa vänner om att utforska sig själv och vilket sätt som var bäst. Några som jag verkligen diggar tyckte om det, så jag tänkte att det var en bra sak att testa för mig. 

Var det första gången du gick i terapi?

– Nej, jag har gått i samtalsterapi och testat lite kbt för någon specifik grej tidigare. Kbt kände jag inte så mycket för, eftersom jag har utövat yoga sedan jag var i tjugoårsåldern. Jag tyckte redan jag hade de verktyg som kbt erbjöd, men psykoanalys var ju inte så …  där var jag väldigt förtjust i att man inte är så lösningsfokuserad utan associerar och driftar runt lite. 

Det är över tjugo år sedan Frida Hyvönen aktivt började med yoga och meditation. Hon säger att inställningen till detta var helt annorlunda då. 

– Yogainstruktörerna hade verkligen gjort arbetet på den tiden. Gått på djupet. I dag regnar det ju yogalärare som gått en kurs på tre veckor och som kan säga namaste …  Det är väldigt mycket snygga tajts, rumpor och gröna smoothies nu. Det är något helt annat.

Själv kom hon i kontakt med yoga via de jazzmusiker hon hängde med på Glen Miller café i Stockholm. En pianist som just skulle upp på scen stod på huvudet i logen och Frida Hyvönen undrade vad han gjorde. Snart följde hon med på yoga och meditation till en villa i Bromma där en äldre yogainstruktör ledde långa pass som bland annat bestod av andnings- och meditationsövningar som kunde vara i flera timmar. 

– Jag lärde mig enormt mycket, och sen, när jag var 27 började jag turnera i USA. Jag gick på jivamukti i New York och tyckte det var så fantastiskt, säger hon och drar in ett djupt andetag för att visa hur fascinerad hon var av denna yogaform. 

Jivamukti är en fysiskt ansträngande och intellektuellt stimulerande yogaform som blandar fysiska yogapositioner med filosofi, meditation och musik. Yogan förändrade henne. 

– Jag märkte hur det möblerades om i hjärnan och att jag blev pigg. Det var som att hela Västerbottens mjölmatsdimma svettades av mig och jag liksom blev sprudlande för första gången i mitt liv. Jag kände energi. Något klarnade av det. 

Framför hennes piano står en meditationspall. När hon arbetar här tar hon pauser och mediterar. Men hon har aldrig stått på huvudet eller gjort något annat ”yoga-likt” innan hon går upp på scen. 

– Men en sak jag haft enorm nytta av som sångerska är förstås andningsövningarna. Jag kan sjunga eller prata länge utan att behöva dra efter andan. 

Under uppväxten i Robertsfors i Västerbotten följde Frida Hyvönen ofta med sin mormor till kyrkan. Där hjälpte hon till med att ta upp kollekten, var med i kyrkans barntimmar – och så sjöng hon. 

– Min mormor bad ofta. Men hennes tro var väldigt starkt förknippad med sång. Delar av släkten var religiös, fast det var väl nästan hela ”gamm-sverige” förresten.

Sökte du själv efter någon form av andlighet?

– Hur lever man ens utan att göra det? För mig är människan andlig, men det behöver inte betyda att man går i kyrkan. Själv har jag nog förknippat andlighet med den egna organismen och naturen. Jag växte upp i närhet med naturen, hade hästar och där fann jag min andlighet.

Sedan några år tillbaka äger Frida Hyvönen ett hus i västerbottniska byn Flarken. Det är en viktig plats, där hon finner lugnet i dag.

– Ja, tystnaden där är viktig. Resten av vår värld är så full av skämt och stoj. För mig är det ett happy place att vara i kontakt med naturen och tingen.

Hon säger att hon ser fram emot att tillbringa tid där tillsammans med familjen när de får pauser under sommarens kommande turné. Att partnern Christian Kjellvander, liksom Frida Hyvönens dotters pappa, också är musiker gör att det blir lite pusslande för att få ihop logistiken. 

– Jag och Christian har varsitt barn med andra personer och de har vi varannan vecka. När vi är ute på turnéer ställer vi upp och tar barnen lite extra eller lite mindre. Det löser sig alltid. På sommaren kan de också följa med och sälja skivor och springa runt och vara för sig själva. De är tillräckligt gamla för det. 

