Emil Jensen: ”Vi är för stränga mot oss själva i jakten på lycka”

Först blev han ”komiskt nostalgisk” av att se fotodokumentationen inifrån Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg.

– Jag blev väldigt nostalgisk en kort stund och tänkte att det var de bästa dagarna i mitt liv eftersom det var en så stark upplevelse av total närvaro som är lätt att romantisera, säger musikartisten, skribenten och poeten Emil Jensen.

Han var en av alla dem som befann sig i Göteborg för att demonstrera mot EU-toppmötet och George W. Bushs besök i Göteborg i juni 2001. Några dagar efter vi träffas har Nils Petter Löfstedts dokumentärfilm ”På Hvitfeldtska bodde vi” premiär. Emil Jensen är en av dem som intervjuas i den.

– Men när vi gick in i händelserna i detalj började jag minnas hur det verkligen var. Det var fruktansvärt, säger han och tar en klunk av sitt kaffe.

Till Göteborg hade Emil Jensen cyklat. Han ville närvara för att demonstrera mot orättvisor. Han mötte polisbrutalitet och misstänkliggörande. Händelserna sitter djupt i honom än i dag berättar han.

– Under det värsta kaoset och i arresten höll jag ihop det bra och försökte stötta dem som var ännu yngre och mer oerfarna än jag. Men jag minns att jag bröt ihop när jag kom ut ur polisarresten, då övermannades jag av känslor.

Jag frågar om han gick i terapi för det i efterhand, eller om han bearbetade sina upplevelser på annat sätt. Han skakar på huvudet. 

– Jag tror att vissa saker som sitter kvar kanske behöver göra det. Det är så lätt att man tänker att sorger, chocker och jobbiga upplevelser måste bearbetas så att de försvinner. Men vissa saker behöver vara kvar. Det var ju ett trauma inte bara för mig, utan för hela Sverige – och vi kanske behöver minnas det och snarare bearbeta det ihop.

Emil Jensen tog cykeln från Stockholm till Göteborg. Vi ska återkomma till den. Cykeln alltså. Men först börjar vi prata om hans politiska engagemang: mot rasism, orättvisor och miljöförstöringen. Han berättar att han varit engagerad ända sedan han gick i högstadiet och hörde talas om Stephen Bikos död och hans kamp mot apartheid i Sydafrika.

– Det var första ögonöppnaren, som var så konkret och självklar. Det var en väldigt bra och pedagogisk början, för det fanns inga nyanser. Det var självklart att apartheid var fel. Sedan kändes det som att vara del av en seger när apartheidregimen störtades. En känsla av att saker kan förändras till det bättre. Det har jag burit med mig.

Högstadiet låg i Staffanstorp i Skåne, en kommun som haft problem med högerextremism. Emil Jensen säger att han där och då lärde sig att det kan vara obekvämt och obehagligt – men att det inte gör att man måste backa, eller tumma på sina åsikter. En viktig kunskap som han har med sig än i dag, både som musikartist och när han skriver texter till Sveriges Radio-program som Tankar för dagen, där han medverkar regelbundet.

– Rent konstnärligt är det viktigt att känna att det här som jag gör nu, det kanske inte alla vill ha. Men det är det jag måste göra för det känns angeläget.

 Det angelägna har han med sig i hela sitt artistskap. Oavsett om det handlar om en text till en tidning, ett radioinslag eller till sina låttexter. Hans senaste singel, Tiger, handlar om att fred på jorden förutsätter fred med jorden. 

– Vårt fossilberoende står i vägen för freden. Ta det hemska kriget i Ukraina, till syvende och sist tror jag att alla konflikter handlar om resurser. Vi människor måste sluta fred med varandra och med vår jord.

Biologisk mångfald och en omsorg om naturen har varit viktiga teman för turnén Än susar skogen som han avslutade bara några dagar innan vi träffas på ett café på Södermalm i Stockholm. Den blev, med hans eget ord, en ”monsterturné” med cirka 70 spelningar runt om i hela Sverige. Under den första delen av turnén, i södra Sverige, cyklade han mellan spelningarna – som en manifestation för ett hållbart sätt att förhålla sig till naturen. Men under andra delen, då han också hade med sig andra musiker, valde de tåget.

– Jag hade så gärna cyklat från Ystad till Haparanda, men jag kan inte utsätta andra musiker för det. Dessutom är Norrland mer svårcyklat eftersom avstånden där är så stora.

Vi kommer in på miljöförstöring, hotet mot klimatet och varför många människor har så svårt att mentalt ta in att det som händer är förfärligt.

– Det är ju den eviga frågan: hur ska vi få oss själva och andra att verkligen förstå. Det finns nog många anledningar till varför det är så svårt.

Vilka anledningar tror du det är?

