Ingen kan hantera min 2-åring!

Min fru fick ledproblematik efter en tuff graviditet och förlossning, vilket har gjort att jag som pappa är den som tagit hand om vår son. Han är 2,5 år och går i förskolan. Jag hämtar och lämnar. Han söker trygghet hos mig. Hans band är inte lika starka till mamman på grund av hennes rörelsesvårigheter.

Lämningarna på förskolan är alltid svåra. Han springer till fel avdelning, sätter eller lägger sig och vägrar följa med. Jag måste bära honom till rätt avdelning. Väl där fryser han till is, blundar och kramar mig stenhårt. Jag har försökt att förbereda honom på olika sätt: vara kvar på förskolan en stund, infört olika rutiner, men ingenting fungerar.

Förskolan pratar dagligen med mig om hur svårt det är när han får panikutbrott och att han har självskadebeteenden som att dunka huvudet i golvet. Personalen frågar mig hur vi ska lösa det. BVC säger att det är mitt fel, eftersom jag tillåter att han får utbrott hemma.

Jag kan inte vara hemma mer från jobbet, då får vi inte ihop det ekonomiskt. Vad mer kan jag göra för att få min son att känna sig trygg?

Vilken väldigt svår situation du beskriver. Jag förstår att det inte finns mycket ork kvar hos dig. Du har verkligen hamnat i centrum i er familjs problem, och därför vill jag lyfta några perspektiv som jag tror att du behöver utforska. Dels för att på sikt komma till rätta med problemen, dels för att du inte ska gå under av alla krav.

Du skriver inte vad det är för sjukdom som din fru har drabbats av. Men den verkar vara så pass allvarlig att hon knappt har kunnat engagera sig i sitt barn. Min erfarenhet säger mig att även människor med mycket svåra sjukdomar eller handikapp ändå kan hitta sätt att ta hand om sitt barn och skapa en anknytningsrelation till det.

Kanske är ditt brev för kort för att också kunna ta upp de positiva aspekterna av mammans och barnets relation, men hur det än är, så är det tydligt att du upplever dig väldigt ensam med ansvaret. Tror du att din fru skulle kunna ta ett större ansvar, åtminstone på det känslomässiga planet? Om det är svårt för dig att se situationen klart så vill jag ställa frågan om hur du tror att en utomstående skulle se på det rimliga i er arbetsfördelning. Klarar din fru verkligen inte av att ta hand om barnet alls, bör ni som familj eventuellt ha rätt till viss avlastning från samhällets sida under hennes sjukdomstid.

En annan fråga gäller de krav som förskolan och BVC ställer på dig. Det verkar som att förskolan står ganska handfallna i hur de ska bemöta er son. Det är inte rimligt att de i det läget vänder sig till dig för handledning eller för att du ska ta hand om barnet när de inte klarar av det. Det ingår i förskolans uppdrag att ha tillgång till expertis som kan handleda och utbilda dem, men även att tillsätta tillräckligt med personal så att även barn med särskilda behov kan få dem tillgodosedda.

BVC verkar ha sin bild klar för sig: Det är ni föräldrar som inte klarar av att sätta gränser för er son, och det är det som ligger bakom hans problembeteenden. Jag kan inte svara på om det ligger något i deras bedömning, men det låter ändå som en väl förenklad förklaringsmodell till en komplex problembild.

Visst händer det att barn beter sig på ett visst sätt för att föräldrar, oftast utan att ens vara medvetna om det, har uppmuntrat dessa beteenden. Eller att barn inte har fått träna på olika färdigheter hemma innan de börjar i förskola. Å andra sidan är barn i 2,5-årsåldern väldigt socialt inriktade och brukar klara av att anpassa sig till att olika regler gäller i olika miljöer.

De beteenden er son visar på förskolan kan tänkas vara en följd av allt jobbigt ni har gått igenom på hemmaplan, det vill säga att han inte känner sig helt trygg med tanke på mammas långvariga sjukdom.

Det jag skrivit ovan är olika spekulationer. Och jag tror inte att det kommer vara möjligt att bättre förstå er sons problem utan att göra en djupdykning i många olika hypoteser så att de bakomliggande orsakerna blir tydligare klarlagda, för annars vet man ju inte heller vad han behöver för att kunna fungera bättre.

Mitt råd är därför att du ställer ett tydligt krav på BVC att de hänvisar dig till en kompetent småbarnspsykolog, som kan hjälpa er med att nysta i både ert gemensamma liv som familj, och i olika aspekter av er sons egen utveckling. Först då kan ni få rätt råd och rätt stöd. För så som du har det just nu är det inte rimligt för någon vuxen att ha det i längden.

/ Jenny Klefbom, legitimerad psykolog/Psykologiguiden.se