Glömska, begär och ångest med Linn Ullmann

Solen skiner på Vesterøya, himlen är klarblå. På ön som ligger söder om Oslo, nära Sandefjord i Norge, går Linn Ullmann ner mot stranden. Hon berättar detaljerat om vad hon ser och upplever. Själv sitter jag i Stockholm och pratar med henne i telefon. Men eftersom vi inledningsvis skämtat om att vi ska gå en promenad tillsammans ger hon mig en utförlig beskrivning. Hennes målande detaljer – det märks att hon är en av Norges största författare även när hon berättar i telefon – gör att det nästan känns som om jag är där på riktigt. När hon kommer till stranden frågar jag om hon tycker om att bada. 

– Jag älskar det, men har blivit lite av en – vad är det ni säger på svenska? – jo, badkruka. Min dotter vill bada varje morgon och ibland tackar jag ändå nej. Jag tycker verkligen inte om maneterna i vattnet, som liksom smyger sig på en, säger Linn Ullmann.

Jag svarar att jag ska åka och bada med dottern direkt efter intervjun – och efter det ska vi ha kräftskiva med vänner.

– Kräftskiva är ju så väldigt svenskt! Ni är så bra på att fira sommaren. Ni firar midsommar, barnen har sommarlov, och så förlänger ni sommaren genom era kräftskivor i augusti. Här i Norge är sommaren slut i augusti, alla har fellesferie – ett gemensamt lov. Det låter inte lika vackert.

Linn Ullmann pratar svenska med mig, även om hon säger att hon inte är helt bekväm med det. Det är barndomens språk. Som dotter till filmregissören Ingmar Bergman och skådespelerskan Liv Ullmann var hon ”känd” långt innan sin litterära debut Innan du somnar i slutet av 1990-talet. Länge värjde hon sig mot biografiska läsningar av sina böcker, men med De oroliga, som kom på svenska 2016, ändrades det. Även om hon i boken inte skriver ut namnen, handlade boken om hennes föräldrar och hennes uppväxt. På omslaget fanns en bild av en ung Linn Ullmann med sin pappa, Ingmar Bergman.

– Jag skrev faktiskt De oroliga utan att tänka på att jag själv är en orolig människa, hur otroligt det än låter, säger Linn Ullmann och skrattar.

Det självbiografiska projektet fortsätter hon i den nya boken Flicka, 1983, som är tänkt som del två i en biografiskt sammanhållen trilogi. Även i sin nya roman utforskar hon hur minnen och glömska formar oss människor. I början av arbetet med romanen läste hon in sig på forskning om just minne, glömska och trauma.

– Det kanske handlar mer om minnen i De oroliga och mer om glömska i Flicka, 1983, men ämnena är viktiga i båda böckerna. I De oroliga skildrar jag ju också en fars sista månader i livet och hur han börjar glömma. Det var svårt när det hände och allt blev samtidigt möjligt. Vad är verkligt, vad är dröm, vilken tid rör vi oss i? Det var på ett sätt befriande, men också smärtsamt. Särskilt när han ibland undrade ”vem är du?” när vi pratade med varandra.

Handlingen i Flicka, 1983 utspelar sig på två tidsplan: det första är år 1983 då en sextonårig flicka reser till Paris för att bli fotograferad av en uppburen och känd modefotograf, som är trettio år äldre än henne. De inleder en sexuell relation som skakar om flickan rejält. Det andra tidsplanet skildrar hur den vuxna kvinnan – en författare – ser tillbaka på det som hänt för att försöka förstå: Var det ett övergrepp, var det passion, eller kanske både och? 

– Jag ville inte skriva en me-too-roman. Det var väldigt viktigt för mig att skildra flickans starka begär. Att inte skriva en offerhistoria där rollerna är tydligt fördelade.

Men det är väl ändå en slags uppgörelse med mannen?

