Michael Pollan: ”Jag börjar varje projekt som en idiot”
Michael Pollan hade satt i sig en handfull psykedelisk svamp och befann sig i sin trädgård en ljum dag i september när han upplevde att de manshöga vallmoblommorna som vajade i brisen tittade på honom.
– Växterna kändes otroligt medvetna, väldigt närvarande, som om de besvarade min blick, säger Michael Pollan.
– Men precis som med många andra psykedeliska insikter visste jag inte riktigt vad jag skulle göra av den.
Upplevelsen väckte frågor om vem som har medvetande, och vad medvetande egentligen är, och blev starten på fem år av research som mynnade ut i boken Världen framträder som just har kommit ut på svenska på förlaget Fri Tanke. Där intervjuar Pollan hjärnforskare, filosofer och författare som borrat djupt i ämnet, och försöker samtidigt utforska sitt eget medvetande genom att själv vara försöksperson.
Det är ett område där vetenskapen har fler frågor än svar. Varför har du en egen, subjektiv upplevelse av världen när du vaknar varje morgon? Hur kommer det sig att processer i din hjärna – en gråaktigt rosa klump nervceller – skapar upplevelser som förväntan inför doften av dagens första kopp kaffe eller ilska över en missad buss? Varför ackompanjeras vissa processer i hjärnan av en subjektiv inre upplevelse, medan så mycket annat sker automatiskt utan att vi märker det?
Medvetandefilosofer kallar frågan för ”the hard problem” – det svåra problemet. Pollan har mycket riktigt kallat Världen framträder för den svåraste bok han arbetat med, men också för den mest givande.
– Utmaningen med att studera medvetandet är att det inte går att ställa sig utanför det och titta på det utifrån på ett objektivt sätt, säger Michael Pollan.
Han jämför projektet med att be en fisk studera havet den simmar i.
– Alla verktyg vi har för att studera medvetandet är produkter av just medvetandet. Det inkluderar hjärnforskning och filosofi.
Vi har slagit oss ned på en diner i Greenwich Village i New York för att beställa frukost. En bit bort, i samma svindyra kvarter, har Michael Pollan just köpt en övernattningslägenhet (hans tio böcker har sålt bra) för att kunna hälsa på sin mamma som bor på norra Manhattan och börjar bli skröplig.
Pollan, en energisk 71-åring med en lätt nasal röst, nära till skratt och ett hårlöst huvud som ger honom en munklik utstrålning, beställer en vegetarisk omelett utan tomater, och kaffe med havremjölk.
– Folk håller koll på vad jag äter, konstaterar han med ett milt leende.
– Jag försöker låta bli kött och mejeriprodukter, men det är svårt att undvika smör på ett sånt här ställe.
Michael Pollan är USA:s kanske mest kända vetenskapsjournalist, men det var som matskribent han slog igenom på allvar, år 2006 med boken The omnivore’s dilemma, ”Allätarens dilemma”.
Där undersökte han den moderna livsmedelsindustrin och myntade sitt ofta upprepade mantra kring hälsosamt ätande: ”Ät mat. Inte för mycket. Mest växter.”
Om den boken bidrog till att förändra diskussionen kring mat i USA, gjorde hans bok Psykedelisk renässans från 2019 detsamma för psilocybin och andra psykedeliska preparat. Där introducerade han för en bred allmänhet hur en ny generation forskare undersöker psykedeliska substansers terapeutiska användning för åkommor som depression och posttraumatiskt stressyndrom. Den blev en bästsäljare, och bidrog till den psykedeliska boom där preparaten studeras på USA:s främsta universitet och forskningsfältet tas på största allvar. Pollan har också varit med och grundat ett forskningscenter för studier av psykedeliska preparat på elituniversitetet UC Berkeley i Kalifornien, där han även är professor i vetenskapsjournalistik.
”Människor känner att de har tappat kontrollen över sitt medvetande.”
I Världen framträder berättar Michael Pollan att han upptäcker att en lång rad av de hjärnforskare som arbetar med att studera medvetandet experimenterar med psykedeliska substanser, och liksom Pollan ofta börjat med detta sent i livet.
– Psykedeliska preparat har en förmåga att hjälpa oss att få syn på vårt medvetande, eftersom de förvränger det. Det är som att smeta ut vindrutan genom vilken vi normalt ser verkligheten. Den erfarenheten fick mig att ställa frågor om vad medvetande egentligen är och vad vetenskapen har kommit fram till.