– För det första är det en abstrakt fråga som är svår att överblicka. Rasism eller jämställdhet är mycket mer konkreta frågor och då blir det enklare att se orättvisorna. Och så är det ju en framtidsfråga. Även om det händer här och nu så ligger den riktigt stora katastrofen kanske 50 år framåt. Hur mycket vi än bryr oss om våra barn och barnbarn och de som ska leva sedan så är det inte här och nu. Det gör det svårare att agera.

– Sedan tror jag också det är en maktfråga och när jag läst forskning kring makt har jag förstått att det verkligen sker förändringar i våra hjärnor när vi får mycket makt, rent neurologiskt. Vi börjar tänka att vi har rätt och att vi förtjänar privilegier. Jag tror tyvärr att vi människor tänker så gentemot andra livsformer på jorden. Och när vi har makt och privilegier blir vi mindre benägna att förändra vårt beteende.

Emil Jensen tittar ut på gatan och nickar mot människorna som passerar förbi. Han säger att även om vi sitter mitt i Stockholm – en stad som varit hemma för honom länge – har han på senare tid börjat märka att han längtar ut i naturen. Till lugnet som finns bland träd, hav och svampar. 

– Det är en slags utandning och samhörighetskänsla för mig.

Och så lägger han till att det här med att cykla på turné inte bara är en miljömanifestation för att visa andra att det går att leva mer hållbart – det är också ren egoism.

– Jag vill göra det för det får mig att må bättre. Det är härligt att sitta på cykeln och låta allt cirkulera kring om jag kommer att kunna ta mig till Orust för att spela. Det är som den gamla klyschan ”tankens obotliga pessismism och handlingens obotliga optimism”. Det stämmer ju verkligen, för när man går in i något litet och konkret slutar man ju grubbla. Då blir man av med alla tvivel på om det jag gör spelar någon roll i det stora hela. För jag ska cykla till Orust och spela där. Eller om det handlar om att odla tomater på balkongen. Små saker, som håller grubblet borta.

Har du nära till grubblet annars?

– Ja det måste jag nog tyvärr säga att jag har. Sedan har jag också väldigt nära till olika strategier för att hålla det borta. Att vara i naturen är en sådan.

Men Emil Jensen har också en massa strategier som snarare triggar oron. Som att han gör stora uträkningar i huvudet för att slippa tänka och känna.

– Jag lyssnade på God morgon världen i P1 häromdagen. Göran Rosenberg pratade om att vi människor tänker, medan AI bara beräknar. Då fick jag lite panik och insåg att det är exakt vad jag också gör vissa dagar: beräkningar för att hålla allt annat borta, och då slog det mig att det som jag tänkt som något mänskligt och sårbart hos mig – det är egentligen att jag närmar mig AI!

Att räkna för att hantera svåra känslor, sorg och oro kanske ändå inte är så artificiellt – utan bara en strategi för att klara vardagen. Emil Jensen säger att han alltid haft nära till melankoli, vemod och grubbel. Men att han innerst inne också alltid haft en orubblig livsglädje – en ”munter grund” som han kunnat lita på.

– Men för några år sedan drabbades jag av en depression, allt blev ett grått töcken och jag hade ingenting att hålla fast vid.

Han gick in i depressionen under våren 2020. Men han skakar på huvudet när jag frågar om det var coronapandemin som blev den utlösande faktorn. Snarare handlade det om en obearbetad sorg efter hans älskade storasyster – som gått bort i cancer 15 år tidigare.

– Hon var enormt viktig för mig. När hon gick bort hanterade jag det inte så bra. Det kan jag se i efterhand.
– Numera tänker jag att sorger egentligen aldrig tar slut, men att det går att bygga lycka samtidigt.  Då trodde jag att jag kunde hålla sorgen borta med massa olika strategier. Men jag ser nu att jag trängde undan sorgen och hur den sedan kom ikapp mig och drabbade mig rent kemiskt. 

Efter flera besök i psykiatrin fick han antidepressiv medicin, men han tvekade först eftersom han säger att han är rädd för att ta något som förändrar hans kemiska balans.

– Det låter förmätet när jag tänker på det, men jag var så säker på att jag aldrig skulle behöva medicin för depression. Men sedan insåg jag att jag behövde en krycka för att få en andningspaus. Och så gick jag lite i terapi.

Lite?

– Säkert för lite. Men precis som i andra sammanhang i livet handlar det om att träffa den rätta, och det kände jag inte att jag gjorde. Men jag är välsignad med många bra vänner runt omkring mig. Eller välsignad … det lät lite religiöst. Jag har turen att ha många bra vänner som jag kan prata med.

Som låtskrivare har han berört psykisk ohälsa förut. Efter sin depression skrev han några Tankar för dagen för P1 som handlade om just depression.

