Sjuåring helt utan spärrar

En pojke på skolan som är sju år är inte som något annat barn jag träffat. Jag har jobbat inom skola i många år. Han berättar detaljerat hur han ska döda andra, hotar och skrämmer sina klasskamrater. Han kan mitt i en oförklarlig affekt vilja sitta i knät, sedan gå upp, ta upp ett hårt före­mål och hota med att döda en med det. Vanligtvis rör han föremålet som om han precis skulle kasta, spärrar upp ögonen och tittar hur jag reagerar. När jag är lugn och inte lägger någon vikt vid hans kroppsspråk kan han börja skrika och banka i väggen för att plötsligt bli ett litet kärleksfullt barn som vill kramas.

I sällskapsspel får ingen spela om det inte är han som sköter allas spelpjäser och slår tärningen åt alla. Han ljuger ihop nya regler för att inte förlora och hånar andra. Han skrämmer många och verkar leva på det. Från att sitta lugn och syssla med något kan han plötsligt fara upp och hoppa upp och ner utan att ta någon som helst hänsyn till omgivningen. Så här är vår vardag. Ena sekunden är han lugn och andra sekunden mycket hotfull. Han är antisocial och har dålig omgivningsuppfattning. Lever i en värld där man ofta undrar vad som pågår. Föräldrarna är ointresserade och systern utstår mycket våld. Hur ska jag få mer förståelse för honom?

Utifrån din beskrivning låter det som att du träffar ett barn i behov av mycket stöd. En pojke som agerar på detta sätt och som du utifrån din erfarenhet anser är kraftigt avvikande från andra jämnåriga signalerar med största sannolikhet att han inte mår bra. Spontant tänker jag att man skulle behöva veta betydligt mer om denna pojke för att kunna bedöma vilken typ av stöd och hjälp han och hans nätverk behöver och kan dra nytta av. Har du själv funderat på om en utredning skulle behövas? När man gör en sådan skaffar man ju mer information både om pojken själv och hans eventuella svårigheter, sårbarheter, svagheter och styrkor – men även om hur det ser ut runt om honom, det vill säga hur nätverket ser ut, vilket stöd han får eller eventuellt inte får.

Du skriver inte i vilken roll du träffar denna pojke men det låter som att du har en roll i hans skolgång. I det läget kanske du eller någon annan från skolan kan föreslå en sådan utredning för hans föräldrar. Nu skriver du att föräldrarna är ointresserade, men tror du att det finns en möjlighet att tala med dem igen? Det låter onekligen som att situationen är sådan att det är mycket angeläget att förstå pojken bättre.

Om det visar sig vara omöjligt att nå föräldrarna i detta, men ni på skolan ändå bedömer att det är nödvändigt att insatser görs och ni känner oro för pojken och hans mående, bör ni göra en orosanmälan till socialtjänsten. Den eller de utredningsinsatser som förhoppningsvis kommer att göras bör sedan ligga till grund för fortsatt planering kring pojken. Men utredningar kan ta tid och i väntan på det kanske något ändå måste göras.

Vet du om Kometprogrammet erbjuds i er kommun? Jag tänker att det skulle kunna vara en insats som ni kan ha nytta av nästan oavsett vad utredningar kan komma att visa. Programmet finns i olika versioner, både riktat till föräldrar och skola, och det handlar om att öka färdigheterna i att bemöta utagerande barn på ett bra sätt. Jag föreslår att du undersöker det. Vill ni läsa på om hur man kan bemöta utagerande beteenden hos barn tycker jag att Fem gånger mer kärlek (Natur & Kultur) av Martin Forster och Beteendestöd i vardagen (Natur & Kultur) av Peter Karlsson är värda att nämna.

Liv Svirsky, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se