
Mani, konst och diagnoser med David Lagercrantz
Vad vill du prata om?
Jag tänkte vi skulle prata lite om dina depressioner och psykiska mående.
– Så trevligt.
Men också om dina böcker.
– Ja, så fint, vi kan prata om vad du vill.
I en samtid där det fortfarande är ett problem för många män att prata om sitt psykiska mående borde fler män lära sig av David Lagercrantz. I många intervjuer och i Sommar i P1 har han berättat om sin relation till en krävande pappa (författaren och kritikern Olof Lagercrantz), om sina maniska skov, mörka depressioner och rädslor. Att han till och med tycker det är ”trevligt” att prata om sina depressioner med mig, tyder på att han varken har problem att prata om sin psykiska ohälsa, eller att han upplever att det är särskilt jobbigt. Men någon gång under vårt samtal hejdar han sig och undrar om det blir för mycket.
Vi sitter i David Lagercrantz våning på Östermalm i Stockholm. Även om han så här på hemmaplan har låtit kavajen stanna i sin walk-in-closet är han som vanligt välklädd i elegant skjorta och byxor. Håret är vått och det ser ut som han just tränat. Det gör han varje dag – i sitt rymliga hem.
– Nu för tiden är jag så folkskygg, så jag kör kondition på stairmastern och styrketräning med hantlar där inne, säger han och pekar mot ett angränsande rum.
Han börjar prata om sin träning, men hindrar sig och ber om ursäkt för att det kommer att låta som om han är hos terapeuten. Jag säger att han kan se på det så, att terapeuten och Modern Psykologi förstås är intresserade av liknande frågor.
– Jag kan ha en höggradig ångest som ligger och bultar här, säger David Lagercrantz och slår sig hårt över bröstet flera gånger.
– Och då är det så svårt att fokusera. När den slår till hårt, ångesten, då kan jag varken läsa eller skriva. Men om jag då tränar riktigt hårt kan jag faktiskt känna hur den släpper och det är lite berusande. Jag blir hög, utan att göra något destruktivt, som att dricka eller äta tabletter. Det är något euforiskt med träningen som jag inte vill vara utan. Därför ser jag till att träna varje dag.
Jag berättar för David Lagercrantz att forskningen nu visar att yoga är väldigt bra för personer som upplever ångest och att jag testat det själv då jag varit deprimerad.
– Tycker du att det är träning också, är det ansträngande, frågar han mig och ser skeptisk ut.
– Det låter inte bra för min neuros. När andra sagt åt mig att jag ska meditera blir jag stressad. Jag har så lite lugn i mig så det skulle bara göra saker värre att sitta där och försöka slappna av.
I stället för meditation ser han på dokumentärfilmer samtidigt som han tränar. När jag föreslår om det också är ett sätt för honom att kombinera fysisk träning med en slags hjärngymnastik nickar han, men lägger sedan till.
– Det är ju vedertaget i dag att träning har en positiv effekt på depressioner och psykisk ohälsa.
Träning är dock inget nytt i David Lagercrantz liv. Redan som ung tränade han flitigt och var en lovande friidrottare.
– Jag var väldigt intresserad av friidrott och lärde mig se direkt på en utövare vilken gren som var hans. En 800-meterslöpare ser ju ut på ett annat sätt än en längdhoppare till exempel. Jag blev lite besatt av att överhuvudtaget kunna förstå vad en kropp berättar om en människa. Våra liv sätter ju sina spår.
Sedan lägger han till att han en gång frågade sin pappa, efter en middagsbjudning i hemmet, om den turkiske gästen Ilhan Koman hade tränat fel – eftersom hans högerarm och axelparti var så vältränat, jämfört med vänster sida.
– Pappa tittade på mig och sa: ”David, han är skulptör”, och det där fascinerade mig oerhört. Jag började försöka gissa vad folk gjorde; se tecken på deras yrke i deras rörelser och kroppar.
Förmågan att utläsa information om en person genom att betrakta dennes kropp är något som romanfiguren Hans Rekke har gemensamt med sin upphovsman David Lagercrantz.