– Det är väl både välsignelsen och förbannelsen med att vara en skrivande och skapande människa, att man alltid använder personliga erfarenheter av alla slag för att skapa texter av det. Det känner väl du igen som journalist?

Ja, det är klart. 

– Jag kände att jag kanske kunde hjälpa någon annan som drabbas, eftersom jag hade något att berätta.

I ett av sina radioinslag som kåsör i Godmorgon, världen i P1 pratade Emil Jensen nyligen om begreppen ”grit” (engelskt psykologibegrepp som betyder ungefär ihärdighet eller karaktärsstyrka) och ”glück”(tyskans ord för ”tur”) och om att det är okej att känna sig värdelös och misslyckad. När jag nämner att jag tyckte det var fint och inspirerande drar han handen genom luggen och ser glad ut.

– Vad kul. Ja, jag tror det är himla viktigt att förmedla det till människor, kanske extra mycket här i Stockholm, säger han och ser ut mot folket som går förbi på gatan utanför caféet.

– Det är okej att ge upp. Att misslyckas och inte fullfölja allt. Men det känns som en ful sak att säga, för vi är så vana vid att bara visa upp hur lyckade vi är. I jakten efter lycka kan vi också bli så oerhört stränga mot oss själva.

År 2017 släppte Emil Jensen singeln Sommaren 2014. På den finns låten Var snäll mot dig själv med. Den börjar som en uppmaning att vara just det. Men snart staplas de goda råden på varandra – och blir betungande och krävande.

– Jag tror att jag hade huvudet fullt av alla de här uppmaningarna. Och så handlar det om att vi är så sjukt hårda mot oss själva, även när vi ska försöka må bra. Vi är ju inte lika hårda mot våra vänner. De kan ha gjort väldigt dåliga saker och jag stöttar dem ändå. Men när det gäller mig själv, ja, då är jag luthersk och dömer mig själv hårt. Låten är väl samtidigt en slags uppgörelse med idén om en quick-fix.

Emil Jensens mamma var psykolog, hans pappa är psykiater och pappans fru var terapeut. I sitt Sommarprogram i P1 för några år sedan nämnde han detta faktum och avrundade med orden ”skomakarns barn har de sämsta skorna”. Men vad det betydde för honom att ha så många i familjen som ägnar sig åt psykologi sa han inte riktigt. 

– Det var tänkt som en liten plantering inför min berättelse om hur jag hanterade sorgen efter min syster.

Pratades det mycket om psykologi när du växte upp?

– Nej, det gjorde det inte. Mina föräldrar skiljde sig när jag var ganska liten och mamma slutade jobba som psykolog tidigt. Min pappa har egentligen aldrig tagit med sig jobbet hem, tack och lov. Jag tycker det är förtroendeingivande att han varit så bra på sin tystnadsplikt. Då vet man att det faktiskt inte läcker ut något om man träffar en psykiater.

Han stannar upp, vrider på sin tomma kaffekopp och funderar en stund. Sedan lägger han till att det nog ändå kanske genomsyrat föräldrarnas sätt att vara mot honom och hans syster när de var små.

– Mina föräldrar har ju vikt en massa år till studier inom psykologi och haft det som största intresse. Så det är klart att det finns i deras väsen och i deras sätt att se på världen. Det har nog gjort att jag är så intresserad av samspelet mellan oss människor, hjärnan och själens mysterier. De har nog spelat jättestor roll, men utan att styra mig. Jag har fått upptäcka det själv.

Lyssnar man på någon av Emil Jensens skivor är det inte svårt att höra just det: hur pricksäker han är på att beskriva relationer och känslor. Men han skakar på huvudet när jag frågar om det var något som kom tidigt – förmågan att vara så precis i texterna.

– När jag gick i låg- och mellanstadiet hade jag så dålig handstil att ingen kunde se vad jag skrev, och det gav mig känslan av att inte kunna skriva. Den känslan bredde ut sig över orden så i början skrev jag instrumentalmusik för att slippa orden.

Efterhand släppte den där ångesten för orden. På sitt kommande album kommer han troligen blanda låtar med texter med enbart lästa texter – precis som han brukar göra då han spelar live. Snart går han in i studion tillsammans med sina medmusiker, Anna Dager och Hanna Ekström.

– Jag hoppas förstås också på en snilleblixt i sista sekunden. Som får allt att lyfta ännu mer. Men snilleblixtar kommer inte alltid och det är också okej. Nu lät jag acceptansig och det är jag inte egentligen, men jag har ju precis sagt att det är okej att misslyckas. Så nu får jag leva som jag lär. Men som ensamarbetare tycker jag det är underbart att ha kollegor, att spela in med mina bästa vänner och jag längtar redan efter att turnera med dem när allt är klart.

Tar du cykeln?

– Albumet släpps i slutet av november, så det tror jag inte!