Frans de Waal: ”Schimpanser är i hög grad jämförbara med hur mänskliga politiker agerar”

Sedan en tid cirkulerar en orangutang i sociala medier. Den ligger i fosterställning och gör en värjande gest med armarna. Det är en gest som ser mänsklig ut, en egenskap som blir så mycket tydligare av att delar av pälsen är avskavd och blodet rinner över den flådda huden. Bilden ingår i en kampanj mot användandet av palmolja, en produkt som framställs till priset av orangutangernas existens.

Just apans mänsklighet är så klart en del i den känslokraft som bilden laddar avsändarens budskap med. Likheten ger skjuts åt den våg av empati som väller fram genom kroppen när jag ser bilden.

Orangutangen är en av oss.

Jag kommer att tänka på orangutangens förtvivlade gest när jag lyssnar på Frans de Waal. Vi befinner oss i Kungshuset, en idyllisk tegelbyggnad från 1500-talet i Lunds universitetskvarter, alldeles intill domkyrkan. Ute skiner höstsolen medan Frans de Waal kör sin roadshow, ett slags topplista från över trettio års studier av apor, som ofta visar sig vara som folk är mest när det gäller sociala och känslomässiga mönster.

Publiken den här gången består av forskare och studenter vid avdelningen för kognitionsvetenskap, som firar 25-årsjubileum med ett par dagars fullmatat föreläsningsschema. Frans de Waal är top of the bill och rummet inte mycket större än ett klassrum. Holländaren med det godmodiga leendet framme vid katedern har rankats som en av världshistoriens 47 främsta vetenskapsmän, av Discover Magazine 2011, och som en av världens 100 mest inflytelse-rika personer, av Time Magazine 2007.

Stämningen är avslappnad och Frans de Waal lockar fram ett och annat skratt när en stackars kapucinapa rasande söker upprättelse, efter att försöksledaren gett grannen vindruvor i stället för de gurkskivor som den själv får nöja sig med. För att inte tala om filmsnuttarna som visar hur bonoboer, dvärgschimpanser, löser konflikter genom sina snabba sexakter med lite vem som helst.

Senare på dagen går vi upp för den slitna spiraltrappan som leder till kognitionsforskaren Mathias Osvaths arbetsrum. Han berättar för Frans de Waal om legenden om trappan, att Karl XII ska ha ridit upp för den, men att det faktiskt inte kan stämma, eftersom den nuvarande trappan inte tillkom förrän 1732, alltså 14 år efter krigarkungens död. Frans de Waal lyssnar nyfiket – de två känner varandra sedan tidigare. Också Mathias Osvath studerar människoapor, även om han lika mycket forskar om korpar. Han skrev förordet till den svenska utgåvan av Frans de Waals förra bok Empatins tidsålder (Karneval, 2011) och har fackgranskat översättningen av den senaste, Bonobon och tio guds bud – på spaning efter humanism bland primater på samma förlag. I den tar Frans de Waal spjärn mot sina bonobostudier för att diskutera människans moral, en företeelse som ofta hänförts till Gud. I takt med att Gud abdikerat har moralen allt mer kommit att tillskrivas människans rationella tänkande, en analys som upplysningsfilosofen Immanuel Kant formulerade och som hängt med in i dagens moralfilosofi. Men Frans de Waal argumenterar i stället för en evolutionär förklaring till att vår moral ser ut som den gör, med belägg från våra släktingar bland primaterna. Om våra kusiner i djurriket kan manifestera empati och rättvisepatos kanske det i själva verket är sociala normer som utvecklades redan innan vår egen art växte fram på evolutionens träd.

Det är ett påstående som torde reta upp inte minst det kristna USA, det land där Frans de Waal bor sedan trettio år. Han är professor vid psykologiska institutionen på Emory university och chef för Living links center vid Yerkes national primate research center i Atlanta. Men enligt honom själv är det snarare gudsförnekarna som irriterat sig på hans bok, vars engelska titel är The bonobo and the atheist – bonobon och ateisten.

– I USA har vi en nyateistisk rörelse. Det är en väldigt dogmatisk rörelse, som jag motsätter mig, säger han när vi satt oss ner för intervjun. Frans de Waal pekar ut den brittiska biologen Richard Dawkins och hans landsman, journalisten Christopher Hitchens som dog 2011, som mer eller mindre ansvariga för den mest offensiva amerikanska ateismen.

Som vi kommer att se har han varit oense med i alla fall en av dem förr.

– Jag pekar på att det finns en evolutionär bakgrund till vår moral. Så ateisterna borde glädjas åt mitt budskap, men de är upprörda för att jag kallar dem dogmatiska och de är väldigt känsliga människor, säger han och jämför med Europa.

– I Nederländerna är ateister inte nödvändigtvis antireligiösa. I USA menar ateisterna att man inte kan förhålla sig neutralt till religionen, medan min syn är väldigt pragmatisk.

Frans de Waal godtar helt enkelt att religionen kan föra något gott med sig, även om han inte köper dess grundförutsättningar med till exempel en andlig högre makt.