– Jo, men Rekke är övernaturligt bra på det förstås. Men så är han också inspirerad av min första litterära kärlek: Sherlock Holmes.
Hans Rekke är den ena huvudpersonen i David Lagercrantz pågående deckarserie som inleddes med Obscuritas förra året. Han är Östermalmsprofessorn som tillsammans med närpolisen från Stockholmsförorten Husby, Micaela Vargas, löser ett mordfall som har kopplingar till både Talibanrörelsen och CIA. David Lagercrantz säger att han var intresserad av att låta två personer ur helt olika samhällsklasser mötas och lösa ett mordfall tillsammans. Jag säger att jag under läsningen tänkte en del på att mötet mellan Rekke och Vargas kanske var lite influerat av hur det var att skriva boken om Zlatan Ibrahimovic: då två personer ur skilda samhällsklasser möttes och skrev en bästsäljande bok tillsammans.
– Ja lite kanske. Det var samma klassmur mellan mig och Zlatan i början, och jag fick anpassa mig väldigt mycket för att flyta in. Men det vackra var att vi rev ner den där muren ganska snart, och jag kunde mig se mig själv i honom på många sätt.
Vad var den största utmaningen mellan er som personer?
– I Zlatans värld var det viktiga alltid att stå upp för sig själv och visa styrka. Du skulle vara en man. På många sätt hade jag vuxit upp med motsatta ideal. Den sortens manlighet han talade om sågs som en vulgaritet hos mig, en toxisk maskulinitet som vi säger i dag. Vi i vår familj vördade snarare det sensitiva, det känsliga, det förfinade. Och säkert är det därför jag haft så lätt att säga att jag är svag på många vis. Det är inte lika blottande för mig.
När vi träffas är David Lagercrantz mitt uppe i arbetet med uppföljaren Memoria som ska handla om ett nytt mordfall, 90-talets finanskris, ryska oligarker och KGB.
– Det har varit lättare den här gången. Den första var ett rent helvete att skriva, säger han och tar sig för pannan.
Att det var ett ”rent helvete” att skriva Obscuritas berodde inte enbart på att han hade världens ögon på sig efter att ha skrivit Zlatan-biografin eller under spektakulära former (när det gällde marknadsföring och press) fortsatt Stieg Larssons Millenniumserie, utan mest på att han egentligen inte hade någon färdig idé till en bok alls när buden från förlag över hela världen började strömma in. David Lagercrantz hade i en DN-intervju nämnt att han funderade på att skriva en rad deckare där en Östermalmsakademiker och en tuff polis från en Stockholmsförort löste brotten. Det räckte för att budgivningen skulle komma igång.
– Jag hade inget, förutom en tanke om att skriva en modern Sherlock Holmes som också innebar ett möte över klassgränserna. När jag sedan skulle skriva fick jag förfärlig ångest och undrade vad jag gett mig in på. Men det gör jag å andra sidan nog alltid.
Trots att du rönt sådana enorma framgångar med dina böcker tvivlar du alltid?
– Det är ofelbart. I början av arbetet med en bok tvivlar jag på om det är värt det. Ska jag hålla på med detta? Då känner jag mig värdelös och suger åt mig av det dåliga, samtidigt som det goda försvinner. Det är väl typiskt för ett depressivt beteende.
Men efter den första fasen av tvivel och depression kommer det andra känslor under arbetet med en bok.
– Nästa fas i skrivandet är att jag tror att det faktiskt kommer att bli en bok.
Det är där han befinner sig nu. Texten har börjat ta form och han ägnar dagarna mer åt problemlösning i mindre skala – flyttar i texten, skriver om det som inte fungerar.
– Det blir mer av ett pusselläggande. Då blir mina koncentrationsproblem mindre, för det är så konkret alltihop.
Under den period han befinner sig nu går han upp tidigt på morgonen, får iväg barnen till skolan (”ett rejält kaos”), läser New York Times och Dagens Nyheter. Sedan börjar han arbeta. På eftermiddagen tar han ofta en paus för att göra någon intervju.
– Sedan Millennium har jag konstant gjort intervjuer. Det är alltid någon tidning i något land som vill skriva.
Tröttnar du inte på uppmärksamheten?