Ser din dotter och Christians barn ibland även era konserter?

– Jo, men det tycker de är fruktansvärt långtråkigt. Men att ha barn som artist funkar bra. Jag styr min tid på ett sätt som är väldigt lyxigt i jämförelse med många andra yrkeskategorier. Visst är jag borta på helgerna, men i veckorna har jag å andra sidan väldigt mycket tid för barn och familj.

Omslaget till albumet Dream of independence pryds av ett porträtt av Frida Hyvönen som sitter i ett vattenbryn. Porträttet har konstnären Sara-Vide Ericsson målat. Hon använder ofta naturen som miljö i sina porträtt av människor.

Men det var inte därför som Frida Hyvönen valde att samarbeta med henne.

– Jag känner igen mig i hennes bildvärld. Hon är ganska rå, även om hon samtidigt är en helt vanlig människa som går omkring mitt ibland oss, säger Frida Hyvönen och skrattar.

– Vi har länge följt varandra. Jag tycker om hennes tavlor, och hon min musik. Så när jag började skriva till den här skivan mejlade jag henne och frågade om hon ville vara med och agera bollplank. Det ville hon och det var skönt. 

Arbetet med Dream of independence skedde annars till största delen i ensamhet. När coronapandemin lade sig som ett lock över världen satt Frida Hyvönen i en ombyggd missionskyrka i Sörmland, som Christian Kjellvander bodde i när de träffades. Där började arbetet med låtskrivandet. Normalt är hon van vid att ha en producent och många musiker samlade i studion, men så blev det inte den här gången. 

– Alla beslut var upp till mig. Jag producerade själv, och kunde inte använda så många musiker. Detta är ju garanterat den mest pandemiigaste av pandemiskivor! Och då var det så skönt att det fanns en annan konstnär som satt ensam och gjorde sin grej som jag kunde connecta med. När jag fick det här …

Frida Hyvönen pekar på skivans omslag.

– Då var det som att få en stor fet ok-stämpel på hela projektet. Ett: jag ser vad du gjort, och detta är omslaget till det. Det var väldigt bekräftande. 

När hon pratar om sig själv refererar hon snarare till sin verksamhet som ett konstnärsskap – hon säger inte musiker eller singersongwriter. 

– Jag kände redan så när jag gick på musikgymnasiet. Det var så tydligt vilka som var musiker och vilka som var något annat. Jag använder bara sång och piano lite grann – för att framföra något; jag är inte underkastad det. För mig handlar det mer om ett allmänt konstnärsskap, kanske för att det också är scenkonst och därmed väldigt fysiskt. Där är vi väl åter i detta med kroppen och yoga. Hela varelsen. För mig handlar det nog mest om kommunikation på något vis. 

Det sägs att du inte lyssnar på dina låtar när de är gjorda.

– Bara när jag framför dem på scen. Jag är över lag väldigt missnöjd med det mesta jag släppt på skiva. 

Det låter som att du är väldigt självkritisk?

– Jag tycker ändå inte det. Det är inget lidande i det. Men jag är på det klara med vad som flyger och inte – både i min egens och andras konst. Det handlar nog snarare om att jag ständigt vill vidare. När något är släppt vill jag liksom riva bort kalenderbladet och kasta det. Låtskrivande är ett sätt att ta sig framåt och ta sig igenom saker. Sen kan jag framföra gamla låtar och göra det på ett entusiastiskt sätt. Men de betyder inte så mycket för mig när de är gjorda. 

Är du sådan som privatperson också?

– Inte riktigt. Jag har många minnen kopplade till ljus och dofter som gör att jag kan njuta av minnet av det förflutna. Men jag vill inte fastna i idéer om vem jag är, eller skydda mig och säga ”jag har alltid gjort så här, det är den här jag är”. Det känns så falskt på något vis. Men det varierar, jag kan bli väldigt rörd av att titta på en spets som min farmor har virkat. Jag är nog lite nostalgisk, men jag tycker inte det var bättre förr. Det är inte bra nu heller, men förhoppningsvis blir det bättre framöver.