Magnus Uggla: ”Mina barn har alltid varit övertygade om att jag har adhd”

Hans glada låtar med pricksäkra texter sätter sig som silvertejp i hjärnan. Men en adhd-utredning tvingade Magnus Uggla att blicka inåt mot en mörkare sida.

Visst har det skinit igenom då och då att Magnus Uggla inte är helt igenom den där lättsamma och lite kaxiga partykillen som han ofta framstått som.

Men att det skulle dölja sig så mycket mörker förvånar nog fler än en läsare, nu när han ger ut en självbiografi om den första halvan av sin karriär, Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen (Norstedts).

En barndom med frånvarande föräldrar och där det egentligen inte fanns särskilt många vuxna över huvud taget som intresserade sig för hans och hans bröders välmående. Där det, trots att det fanns ganska gott om pengar, var av största vikt att inte skämma bort barnen, med följden att man i stället för att uppleva roliga saker, fick stå vid sidan om och titta på när det till exempel var dags för besök på Gröna Lund. Eller där en ledsen 13-åring fick ligga ensam på sjukhus i en vecka utan ett enda besök av föräldrarna.

Genomgick en adhd-utredning

Det väcker en del frågor. När det sedan börjar ryktas om att Magnus Uggla genomgått en adhd-utredning blir nyfikenheten än större.

Men att få till en intervju med Magnus Uggla är inte lätt. Mejltråden med hans press-person slingrar sig lång.

Hans agenda är proppfull. Under hösten har det mesta kretsat runt repetitionerna av nya krogshowen Varning på stan, nu mår kung i baren illa igen på Göta Lejon i Stockholm. Och så har han utöver självbiografin gett ut en samlingsbox med sina 24 skivor.

Kanske är Magnus Uggla en av Sveriges mest träffsäkra personer när det gäller att sätta ord på de där lite skamliga känslorna som vi alla bär inom oss. Avundsjuka. Oresonlig ilska inför den där gitarrknäpparen som dyker upp och sabbar festen. Den där dumma lusten att sätta sprätt på varenda krona samma dag som lönen kommer. Han är en hitmakare som med några verser formulerar samtidsfenomen som få. Även om han säger att han egentligen inte haft någon nära vän, har han en osviklig förmåga att dra fram det mänskliga i oss.

Magnus Uggla släntrar in på restaurangen exakt på avtalad tid. Solglasögonen på. Det karaktäristiska håret på ända.

I boken skriver han att han avskyr att skaka hand. Jag skakar hand. Rejält, det går av bara farten. Och även om jag förstått att han snabbt blir otålig av snicksnack är det svårt att gå rätt på.

Du har gjort en adhd-utredning. Hur kommer det sig?

– Vi har en son som har add och asperger och därför kom jag på att kolla mig själv. Mina barn har alltid varit övertygade om att jag har adhd och jag har väl alltid känt att det är något med mig som liksom skaver och som gjort mig rastlös.

Han ser inte så himla rastlös ut. Snarare det motsatta, djupt nedsjunken i restaurangsoffan med den blå skinnjackan slängd intill sig. Mobiltelefon, glasögon och cykelnycklar på bordet framför sig.

– Jag vill att allt ska gå fort. Ett möte som för andra kanske tar en timme river jag helst av på en kvart genom att skippa allt small talk.

Han tystnar en liten stund. Konstaterar sedan att det ju inte gick så bra i skolan, och berättar att han relegerats från varenda skola han gått på, och de var några stycken.

– De ville ha mig i obs-klass, och det var väl inte rätta stället för en sådan som mig, som redan hade svårt att koncentrera sig.

Känd adlig bakgrund

Magnus Ugglas adliga bakgrund är välkänd, men så har den också spelat roll för hans uppväxt. De första åren tillbringades i en stor våning på Karlavägen. Utåt sett såg det bra ut. Tre bröder: Gabriel, Johan och så minstingen Magnus, som hade framtiden utstakad på flotta Carlssons skola, en skola där bland andra prinsessan Madeleine gått på senare år. Pappa Claës gjorde karriär som patenträttsråd och mamma Madeleine var musikpedagog. Båda två frånvarande föräldrar, vilket innebar att familjens hushållerska Anna Forsberg, som av den då fyraårige Magnus kallades Poppe, mer eller mindre antog en mammaroll.

– När jag bestämde mig för att göra en egen utredning ingick det att man ska dyka ner i sin egen barndom, säger han.

Den där djupdykningen ner i barndomen sammanföll med att han fått rollen som Elizas pappa i My fair lady på Stadsteatern och avsatt tid för repetitioner. Det visade sig nämligen att all avsatt tid inte alls behövdes, eftersom rollen inte var så stor som han trott.

Han skrattar lite generat när det kommer på tal – kanske hade han trott att rollen var lite större än vad den faktiskt var.

Men, inget ont som inte för något gott med sig. För den där neuropsykiatriska utredningen och den medföljande djupdykningen i barndomen, i kombination med för mycket tid, gjorde att Magnus Uggla ganska snart insåg att han ju hade stoff till en självbiografi.

