Hur hanterar jag traumat?

Vi har nyligen upplevt ett trauma i familjen där vår tvååring var med om en allvarlig olycka som kunde slutat väldigt olyckligt. Vår fyraåring var med under hela förloppet och var stundvis väldigt ledsen och rädd. Hur ska vi hantera och prata med vår fyraåring om detta för att hon ska känna sig lugn? Själv bearbetar jag händelsen hela tiden och tänker på hur nära det var att hon inte klarade sig. Jag känner att jag har svårt att vara ifrån barnen, utifall att något skulle hända dem. Försöker dock att inte visa min oro och rädsla för situationen alltför mycket för barnen. 

Jag vill ta upp olika reflektioner som din fråga väcker hos mig. Först och främst detta med trauma. Att vara med om någonting hemskt är inte samma sak som att vara med om ett trauma. Om en händelse blir ett trauma har att göra med hur den som utsätts för den upplever den. Det är ofta känslor av maktlöshet och att inte kunna göra något åt det som händer, som utgör grunden för att man upplever något som ett trauma.

Du skriver inte vad ert minsta barn har gått igenom, men jag förstår att det definitivt upplevdes som ett trauma av dig som mamma. Det är också något av det svåraste en förälder kan utsättas för, att inte räcka till för att skydda sitt barn i en svår situation. Men jag tänker samtidigt att situationen var helt annorlunda för er fyraåring. Hon var med om något hemskt, som gjorde henne rädd och ledsen, men hon var inte på något sätt ansvarig i situationen och hon hade också sin mamma med som skydd och tröst.

Förutom den trygghet hon hade, men som du inte hade, så utgör hennes ålder också ett effektivt hinder mot att hon kan ha uppfattat situationen på samma sätt som du. En fyraåring har ingen egentlig uppfattning om vad döden innebär. Hon kan inte bedöma risker och konsekvenser vad gäller olyckor eller sjukdom. Vad som däremot är jobbigt för små barn är när de känner att de vuxna inte längre har kontroll. Kanske var det så i ert fall? Att ni vuxna visade så mycket av er förtvivlan och er oro att hon drogs med i era känslor?

Hur det än var med den saken, så kvarstår ändå det faktum att en mycket stor andel, man brukar tala om 95 procent, av alla trauman läker helt av sig själva. Man förmår att bearbeta dem själv, och den trygga vardagen som följer på traumat gör att man återigen börjar se världen som en övervägande säker och trygg plats. Detta sker alltså helt utan att någon vård sätts in. Men vad som i forskning har visat sig avgörande är att man får ett positivt socialt omhändertagande. Det gäller både vuxna och barn. Att någon finns där för en, helt enkelt.

Med tanke på att det ni har varit med om skedde nyligen tycker jag därför att ni ska låta tiden ha sin läkande gång för er äldre dotter. Erbjud henne lite extra omsorg, lyssna och svara om hon för saken på tal.

Vad jag däremot anar som en risk för er äldre dotter är dina egna reaktioner. Om du i all välvilja knyter barnen hårt till dig på grund av din egen oro, så ger du dem samtidigt signaler om att det finns något att oroa sig för. Samtidigt tänker jag mig att det är stor chans att även ditt trauma kommer att självläka och att det är ganska normalt att vara väldigt skärrad efter en sådan här händelse.

Men om din oro och din vilja att överbeskydda kvarstår under flera månader, tycker jag att du ska söka hjälp för egen räkning, så att du kan vara ett fint stöd för dina barn. Det tror jag nämligen är det allra viktigaste för dem.

⁄ Jenny Klefbom, legitimerad psykolog

***

Läs även: Betalningssmärta är bra smärta

Läs även: Stickning kan skapa lugn och göra tankarna mer hanterbara