– För mig som biolog är frågan vilken funktion som religionen har. Om alla mänskliga samhällen nu har religion – och där finns det faktiskt inga undantag – då måste religion vara något viktigt för människoarten. En av förklaringarna är att religionen förstärker samarbetet i ett samhälle.

Frans de Waal berättar om ett experiment där deltagarna blev märkbart mer generösa efter att ha preparerats, eller ”primats” som psykologerna gärna säger, med religiösa termer. Ovetande om testets syfte ombads de att rätta en text med ord som ”Gud”, ”profet” och ”gudomlig”. Därpå fick de välja hur stor andel av 10 dollar, som låg på ett bord, de var villiga att lämna till nästa testperson. Medan kontrollgruppen gav vidare i snitt 1,84 dollar lämnade de som preparerats med religiöst tänkande 4,22 dollar. Att läsningen försatt dem i något slags religiöst sinnelag gjorde dem alltså mer altruistiska. Frans de Waal redovisar förvisso även uppföljningen av experimentet, där generositet även kunde framkallas av en text med mer världsliga ord som ”medborgerlig”, ”jury” och ”domstol”. Men han är inte intresserad av att arbeta för någon sekulär religion, så som till exempel populärfilosofen Alain de Botton gör i sin bok Religion för ateister (2012).

– Jag har inga sådana planer. Men jag tror att människor har behov av att vara en del av den sortens gemenskap. Det är därför som icke-troende fortfarande går på begravningar och bröllop i kyrkan.

Nå, om Frans de Waal ser sig som pragmatiker, pekar han i synnerhet ut Christopher Hitchens som nyateismens främste dogmatiker. För de Waal är dogmatism – sekulär eller religiös – en större fara än någon religion i sig. Enligt honom är det samma rigida skygglappar som författaren och journalisten Hitchens iklätt sig under sin resa från trotskism via nykonservatism – till sina sista levnadsårs stränga ateism.

Men vad var det nu för gammalt groll mellan Frans de Waal och Richard Dawkins?

En liknelse som Frans de Waal gärna berättar handlar om en toalettgroda, en varelse som överlever på porslinskanten hur mycket bajs som än väller ner över honom. Grodan är Frans de Waal – dyngan Richard Dawkins och hans meningsfränders. Det är förstås en historia som ingen skulle berätta om det inte vore så att toalettgrodan en dag blev en vacker prins. I dag säljer Frans de Waal böcker över hela världen, och han har som sagt rankats bland vår tids mest betydande personer.

Men i en strid har Frans de Waal och Richard Dawkins befunnit sig på samma front, när det handlar om att biologiforskning kan hjälpa oss att förstå människans beteende. Det är också ett område där Frans de Waal anser att Sverige ligger hopplöst efter.

– Det fanns en tid då folk tänkte att du var fascist om du sa att mänskligt beteende är kopplat till genetik. De associerade det till nazisterna. Och om du sa att människor kan jämföras med djur blev folk väldigt upprörda. Men i USA har mycket av det motståndet försvunnit, vilket är intressant eftersom så många i USA är skeptiska till evolutionsläran. Men jag har intrycket att motståndet fortfarande hänger kvar i Sverige. Ett exempel på det är att skillnader mellan könen förnekas i så hög grad här.

Men i en annan strid står de Waal och Dawkins, eller i alla fall många av hans efterföljare, på var sin sida om en avgrund. Bör vi se biologin som en uppmaning till hur vi bör leva våra liv, eller är den en av många källor som den fria viljan har att förhålla sig till? Och hur relevant är det att, som i kölvattnet av Richard Dawkins genombrottsbok från 1976, dra slutsatser om samhället utifrån teorin om själviska gener? Frans de Waal målar upp en tid som inte bara var Den själviska genens tid, utan även Ronald Reagans och Margaret Thatchers. Bilden av naturens allas krig mot alla blev under 1980-talet just en samhällelig dygd där egoism uppmuntrades.

– Mitt första problem med det är att jag inte inser varför samhället borde härma naturen. Mitt andra problem är att naturen inte är i närheten av att vara så konkurrensinriktad som det hävdades, sammanfattar han sin egen ståndpunkt.

Nu må det vara Frans de Waals historieskrivning, med sig själv som underdog, vi lyssnar på. Men han talar trots allt om det decennium som födde Michael Douglas rollfigur Gordon Gekko, han som slog fast att greed is good i sitt brandtal i filmen Wall street 1987. Gekkos tal fortsätter för övrigt med konstaterandet att girigheten fångar the essence of the evolutionary spirit, den evolutionära kraftens kärna.

– Det är därför jag talar om toalettgrodan, för under en period var jag tvungen att acceptera mycket nonsens, säger han och lyfter fram ett populärt citat från tiden: scratch an altruist and watch a hypocrite bleed. Citatet är från biologen Michael Ghiselin och betyder ungefär ”skrapa på en altruist och se en hycklare blöda”. Som för att visa hur galen världen var då och hur rätt han själv haft hela tiden, brukar Frans de Waal läsa upp citatet när han föreläser, med skrattsalvor som svar.