– I efterhand kan jag fråga mig själv varför jag gjorde det. Att skriva en bok är något helt annat än att skriva låtar. Jag googlade ”hur många ord har en bok” och sedan satte jag mig och skrev.

Boken är väldigt självutlämnande. Samtidigt är du känd för att värna ditt privatliv i de intervjuer du ger …

– Men jag tycker inte att den är för privat. Visst, när jag väl satte mig ner för att skriva gick det som i ett töcken. Men min dotter läste den innan jag lämnade ifrån mig den. Jag litar på henne, hon är copywriter och har bra koll.

Stora delar av boken handlar om hans eget förhållande till föräldrarna och den distans som de visade redan från början. Visst, det var en annan tid, på 1950- och 1960-talet, men något vidare intresse för sin yngsta son visade de inte. Pappa Claës tog visserligen med sig sonen på konstutställningar och intresserade sig för hans musikkarriär. Men mamma Madeleine visade i princip aldrig några varma känslor. Och trots att Magnus Uggla redan som sjuåring var intresserad av musik, försökte hon aldrig spinna vidare på sonens musikintresse. Sommartid lämnades han i en bekants vård på lantstället under flera veckor, somrar som han hatade.

Explosiv karriär

Även om recensenterna inte alltid varit nådiga, har Magnus Ugglas karriär varit i det närmaste explosiv. Han har haft 27 låtar på svensktoppen och är den svenska artist som också legat där längst. Med Jag och min far, hans personliga tolkning av den Olle Ljungström-låt Magnus Uggla framförde i Så mycket bättre 2012, övertygade han svenska folket om att han inte bara var en kul kille, utan även en människa med djup.

Ändå förnekade hans mamma, musikpedagogen, honom. Det var först i slutet av hennes liv som hon och Magnus hittade någon form av relation, när han bad henne ge honom sånglektioner.

– Så, när jag skulle göra den här adhd-utredningen fick jag i uppgift att gå tillbaka till min barndom. Men eftersom jag inte själv kom ihåg alla detaljer försökte jag få hjälp av mamma. Men det funkade tyvärr inte, hon hade blivit dement.

Hur var det att bli utredd som vuxen?

– Det var två timmars sam-tal tio gånger totalt, säger Magnus Uggla.

Och hur var det?

– Det var en massa utvikta figurer som jag skulle visa hur de blev ihopvikta. Jag hatar intelligenstest, de påminner mig om hur korkad jag är, säger han och skruvar på sig.

Boken är finurligt skriven. Kapitlen om utredningen och besöken hos psykologen för handlingen framåt, medan kapitlen om hans barndom, ungdom och början av hans karriär illustrerar det som tas upp hos psykologen. Den som läser boken ser också att utredningen självklart handlade om mer än ”två timmars samtal tio gånger totalt med en massa utvikta figurer”. Det är smärtsam läsning – öppet, sorgligt, igenkännande och också väldigt roligt, där man som läsare ömsom får ont i magen, ömsom ler upp till öronen.

Det är också en helt annan Magnus Uggla än den person vi är vana att se. En tilltufsad, känslig och ödmjuk människa som aldrig haft en riktigt nära vän, som berättar om en förtvivlat ensam barndom och om hur han själv som förälder försökt göra det rätt som hans egna föräldrar gjorde fel.

I samband med utredningen fick Magnus Uggla en förklaring på sin rastlöshet, men också på varför han kan bli i det närmaste besatt av vissa saker och hur det kommer sig att han kan sitta in i det oändliga med en låttext, för att inte tala om en hel skiva.

– Man kan ju ha nytta av en diagnos också. Man bara fortsätter, där andra skulle ha gett upp för länge sedan.

Eller så slutar man innan man ens har blivit varm i kläderna. För, lite kallprat blir det ändå, och någon gång under intervjun kommer vi in på träning. Magnus Uggla, som hatar träning, har testat både golf och tennis.

– Tennis! Det är ju otroligt roligt, men också otroligt svårt, utbrister jag, entusiastiskt, eftersom jag är nyfrälst tennisspelare som går för åttonde terminen i rad i nybörjargrupp.

– Du borde sluta spela tennis. Det är bara att inse att du aldrig kommer att bli bättre. Tennis är skitsvårt, konstaterar Magnus Uggla.

Vi släpper motvilligt tennis-spåret och växlar över till något nästan lika svårt. Ålder. Han har hunnit bli 64, men känns ändå som en ovanligt trevlig tonåring där han halvligger i soffan bredvid mig.

– Det är vidrigt att bli gammal. Den som säger att ålder bara är en siffra på ett papper, det är ju inte sant!
Men han verkar ändå ganska nöjd med att befinna sig på den plats i livet han är nu. 35 var värst att fylla, konstaterar han. Samtidigt erkänner han att han under vissa perioder ägnat sig åt saker som människor i Danderyd, där han fram tills helt nyligen har bott, automatiskt verkar göra när de kommit upp i åldrarna. Som golf.

– Ja, det var väl mer att alla kompisar började spela golf och jag följde med. Men jag var lika dålig på golf som på tennis, visade det sig.