– Jag tröttnar så in i bomben. Jag blir trött på mig själv, på mina formuleringar, mina tankar. För närvarande gör jag allt vad jag kan för att dra ner på resorna, och hittar på alla möjliga ursäkter för att slippa.
Du verkar vara mån om att vara en närvarande pappa?
– Oh ja, det är klart. Jag är ständigt där för dem, och rycker ut för minsta lilla. Curlingpappa på alla vis. Men jag kunde vara stabilare. Jag yr runt och hittar inte saker hela tiden. En halvtidssyssla nästan. Värst är när ångesten vrider huvudet på mig. Då förlorar jag förmågan att leta och vänder upp och ner på allt bara, säger David Lagercrantz och klappar sig hårt över bröstet igen.
Är du diagnosticerad som depressiv?
– Inte diagnosticerad som något. Har flytt alla utredningar.
Varför?
– Kanske är jag rädd. Rädd för misslyckande också där. Jag tror att diagnoser kan vara ett fantastiskt redskap för barn, ett vapen, en dyrk som öppnar dörrar, och skapar förståelse. Men för mig nu …nej … det är lite samma sak som när folk uppmuntrar mig att göra ett IQ-test – aldrig i livet! Vad har jag att vinna på det? Jag vill ha illusionen av att vara intelligent, säger han och skrattar igen. Illusionen att vara knäpp och dyster på mitt eget vis.
Men du går regelbundet i terapi?
– Inte längre så värst regelbundet.
Är det psykoanalys du gått i?
– Nej, nej! Jag är uppvuxen med en sådan ilska mot psykoanalysen. Mot hela dess determinism och fixering i moderns relation till barnen. Vi hade dåliga erfarenheter av det i min familj på 70-talet och jag störde mig enormt på de freudianska förenklingarna. Märker ni inte hur de där galenskaperna gör våld på människans komplexitet, ville jag skrika. Jag vet förstås att psykoanalysen har utvecklats, men jag är fortsatt skeptisk. Nej, jag går helst till en psykiater som kan skriva ut tabletter på köpet, säger han och ler.
Antidepressiva?
– Ja, och sömntabletter.
Förutom tabletter, vad har terapin gjort för dig?
– Möjligheterna att formulera mig och se linjer och olyckliga mönster i mitt liv. Men förmodligen är jag ingen idealisk terapipatient.
Varför är du inte det?
– Jag har tänkt så mycket redan. Den idealiska personen är väl någon som ägnar sig åt annat och sedan går i terapi och där plötsligt får korn på saker. Men jag ägnar så stor del av min vardag åt att fundera så jag är väl ibland lite väl färdigtänkt, även om det förstås låter livsfarligt högmodigt att säga så. Och kanske bara i sig är ett tecken på att jag ingenting begriper.
Romanfiguren Hans Rekke är bipolär och fylld av självtvivel. Jag frågar David Lagercrantz om han lägger ner lika mycket tid på research om psykologi när han skriver sina böcker, som att läsa på om CIA eller KGB. Det gör han.
– Jag älskar det! Om jag fått välja bana på nytt hade jag nog studerat psykologi. Det hade definitivt varit bättre än journalisthögskolan som var ett skämt. Psykologin är ju en häftig empirisk vetenskap nu för tiden, motsatsen till de freudianska dumheterna jag växte upp med. Neuropsykiatri intresserar mig exempelvis mycket. Kombinationen av genetik och miljö.
Att David Lagercrantz intresserar sig för den genetiska aspekten av psykisk ohälsa är inte så konstigt. I hans släkt har det funnits många med bipolaritet. Han berättar att det i varje generation också funnits en överrepresentation av suicid, så ämnet ligger honom förstås varmt om hjärtat.
– Jag har inte berättat så mycket om det av integritetsmässiga skäl. Men jo, vi har en förfärande mängd självmord i familjen. Det intressanta är om det finns ett samband mellan det och vår överrepresentation av kreativa och framgångsrika människor inom konstnärliga och vetenskapliga discipliner. Det finns ju numera en rad forskningsresultat som antyder att sjukdomar som bipolaritet överlevt evolutionärt för att de även ger fördelar. Läste du förresten den här boken av Simon Kyaga och Jonas Mattsson?