– I dag är jag mer arg på andra mansgestalter i boken. Fotografen är så gammal nu, en bra bit över 80 och han vet inte att jag googlat honom och skrivit om honom i två böcker. Trots det är jag inte så intresserad av honom längre, mer på vad jag minns och hur jag skulle gestalta det. Hade jag tagit kontakt med honom hade boken blivit tråkigare. Jag behövde friheten i det ovissa.

Just formen för Flicka, 1983 tog lång tid att finna. Linn Ullmann berättar att hon ”skrev och skrev” i flera år, men att hon inte riktigt fick till det.

– Det var så svårt att jag efter första året med texten gick in i ett svårt tillstånd av ångest, eller …

Det blir tyst i luren. Jag hör bara Linn Ullmanns fotsteg i gruset på vägen där hon går.

– … en depression.

– Jag tycker inte om att använda ordet depression. Det diagnostiska språket blir så snävt, så förminskande. Vi definierar ihjäl allt och då blir det reducerande. En människa är alltid mycket mer än sin diagnos.

I den nya romanen skildrar Linn Ullmann hur jag-berättaren drabbas av en depression under våren 2016 som känns ”annorlunda, mer främmande” och ”farligare än tidigare depressioner”, samt hur den återvänder hösten 2019.

– Jag hade en dispyt med min engelska översättare om det stycket, för jag skriver att det var en ny depression och han tyckte det blev ologiskt om den kom tillbaka – då var den ju inte längre ny. Men depressionen känns alltid ny. Även om de har samma modus operandi både fysiskt och psykiskt är det ändå som att allt är nytt och att jag är nybörjare varje gång. Jag vill som sagt inte kalla det depression, men det är kanske depression eller ångest. De går hand i hand.

I Flicka, 1983 tar depressionen och ångesttillstånden fysisk form – som en hemlig syster som med jämna mellanrum dyker upp i både den unga flickans och den vuxna författarens liv.

– Jag skrev som sagt De oroliga utan att tänka på att jag är en orolig människa, men ångestscenen i den boken, när flickan väntar på att mamman ska ringa, vilket hon inte gör och flickan tror att hon hela tiden måste göra saker för att mamman inte ska dö, den är sann. Jag led av tvångstankar som barn och var tvungen att göra saker för att ingen katastrof skulle inträffa. När jag blev lite äldre var jag mer arg och orolig. Hade väldigt svängigt humör. I vuxen ålder kom depressionerna tillbaka. Oj, så här öppet brukar jag inte tala om detta.

Känns det obekvämt att göra det?

– Nej, jag har ju skrivit om det i böckerna, så det är ju ingen hemlighet. Men jag har inte talat om det så mycket.

I boken träffar författar-jaget flera olika terapeuter för att komma till rätta med ångest- och depressionstillståndet. En vill bara tala om författarens barndom, en annan uppmanar henne att sluta skriva, eftersom det är det svåra i romanprojektet som tynger henne.

– Det där har kvinnliga författare hört i hela mänsklighetens historia: att de inte ska skriva för att det är ”svårt för nerverna”. Det har faktiskt hänt mig och det gjorde mig ändå pigg eftersom jag blev så förbannad.

Sen är det psykiatern som vill skriva ut antidepressiva, men det vill inte författar-jaget.

– Det överraskar mig hur fort både psykiatriker och läkare som man bara träffat i fem-tio minuter vill skriva ut mediciner. Jag vill inte ha det. Missförstå mig inte nu, det är inget inlägg om att mediciner inte fungerar. Men jag anser att hjärnan och människan är så komplicerade att det aldrig bara finns en enda lösning – och mediciner är inte lösningen för mig även om det kanske är det för andra.

Jag frågar Linn Ullmann hur hon tog sig ur depressionen utan antidepressiva mediciner. Det blir återigen tyst i luren. Bara de rytmiska fotstegen i gruset hörs. Efter en lång stund säger jag:

Du behöver inte svara.

