Jag bryr mig inte om vad andra känner

Jag har jobbat som sjuksköterska i många år, och även i privatlivet varit den som lyssnat på vänner och bekanta, dragits till personer med missbruksproblem eller psykiska problem.

Jag är nu i femtioårsåldern och börjar känna mig som en bluff. Jag lyssnar, stöttar och hjälper så som jag alltid gjort - men inuti bryr jag mig inte, utan det är på gränsen till att jag känner förakt ibland.

Det känns som en svart sörja i mig som jag döljer. Jag börjar få ont i kroppen och sover väldigt upphackat. Är det en utbrändhet som är på gång, mitt "verkliga" jag som börjar komma fram eller vad är det som händer? 

Det börjar kännas som jag är i krig med mig själv ...

Utan att veta mer runt hur det ser ut i ditt liv och dina upplevelser/symtom så är det svårt att svara på om du är på väg att bli utmattad, om det är stress, ångest eller om det är något fysiskt som ligger bakom. Jag skulle därför i första hand rekommendera dig att ta kontakt med din läkare på vårdcentralen för att få en bedömning.

Men eftersom du lyfter att du alltid varit den som funnits där för andra och även dragits till personer med problem så antar jag att du själv funderar på att detta hänger ihop med det du upplever i dag. Jag ska därför försöka hjälpa dig att tänka lite runt det.

Jag undrar hur det såg ut i din ursprungsfamilj. Var det någon som var sjuk, hade missbruksproblem, mådde psykiskt dåligt? Vi dras ofta till roller som vi är vana vid. Om man har fått ”ta hand om” sina föräldrar på något vis så lär man sig att det är ett effektivt sätt att få kärlek och vara i relationer. I vuxen ålder kan man då ha en tendens att ta den rollen med dem man har i sin närhet.

Problemet är egentligen inte att man är omhändertagande om andra utan problem blir det först om det blir till stor del på ens egen bekostnad. Att man inte själv får vara den som är i behov av stöd eller att man ställer upp för andra trots att man själv just då är trött eller inte mår bra, så att det blir på bekostad av ens egen återhämtning och självomsorg. Om man får för lite återhämtning under lång tid så är risken stor att man börjar utveckla stress, ångest eller nedstämdhet. Är det något du känner igen dig i? 

Eftersom du säger att du alltid varit på detta sätt men först nu när du är femtio börjar uppleva dessa problem, så undrar jag över om det hänt något speciellt i ditt liv på senaste tiden. Har det varit påfrestande situationer som ökat på stress? Eller har du själv utvecklats på något vis? Nu vet jag ju inte hur din livssituation ser ut, om du till exempel har barn, om de har flyttat hemifrån och så vidare. Men det är inte ovanligt att man börjar fundera över sitt liv och vad man själv vill när barnen blir vuxna och klarar sig själva eller vid andra förändringar i ens livssituation. Sådana funderingar kan leda till att man börjar ifrågasätta hur man levt sitt liv och börjar känna att något skaver. Kanske är du inte nöjd med den ”roll” du spelat under stor del av ditt liv? Att själv börja förändras medan omgivningen fortfarande förväntar sig att man är som man alltid varit kan skapa en inre konflikt som man upplever som stress eller ångest.

Eftersom jag inte vet mer om din situation så kan jag inte ge dig några direkta råd. Men ett tips kan vara att be din läkare om att få träffa en psykolog på vårdcentralen, alternativt att söka dig till en legitimerad psykolog eller legitimerad psykoterapeut privat.

⁄ Sofia Viotti, legitimerad psykolog / Psykologiguiden.se