Även om Frans de Waal kände sig som en kloakgroda under 1980-talet var det då han fick sitt genombrott som forskare. Chimpanzee politics – power and sex among apes (1982), bygger på de Waals studier vid Arnhem zoo i Nederländerna, där man på 1970-talet i möjligaste mån återskapat en naturlig miljö för schimpanserna. För att förstå deras intriger läste Frans de Waal den cyniske renässansförfattaren Niccolò Machiavellis politiska handbok Fursten. Där och då fokuserade den unge Frans de Waal snarare på schimpansernas sociala intelligens än på att motbevisa egoism.

– I Chimpanzee politics beskriver jag schimpanser som tänker och planerar och som har känslor och kämpar om makten. Det var en igenkännbar bild, för schimpanser är i hög grad jämförbara med hur mänskliga politiker agerar, säger Frans de Waal.

Om debuten fokuserar på maktkamp så pekar titeln på Frans de Waals andra bok, Peacemaking among primates (1989), ut riktningen mot dagens bild av mer rättrådiga primater. I Good natured från 1996 har Frans de Waal mer specifikt intresserat sig för moral och välvilligt socialt beteende bland apor. Vid millennieskiftet befann han sig plötsligt i fas med tidsandan.

– Neurovetenskapen började hävda att det ger oss njutning att ge. Ekonomerna poängterade att vi är samarbetsinriktade. Antropologerna visade på den rättvisekänsla som är gemensam över hela världen.

– Samtidigt kom min forskning om ”prosocialitet” hos primater, säger han nöjt.

Hur lovvärt det än låter med parallellerna mellan mänsklig empati och liknande beteenden hos våra släktingar bland primaterna, är bilden inte entydig. Till exempel finns det betydande skillnader mellan olika arter. Samtidigt som till exempel bonoboerna och schimpanserna är genetiskt lika nära släkt med oss människor, så är bonoboerna mer lika människan i kroppsbyggnad, sett till relationen mellan armar, ben och överkropp. Och att de förutom sitt livliga sexliv också lever i matriarkat är något som länge ställde till det för djurvårdare. Precis som i schimpansernas patriarkat valde vårdarna att flytta på alfa-hannar i stället för alfahonor mellan olika bonobokolonier, med upprivande konflikter som följd. Dessa konflikter gjorde det också knepigt för forskarna att upptäcka hur få allvarliga bråk som vanligtvis före-kommer bland bonoboer om man jämför med schimpanserna. För att inte tala om vad en jämförelse med magnituden hos många av människans konflikter skulle ge.

För hur mycket empati och moral som vi än finner bland andra primater, och hur mycket vi än fokuserar på dessa sidor hos oss själva, så präglas mänsklig samvaro ju ofta av allt annat än omsorg. Det kan inte ens Frans de Waal bortse från. I Kongo-Kinshasa, där han studerar bonoboer, pågår några av vår tids värsta grymheter mellan människor.

– De övergreppen sker mest i östra Kongo, det är långt från huvudstaden Kinshasa där jag arbetar.

Frans de Waal ryggar tillbaka inför frågan, innan han ändå drar en parallell mellan den empati som han studerar bland primaterna och de fall där den lyser med sin frånvaro i mänskliga konflikter.

– Empati är i hög grad inriktad på den egna gruppen, the ingroup, även om människor är kapabla att känna empati utanför den gruppen. Vi är till exempel kapabla att hjälpa människor i Thailand när de drabbas av en tsunami, men det bygger på att de andra, the outgroup, inte befinner sig i en konkurrenssituation till oss. Men så fort grupper börjar konkurrera så försvinner empatin. Det är det som politiska ledare utnyttjar. De kan omvandla en grupp till fiender och plötsligt förlorar vi en hel del av vår empati för de här människorna.

Enligt Frans de Waal är det ett mönster som känns igen från schimpanserna, men förvånande nog inte i lika hög grad hos bonoboerna.

– Bonoboer har förhållandevis bra relationer med omgivande grupper. Vi vet inte varför det är så, men bonoboer är inte i närheten av att vara lika konkurrens-inriktade mot the outgroup som schimpanserna är.

Intervjun är slut och Frans de Waal går ut i höstsolen. Själv går jag ner till hörsalen och försöker lyssna på några andra föreläsare. Men det här med empatin upptar mig alltför mycket. Jag tänker på hur stark men ändå nedbrytbar den är. Jag tänker på historien från 1990-talets krig på Balkan, om hur hårt soldaterna fick arbeta för att avhumanisera de fiender som nyligen bara hade varit vanliga grannar, innan de kunde förnedra och döda dem. Och jag tänker på orangutangen som lever sitt liv på andra sidan jordklotet, men som trängs bort ur skogarna, som bränns ner och skövlas för att ge plats åt den palmolja som är så dold att jag inte ens vet i vilka produkter jag köper den. Men jag vet att det inte krävdes mer än en mänsklig gest och något som liknade mänsklig hud för att orangutangen skulle väcka min empati.