– Jo, men jag vill säga något ordentligt, även om det kanske inte finns något bra svar. Ett av depressionens trick är ju att säga: jag kommer uppta all plats i ditt liv, jag kommer aldrig gå ifrån dig, kommer att vara med dig både på dagen och natten. Den använder samma språk som en nykär älskare, även om den uttrycker motsatsen. Den är så allomfattande och tanken som kommer är: Jag måste ut ur det här! Det går inte att spjärna emot. Ett sätt att ta sig ur den är väl den gamla buddhistiska sanningen om acceptans.
Linn Ullmann frågar om jag hört berättelsen om Buddha och demonen Mara. Det har jag inte.

– När Buddha satt och mediterade under sitt träd kom Mara och försökte störa honom på alla sätt – genom att kasta sjukdom, rädsla och krig på Buddha. När Buddhas tjänare undrade om han skulle ge igen, svarade Buddha: Nej, bjud in Mara på te. Jag tycker det är en fin tanke. Att acceptera att det jobbiga finns där och bjuda in det. Men så känner jag förstås inte riktigt när jag är mitt uppe i det.

En sak som både Linn Ullmann och författaren i Flicka, 1983 gör för att komma över en depression är att gå promenader. 

– Min pappa brukade säga att det värsta demonerna vet är frisk luft. Det hade han rätt i. En annan sak jag lärde mig av honom var det där med att vakna upp med ångest. I stället för att kämpa emot gäller det att identifiera varje gäst som kommer för att ha fest i din hjärna. De är som trollen i berättelserna – om man ser dem och kastar ljus på dem så spricker de kanske till slut.

Att skriva om depressionen var inte terapeutiskt. Men i stunder av lättare depression tycker hon det hjälper att läsa. Främst dikter.

– En dikt som varit väldigt viktig för mig är Jayne Kenyons ”Having it out with melancholy”, där depressionen är ett du som hon talar till. Om man klarar av att läsa hjälper det ibland, eftersom man inser att man aldrig är ensam om sina erfarenheter.

Flicka, 1983 var alltså en jobbig bok att skriva och hon har börjat på den många gånger tidigare. Hon berättar att hon velat skriva om den här händelsen i Paris under hela sitt författarliv, men att det inte blivit av – av olika anledningar. I romanen skriver hon att det är ”en skithistoria” som hon ”förkastat tusen och en gånger av tusen och ett skäl”.

– Ja, det blev skitigare än vad jag tänkt. Händelsen i sig var skitigare än jag trodde, eller ville. För länge sedan försökte jag skriva den som en sensuell berättelse, där jag undvek att ta med flickans våldsamma begär och hur hon efter att hon haft sex med fotografen blir illamående och får ångest. Allt som hände med hennes kropp var så överväldigande. Jag ville helst inte titta på det. Sen var det en skithistoria rent skrivtekniskt eftersom jag inte fick till det, samtidigt som den inte lämnade mig ifred. Varför skulle det vara så svårt att berätta om hur en flicka åker till Paris, har en affär med en äldre man och sedan åker hem?

När hon påbörjade projektet tyckte hon också att det var ”skit” att hon inte kom ihåg så mycket av staden Paris och allt som hände runt omkring flickan. 

– Det var en spärr. Jag kände skam för att jag inte mindes. Om det nu var så viktigt, så betydande, varför kom jag då inte ihåg mer? Det var först när jag började se på glömskan som en möjlighet som det vände. Tomrummen är ju fiktionens möjlighet – där man får börja hitta på. Det kreativa och leken med ord, det finns möjligheter för dem i glömskan.

När jag föreslår att glömskan kanske har med det traumatiska i upplevelsen att göra, svarar Linn Ullmann först nja. Sen säger hon att hon inte vet om det var en särskilt traumatisk upplevelse. Att hon snarare ville göra upp med minnet – och utforska hågkomst och glömska. 