Med sin bok om vårt medvetande har Michael Pollan återigen lyckats pricka in tidsandan, och väckt enormt intresse i USA. Han har synts överallt sedan bokens engelskspråkiga upplaga kom ut tidigare i år, och har ett ”brutalt schema” veckan vi ses: han ska vara med på CNN, i flera poddar, och liveintervjuas på en välgörenhetsgala på Manhattan samma kväll.
Intresset för vårt medvetande tror han hänger ihop med den enorma AI-boomen, som ännu inte var ett faktum när Michael Pollan gav sig in i projektet. En tid innan vårt möte har techföretaget Anthropics vd pratat om att dess AI Claude visar tecken på ”oro, panik och frustration”.
– AI ger överlag folk en känsla av ångest, verkar det som, säger Michael Pollan.
– Det finns en rädsla för vad det betyder om vi skapar maskiner som är medvetna. Vad innebär det för oss, och vad säger det om vårt medvetande? En annan anledning till intresset tror jag är att människor känner att de har tappat kontrollen över sitt medvetande eftersom sociala medier har kapat vår uppmärksamhet.
Liksom i böckerna om mat och psykedeliska preparat får man i Världen framträder följa med Michael Pollan på en bildningsresa, där han utgår från en frågeställning och tar läsaren i handen i jakten på svar, genom undersökande journalistik och genom att kasta sig in i egna upplevelser.
– Mycket av mitt arbete handlar om att följa min egen nyfikenhet. Jag börjar varje projekt som en idiot som lär mig om saker med tiden. Jag föredrar att skriva i den rollen, som en naiv person som har frågor och inte svar. När jag blir en expert på ett område är jag inte lika intresserad av att skriva om det längre.
Att Pollans bok om medvetandets mysterier tog sin början med växter i hans trädgård faller sig naturligt. Han har skrivit flera böcker om växter och odling, däribland debuten Second Nature från 1991, och blev intresserad av ämnet redan som fyraåring hemma i barndomshemmet i Long Island i New York.
– Jag satt i ett hörn av trädgården, bakom vår häck, och åt vattenmelon, och grävde ner ett par kärnor. När jag några månader senare kom tillbaka upptäckte jag att det dykt upp en ranka med en liten vattenmelon. Det var en sådan otrolig upplevelse. Jag plockade upp den, bröt av den och sprang för att visa den för min mamma, men snubblade rakt ner på verandan av sten, så att hela vattenmelonen mosades. Efter det blev jag en odlare.
Michael Pollans upplevelse med de blickande vallmoblommorna i hans trädgård är förstås lätt att avfärda som flum. Men flera forskare undersöker faktiskt frågan om huruvida växter har ett medvetande, eller åtminstone något som liknar det. Pollan går igenom intressanta forskningsresultat på området. Växtrötter har en förmåga att hitta vägen genom labyrinter. Bedövningsmedel, som slår ut medvetandet hos djur, verkar ha en effekt även på växter: en bedövad köttätande växt sluter inte sina blad kring en insekt. Och om du spelar upp ljudet av en larv som tuggar på ett blad, kommer växten att reagera och skicka ut gifter.
Michael Pollan vill trots detta inte, åtminstone ännu, hävda att växter har medvetande. Han är mer bekväm med att betrakta dem som ”förnimmande”.
– Det är en mer grundläggande form av medvetande: en medvetenhet om sin omgivning och en förmåga att känna igen vad som är bra och dåligt för organismen.
Att studera växter ger perspektiv på det mänskliga medvetandet, enligt Pollan.
– Kanske är det mänskliga medvetandet en mer komplex variant av de enkla former av medvetande som vi ser hos växter. Vi har lagt till sådant som varit användbart för oss under evolutionen men som växter inte behöver. En intressant teori kring varför vi har ett medvetande är att vi i grunden är sociala varelser som inte kan leva ensamma, och har en lång barndom då vi är beroende av andra. Det gör att vi måste förstå andra människors perspektiv och försöka förutse vad de kommer att göra, och det kan inte ske automatiskt. Man behöver ett medvetande för att kunna navigera, säger Michael Pollan.
Forskningen kring det mänskliga medvetandet är en förvånansvärt ung disciplin, som dök upp först på 1990-talet. Innan dess var medvetandet främst något som undersöktes av konstnärer, filosofer och författare. Men idag rymmer forskningen hundratals konkurrerande teorier om hur medvetandet fungerar.