Ekvilibrium: om sambandet mellan kreativitet och galenskap.
– Så hette den ja. Du vet, jag hade en arbetstitel på min bok om min far som jag inte skrivit: Lyckas eller gå under, min gosse. Det var en drastisk formulering av något jag ibland upplevde mellan raderna i vår familj, att det fanns två vägar; man kunde bli framgångsrik som pappa eller gå under som flera av hans syskon.
I SVT-dokumentären David Lagercrantz: Året med Millennium 4 berättar David Lagercrantz om pappa Olof Lagercrantz dömande ord ”inget du gör, gör du med allvar” och hur det påverkade honom som ung journalist och författare. Den scenen kommer han kanske att återvända till när han skriver boken om sitt eget liv.
– Jag har länge tänkt skriva en bok för att försöka komma närmare mig själv. När jag skriver deckare kan jag alltid beröra centrala problem. Men i någon mening är det en slags eskapism, där jag bygger en värld som bara tangerar mig själv. Plikten att underhålla tar över.
Först ska han skriva klart Rekke/Vargas-serien. När jag frågar om det ska bli en trilogi eller fler böcker, skruvar David Lagercrantz på sig.
– Det kan vara så att jag under ett maniskt skov faktiskt skrev kontrakt på fem böcker i vissa länder.
Han ler snett och rättar till ärmarna på sin skjorta.
– Så ja, det betyder att jag måste skriva fem böcker. I alla fall i vissa länder. Men i de avtalen står det i alla fall att jag efter de tre första delarna kan skriva något annat: litterärt, halvlitterärt eller självbiografiskt. Det är då jag ska försöka skriva om mitt liv.
Drar du dig för att göra det?
– Kanske lite. Men livet har också tagit över. Det är den enkla förklaringen. Jag har tänkt ta tag i den, men så har jag fått något stort erbjudande som Millennium eller Vargas/Rekke-serien och då har jag skjutit upp den.
Han skruvar lite på sig igen och tittar ut genom fönstret. Sedan tittar han på mig med ett leende och säger:
– Det är så anspråksfullt bara. Och det kan vara förlamande.
En del författare menar att skrivandet är en form av terapi. Men i ditt fall upplever jag snarare att det handlar om prestation. Stämmer det?
– Det gör det väl förstås. Från början var det ett sätt att bli älskad och sedd. Jag brukar säga att jag ville bli författare innan jag ville skriva eftersom författare alltid var hjältarna i mitt barndomshem. Men perspektiven förändras givetvis. I dag skriver jag för att det är det jag gör, och även om det finns mycket vånda och självtvivel i det, finns det något väldigt läkande när jag lyckas sätta ord på något som jag anat eller bara känt. Det är oerhört terapeutiskt också att åstadkomma något av hyggligt värde. Det hindrar dammluckorna ifrån att öppnas.
Vad är det för dammluckor?
– Till självföraktet. Till känslan att vara värdelös. Jag kan hamna i tillstånd av fruktansvärd håglöshet då jag inte förmår göra någonting, och då vet jag alltid att depressionen lurar i skuggorna.
Första gången David Lagercrantz var deprimerad var då han gick ut gymnasiet.
– Ja, då var det illa. Jag hade träffat en väldigt glamorös tjej, en modell som jag var förälskad i men knappt förmådde prata med eftersom jag var så förlamad. Jag tog jobb på en kyrkogård och skrev pekoralistiska dikter, lutad mot kända poeters gravstenar. Jag fick den tidens antidepressiva, Anafranil, som gjorde mig väldigt torr i munnen, och fick mig att bli halvt psykotisk när jag drack mig full, vilket jag inte kunde låta bli att göra hela tiden.
Han säger att depressionerna kommit att prägla honom som person.
– De blev en del av mig. Det låter kanske konstigt när så mycket gått bra, men jag har alltid känt mig som någon som står vid sidan om, som inte riktigt tillhör. Jag har alltid varit avundsjuk på människor som tycks självklara och tycker sig förtjäna sig framgång. Själv har jag alltid känt mig som porslin.