I boken skriver du om en brännskada du har under bröstet som du fått när du legat för länge i solen när du var barn: ibland glömmer du det, men det finns alltid kvar. Kroppen minns. Jag tänkte att det var en symbol för upplevelsen av Paris?

– Så kan man läsa det. Det är ingen som har frågat om det där märket förut, så jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Men jag tror det var för att jag funderade på vad som fanns kvar av flickan i mig i dag. Min kropp är en annan. Det där märket är som det var. Det och min handstil – den har inte förändrats heller.

Flickan i romanen har bråttom att bli vuxen. Det är även ett tema i De oroliga – där hon ser på sina föräldrar och hur de svärmar för sina egna barndomar, medan hon känner ett obehag och vill sluta vara barn. 

– Jag tyckte det verkade oerhört coolt att vara vuxen och väldigt pinsamt att vara barn. Jag kommer tydligt ihåg att jag tänkte att när jag blir 16 år då kommer allt att ordna sig.

Vad var det som var pinsamt?

– Min kropp var så dum, ful, tunn och konstig. Jag tittade på min mamma – som alla andra också tittade på – och tänkte att jag ville vara som hon. En kvinna. Jag växte upp med föräldrar som var arketyper: mamman som var det åtrådda objektet, pappa som var en som tittade. När jag var liten brukade han göra som en kamera med sina händer och se på mig genom den.

Denna uppdelning i det kvinnliga objektet och den manliga betraktaren tar flickan med sig till Paris. Det är hon som ska fotograferas av den äldre fotografen. 

– Jag var aldrig lika vacker som mamma. Men jag njöt av den nya uppmärksamheten. Att jag börjat få bröst och att blickarna som riktades mot mig blev nya. Jag hade lärt mig hur det såg ut när en kvinna flörtade, men jag anade inte vilka konsekvenser det kunde få. Jag var ju ett barn och han en vuxen, jag hade inte en tanke på att han skulle vilja ha mig.

Du sa förut att du inte är arg på honom, men på andra män i boken. Vilka är det?

– Första gången jag kände att någon såg på mig med begär var när jag var tolv och en man sa att han kunde se att jag skulle få fin rumpa när jag blir stor. Då kände jag mig sedd och betydelsefull. Hade en man sagt det till mig eller min dotter i dag hade jag slagit till honom. Men när jag reste till Paris var de där blickarna något svindlande för mig.

I flera avgörande scener i boken vänder Linn Ullmann på perspektivet. Flickan drar av den sovande mannen hans täcke och betraktar hans åldrande kropp ingående. 

– Det är en nyckelscen som berättaren återvänder till upprepade gånger och den är viktig för hela boken. Det skulle inte bara vara mannens blick – den finns i så många böcker och sånger – utan även flickans. Det var kul att skriva den scenen.

Du har i intervjuer sagt att du länge var arg på flickan. Varför?

– Jag känner mig fortfarande lite arg på att hon åkte, inte förstod vad hon gjorde, gick vilse i storstaden utan att minnas vilket jävla hotell hon skulle bo på. Det är så typiskt flickan och mig. Sen har jag nog skämts för detta våldsamma begär som hon har. Det är ju hon som söker upp mannen upprepade gånger. Hon tycker det är underbart att vara med honom, men det följs av något förfärligt. Kroppen vänder sig mot henne gång på gång. Först med begär, sedan illamående.

Det var först när hon släppte lite på ilskan som det gick lättare att skriva. När nyfikenheten på flickan fick ta överhanden.

– När jag började känna en mer existentiell nyfikenhet på henne kunde jag skriva. Men jag har fortfarande inte helt försonats med flickan.

Än har Linn Ullmann inte börjat på den avslutande delen i trilogin. Först ska hon skriva en essä, därefter är det dags att börja skriva på den sista delen. Hon suckar, innan hon säger:

– Jag hoppas att den boken inte kommer att bjuda på lika stora problem som Flicka, 1983.