Om just golfen vill han inte prata så mycket. Golf må vara hur roligt som helst, men det är en ganska … orockig sport, och Magnus Uggla har alltid varit rädd om sin image.

Magnus Uglla fotograferad av Emil Nordin

Han har haft en lång karriär. Gav ut sin första skiva 1975, slog igenom på allvar två år senare som 23-åring med lp:n Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Riktigt stor blev han med Välkommen till folkhemmet 1983 med storhitten IQ och sedan dess har han stannat på toppen. Utmärkelserna har avlöst varandra och nästan allt han tar i blir guld. Han släpper inte ifrån sig något han inte är hundra procent nöjd med, och den som har följt hans karriär har sett hur han vuxit upp i takt med sina låtar. Från festsugen 20-åring på jakt efter ett ligg i Varning på stan 1977 till engagerad 39-årig pappa i 1:a gången, 1993. Eller för den delen som sörjande son till en död pappa i Jag och min far.

Kanske handlar det om någon form av motreaktion mot de distanserade föräldrarna, för som pappa har Magnus Uggla själv försökt att visa stort intresse för det hans egna barn sysslat med. Tillsammans med yngsta fiolspelande dottern har han engagerat sig i suzukimetoden. Eller som när sonen Ruben ville börja buktala, och Magnus Uggla, i sin iver att hitta något gemensamt som de skulle kunna ägna sig åt, anmälde sig till buktalarkurs. Eller när Ruben började spela piano och han raskt anmälde sig till samma ryska pianolärarinna som sonen. Med påföljden att sonen slutade.

När han blir intresserad av något, då blir han det ordentligt. Och kanske har han även där haft nytta av den diagnos som utredningen slutligen utmynnade i, även om han inte vill gå så långt som att kalla adhd för superkraft.

Men ändrade du något i tillvaron efter det att du fick din diagnos?

– Nej. Däremot har jag fått förklaringar till varför jag blir galen i vissa situationer, säger Magnus Uggla och river sig i huvudet.

Det var nämligen inte all-deles enkelt, berättar han sedan. För av den där huvudrollen i My fair lady som inte var en huvudroll, blev det liksom inget alls. Han spelade med i premiärföreställningen, fick strålande recensioner, men vaknade upp nästa morgon med en sprängande huvudvärk.

Magnus Uggla hade drabbats av Horners syndrom, där nerverna vid ögat skadas och som man kan få som följd av ett bråck på halspulsådern, vilket han hade. Han tvingades sjukskriva sig. Och den rastlösa Magnus Uggla ordinerades dessutom vila. I tre månader.

– Jag hade fått medicin för min adhd, men det visade sig att det är farligt att äta den om man haft Horners syndrom, så jag fick skippa den, säger Magnus Uggla och rycker på axlarna.
Även om han säger sig vara en person som snabbt tröttnar, en sådan som alltid är på väg någonstans, har han hängt ihop med sin fru Lolo i 40 år. Om henne vill han inte prata. Det gör han aldrig, det är en överenskommelse dem emellan, berättar han. Av boken framgår det att det var av en slump som de träffades, och den där första träffen var inte det minsta romantisk. Efter stängning på väg hem från Café Opera ramlade de praktiskt taget på varandra. Hon hängde på honom hem, och sedan dess har det varit de två.

Intervjun har dragit ut på tiden. Den där rastlösheten har lyst med sin frånvaro. Det kan också handla om färdigheter från Calle Flygares teaterskola som han använt sig av.

Oavsett vilket har Magnus Uggla inte utnyttjat den hemliga talang han berättar om i självbiografin, där han liksom smyger ut från ett sammanhang utan att säga hej då. En vana han använt sig av otaliga fester och middagar. Nej. Här blir det ett ordentligt hej då. Och faktiskt, inget handskakande. I stället blir det en rejäl kram.

7 x Uggla

Född: Den 18 juni 1954 på Östermalm i Stockholm.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Familj: Frun Louise, dottern Emelie, 39, från ett tidigare förhållande och hans och Louises gemensamma barn Agnes, 28 och Ruben, 22. Barnbarn.

Yrke: Artist, författare och även skådespelare.

Aktuell med:
Självbiografin Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scen (Norstedts), krogshowen Magnus Uggla: Varning på stan nu mår kung i baren illa igen på Göta Lejon, samt en samlingsbox med alla Magnus Ugglas skivor.

Om skådespelarkarriären:
Magnus Uggla har gått på Calle Flygares teaterskola och medverkat i bland annat kultfilmen G som i gemenskap (1983) och Falsk som vatten (1985). Han har också varit med i en rad revyer och har ofta jämförts med Karl Gerhard. I monologen Hallå! Popmusik, kickar å kläder gjorde han 2016 stor succé på Dramaten och den sändes även på SVT.

Priser och utmärkelser i urval:
Magnus Uggla har fått både Karl Gerhard-stipendiet och Povel Ramels Karamelodiktstipendium. Han mottog en Grammis 2017 och valdes samma år in i Swedish music hall of fame.

Text:

Toppbild: Emil Nordin