– De når alla till slut samma gräns: De kan förklara mycket av det som händer i hjärnan, men när man frågar hur detta faktiskt leder till en subjektiv upplevelse tar förklaringarna slut, säger Pollan.
Länge antogs medvetandet utgå från hjärnbarken: den evolutionärt sett senast utvecklade delen av hjärnan, som ansvarar för avancerade hjärnfunktioner som beslutsfattande och logiskt tänkande. Men en revolution i medvetandeforskningen har vänt upp och ner på den uppfattningen. Den portugisisk-amerikanska hjärnforskaren Antonio Damasio arbetar utifrån hypotesen att medvetandet utgår från hjärnstammen – den nedersta delen av hjärnan – och uppstår i ett samspel mellan hjärnan, kroppen och omgivningen. Känslorna är kroppens sätt att kommunicera med hjärnan, och däri uppstår medvetandet, enligt Damasio. Känslor som törst, hunger och upplevelsen av att frysa skickar signaler från kroppen till hjärnan att det är dags att dricka, äta eller ta på oss en varm tröja. Medvetandet är ett sätt för en organism att anpassa sig till ständigt föränderliga omständigheter.
Damasios hypotes har intressanta implikationer för en het debatt: kan en artificiell intelligens ha medvetande? Flera forskare hävdar att en medveten artificiell intelligens är nära förestående. Personer inom tech-världen i Silicon Valley tror att den redan är här. Michael Pollan, som bor nära Silicon Valley, tror att Antonio Damasio är på rätt spår, och är därmed skeptisk till en medveten AI. En AI kan simulera tankar, men ”riktiga tankar” bygger på känslor, menar han.
– Våra känslor är i hög grad knutna till vår sårbarhet, vår förmåga att lida, och kanske till och med till vår dödlighet. Om du lever för evigt skulle du kunna ignorera många av dina känslor. Smärta skulle då kunna betyda ungefär: ”Det är irriterande, men jag kommer inte att dö av det här.” Så jag tror inte att de känslor som en AI skulle rapportera har någon tyngd.
I Världen framträder utforskar Michael Pollan också fenomenet tankar – vårt medvetandes innehåll. Pollan deltar i ett experiment i regi av psykologen Russell Hurlburt som går ut på att han bär en örsnäcka som ger ifrån sig ett skarpt pip vid slumpmässigt utvalda tidpunkter. När ljudet hörs måste Pollan skriva ner med så mycket precision som möjligt vilka tankar som finns i hans hjärna exakt just då, hur banala de än är. Det visar sig svårare än vad han väntat sig att svara på den till synes enkla frågan ”vad tänker du på?”.
– Jag insåg att vi vet mindre om vad vi tänker på än vad vi tror. Om du har en tanke i huvudet kan den vara i form av ord, den kan vara i form av bilder, eller den kan bestå av abstraktioner. Vi människor tänker också på olika sätt: Vissa människor tänker mer i bilder än andra. Jag utgick från att de flesta människor tänkte i ord, men det är bara en minoritet som gör det, säger Michael Pollan.
Författaren noterar i experimentet att hans tankar är banala: om kakor i bagerier, en dyr reparation på bilverkstaden, en hund han passerar på vägen, och fick till sitt förtret höra från professor Hurlburt att han verkade ha ett sparsamt möblerat inre liv.
– Det är extremt svårt att observera sina egna tankar. Ofta vet vi inte vad vi tänker. Även när jag lyckades skriva ner en fullständig tanke när det pep till hade jag svårt att besvara Russells följdfrågor: “Hörde du tanken i ditt huvud som en röst, eller uttalade du tanken för dig själv”? Det är inte lätt att svara på. Alla som har provat att meditera inser att man dessutom har tankar som så att säga tänker sig själva, att man inte själv har kontroll över dem.
Den stora lärdomen av experimentet, som Russell Hurlburt ägnat sig åt i 50 år, är att vi inte vet mycket om varför vi tänker som vi gör, och att olika människor tänker på olika sätt.
Om Michael Pollan brukar börja sina bokprojekt som en ”idiot” och avsluta dem som en expert, är han, liksom forskningen, full av frågetecken om medvetandet, även efter att ha studerat det i fem år.
– Under arbetet med att skriva den här boken blev jag verkligen bekväm med tvetydighet, säger Pollan och tystnar.
– Och jag blev bekväm med insikten att det finns saker som vi helt enkelt inte vet hur de fungerar, som fortsätter vara mysterier.
Jonas Cullberg är journalist och författare med bas i New York.
