Vår sjuåring kan inte leka själv!

Text:

Bild: Maria Hergueta

FRÅGA

Jag är bekymrad över vår sjuåriga kille som inte kan leka på egen hand. Det här började för lite mer än ett år sedan och har hållit i sig sedan dess. Om vi hämtar vid skolan vill han alltid ta med eller gå med en kompis hem. Är vi hemma och städar eller gör övriga dagliga sysslor kan han ligga på golvet och sucka, pusta och grina för att han ”har inget att göra”.

Vi hittar på och gör många saker med honom för att han ska få aktiveras på ett bra sätt, men så fort vi kommer hem från till exempel bowlingen går det inte mer än en halvtimme så ligger han på golvet igen.

För ett drygt år sedan gjorde vi en jätterockad i hans rum. Vi målade om i färger han valt, vi skaffade nya möbler och förvaring så att vi kunde rensa ut och göra hans rum till en plats där han kunde vara och leka med sina leksaker (vilket han har mycket av), men han tycker det är ”tråkigt” att leka själv. Vi har verkligen försökt allt utan resultat. Han vill aldrig leka själv.

Han är en glad och rolig kille med lagom mycket hyss och trots, men detta stör mig då vi har flera barn som har sina aktiviteter och vi själva likaså. Han kan liksom inte acceptera att det inte är möjligt för oss att sysselsätta honom hela tiden.

Hjälp mig med er erfarenhet åt vilket håll jag ska gå. Jag har kört fast!

SVAR

I mitt svar utgår jag från att din son är en helt vanlig pojke som inte har några egna svårigheter av något slag. Varför jag skriver detta är att det finns barn som har exempelvis så bristfällig fantasi, så kort uthållighet, så speciella eller egensinniga intressen eller ett så egocentriskt sätt att se på världen att de faktiskt har stora svårigheter att leka för sig själva. Dessa barns svårigheter brukar dock visa sig även på andra sätt, så att man vid sju års ålder kanske har börjat fundera över om barnet exempelvis behöver extra stöd i skolan.

Men som sagt utgår jag nu från att din sons liv i övrigt fungerar bra. Och då ser jag redan i andra stycket av ditt brev något som skulle kunna vara en delförklaring till varför ni har det som ni har det. Du skriver att ni ”hittar på och gör många saker med honom för att han ska få aktiveras på ett bra sätt”. Det låter omtänksamt och snällt, men när man är sju år är ändå det vanliga att man inte längre tillbringar så mycket av sin fritid med sina föräldrar, och att man har utvecklat egna intressen och aktiviteter.

Faktum är att de flesta sjuåringar inte nödvändigtvis tycker att det är så kul att göra saker med föräldrarna. Man brukar i den åldern vara ganska så upptagen av kompisar och det gemensamma liv man har börjat utveckla tillsammans med dem – utanför föräldrarnas kontroll.

Du tar också upp att sonens högsta önskan är att vara med kompisar på fritiden. Det är en rimlig önskan i hans ålder, och kanske något ni behöver försöka tillgodose i lite högre utsträckning. Kanske är hans oförmåga att sysselsätta sig själv delvis ett uttryck för att han faktiskt lider av att inte få ha det sociala liv som han önskar.

Oförmågan kan förstås samtidigt fylla funktionen av protestaktion mot er föräldrar, som ju – som jag förstår det – inte alltid tillåter att kompisar följer med hem. Det blir hans sätt att visa för er: ”Se här hur (jobbigt för er) det blir nu när jag inte fick ta med min kompis hem.”

Men också det faktum att ni gör så stora ansträngningar för att tillfredsställa er sons önskan om att underhållas bidrar säkert till att det inte blir lika motiverat för honom att anstränga sig. Sådana påkostade aktiviteter som att gå och bowla gör de flesta barn bara någon gång ibland, kanske på födelsedagen eller när morfar vill bjuda på något extra. Är man van vid att få sådant serverat relativt ofta, så är det inte konstigt om man reagerar med mer tjat och protester mot den tråkiga vardagen än vad som är vanligt bland de flesta andra barn (det vill säga barn som förstår att tråkig vardag är det normala).

Förslag på lösningar på problemet blir alltså dels att tillåta mer av umgänge med kompisar, dels att sluta servera färdiga aktiviteter så ofta som ni gör, och att låta dem ni behåller vara inplanerade i förväg och inte en konsekvens av tjat. Det är nämligen väldigt viktigt att aldrig någonsin uppmuntra och belöna tjat om ”tråkighet” genom att erbjuda vuxeninitierade aktiviteter.

Se alltså till att härda ut när er son tjatar. Låt honom ha tråkigt tills det blir så tråkigt att det blir roligare att hitta på något själv. Det kan ta ganska lång tid i början, om tjatet tidigare har haft för honom avsedd effekt: att få i gång er. Kanske kan det då hjälpa er att tänka på att ingen någonsin har tagit skada av att ha tråkigt.

Jenny Klefbom, legitimerad psykolog

Svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykologiförbunds sajt psykologiguiden.se