OCD – allt om tvångets psykologi

Det börjar bli bråttom att hinna med bussen till jobbet men du står fastklistrad framför spisen med ögonen på vredet. Den står på 0. Den står på 0. Den står på 0. Du vänder dig om, men obehaget skjuter i höjden. Tänk om den ändå är på? Hjärtat slår snabbare, det känns som att allt försvinner förutom det där spisvredet och risken att du skulle få alla lägenheter i huset att brinna ner. Det går inte att tänka klart. Du ser att den står på 0. Du har redan stått här 20 minuter, och ångesten bara ökar och ökar. Du har missat bussen till jobbet, du kommer komma sent i dag igen. Hjärtat dunkar, du svettas och andningen är häftig. Varför kan du inte bara gå?

vångssyndrom, eller Obsessive Compulsive Disorder, OCD, finns hos två procent av befolkningen i Sverige. Det betyder att runt 210 000 personer i landet lider av tvångstankar och tvångshandlingar som hindrar deras vardag.

OCD består av två delar: tvångstankar och tvångshandlingar. Tvångstankar är tankar som automatiskt dyker upp i hjärnan och väcker obehag. Tvångshandlingar är det man medvetet gör för att minska obehaget och upplevelsen av att katastrofen är nära. Tvångstankar brukar handla om vissa teman, men man kan få tvångstankar om nästan vad som helst. De vanligaste rädslorna är att man ska råka skada andra eller råka orsaka en olycka, rädsla för smuts och smitta eller påträngande våldsamma eller sexuella tankar. Men ibland handlar det mer om en upplevelse av att det känns ”fel”.

Tvångshandlingarna, eller ritualerna, är det man gör för att få obehaget att lätta. De kan vara både så kallade yttre och inre beteenden – yttre beteenden är sådant som andra kan se, som att rycka i handtaget för att kolla att dörren är låst. Inre beteenden är sådant som man gör ”i huvudet”, exempelvis att frammana en minnesbild av att man hörde låset klicka. Tvångssyndrom kan också innebära att man fastnar i undvikandebeteenden. Det kan vara så omständligt att duscha för att man måste göra det på ett visst sätt, att man helt enkelt undviker att duscha i stället. Man kanske undviker att åka tåg, buss eller bil på grund av rädsla för att skada någon, eller att man helt undviker att lämna hemmet.

Jag har som psykolog arbetat mycket med patienter med tvångssyndrom och kan konstatera att många missuppfattningar cirkulerar om vad det innebär att ha OCD. I media och i vardagliga diskussioner finns exempelvis bilden av att personer med tvångstankar skulle kunna vara farliga och att de skulle kunna skada andra. Men tvångstankarna som väcks gäller det som personen i fråga är absolut mest rädd för, och tvångshandlingarna syftar i sin tur till att minska risken för att det ska inträffa. Tvångstankar är per definition något som går emot de egna värderingarna och det man tycker är viktigt, annars hade de inte väckt så mycket obehag och ångest! Faktum är att nästan alla någon gång fått tankar med samma innehåll som de som utvecklar OCD, det är en normal del av att vara människa: Stängde jag av spisen? Tänk om jag glömde låsa? Tänk om jag skulle skada mig själv eller mina barn? En tvångstanke är inte samma sak som att ha en önskan om att skada någon, utan gäller snarare rädslan att något skulle kunna hända som man absolut inte vill – en rädsla som säkert många av oss känner igen i olika delar av livet.

Skillnaden när man har OCD är att de här tankarna väcker så stort obehag att man känner sig tvingad att agera för att det som känns obehagligt inte ska inträffa. Personer med OCD har ofta mer negativa tolkningar av sina tankar än andra, exempelvis kanske man tänker att det är något fel på en eftersom man har dessa tankar, eller att tankarna är samma sak som om man faktiskt genomfört handlingen. Även om vi alla nog kollat spisen en extra gång, så gör obehaget för den med tvångssyndrom att man fastnar i att kolla om och om igen.

Förutom detta så är det ofta tidskrävande att genomföra alla de handlingar och ritualer man utvecklat för att hålla katastrofen borta. Andra saker som man tycker är viktiga i livet hamnar längre och längre ner på prioritetslistan. Tvånget kan hindra en från att umgås med vänner, ha en kärleksrelation, skaffa jobb, lämna hemmet, utbilda sig eller leda till sjukskrivning från arbetet. Många med OCD lider även av andra problem såsom depression och annan ångest.

Vi vet inte i dag exakt vad som orsakar OCD. Forskning visar på att flera faktorer samverkar. En faktor är det genetiska, där personer med en familjehistoria av OCD löper större risk att utveckla problemen. Hjärnans struktur i områden som reglerar ångest och repetitiva beteenden kan också vara en faktor, samt nivån av vissa signalsubstanser. Vidare verkar en del tankemässiga faktorer spela in, så som hur perfektionistiskt lagd man är eller hur känslig man är för att känna sig osäker. Miljöfaktorer verkar också spela roll. Ibland kan OCD utlösas av att man är med om något traumatiskt eller att man lär sig att hantera obehag under uppväxten med hjälp av olika tvångshandlingar.

OCD brukar debutera under barndom eller tonår, men kan även dyka upp i vuxen ålder. För vissa kommer det smygande medan andra minns exakt vilken händelse som satte igång problemen. Eftersom att OCD sällan går över av sig självt är det viktigt att söka stöd och behandling om man lider av tvångstankar och tvångshandlingar.

Det som håller kvar tvångssyndromet behöver inte vara samma som utlöste det. Man säger ofta att det är beteendet som är motorn när det kommer till OCD. På kort sikt ger tvångshandlingarna en lättnad, men på lång sikt fastnar man i en ond cirkel av ångest och ångestreglering. Varje gång man beter sig som att tankarna är farliga så trimmar man sitt larmsystem i kroppen i att reagera snabbare, starkare och på fler saker: Tänk dig att du ofta får påträngande tankar om att du fått bakterier på dig och du kommer sprida dem till andra och göra dem sjuka. Det här väcker mycket ångest i dig och du vill verkligen inte att det ska hända. Vad gör du? Du försöker antagligen kontrollera risken genom att tvätta händerna och städa sådant du tagit i. Det här gör att det känns bättre en stund, men snart kommer tankarna igen –”är det verkligen rent? Tänk om jag missat något?”, och så är det igång igen. Du kanske också börjar undvika platser och situationer. För att undvika att smitta någon kanske du börjar undvika kollektivtrafik, affärer eller liknande. Kanske undviker du att vara den som diskar hemma för att du annars fastnar i att kontrollera så allt är rent innan du ställer in det i skåpet. Kanske ber du dina anhöriga hantera saker som du upplever som smutsiga, så att du själv slipper fastna i tankar och ritualer som kan ta flera timmar.

När du undviker saker, eller gör din tvångshandling, så får du heller aldrig veta hur det hade gått om du inte gjort så. Kanske utsätter du dig om och om igen för det jobbiga, men i huvudet försöker du hela tiden ha kontroll över situationen. Ju mer du kämpar mot ångesten, desto mer ångest får du. Ju mer du försöker kontrollera tvångstankarna, desto fler tvångstankar får du. Hjärnan skickar larm om att det är farligt, just för att du fortsätter bete dig som om det är farligt.

Det kan låta enkelt att bli av med OCD när man läser om vad som håller kvar tvånget – det är väl bara att sluta med tvångshandlingarna? Men faktum är ju att om det hade varit lätt hade alla med OCD redan gjort det. Ångestnivån är ofta så hög, och tanken på katastrofen så läskig, att man behöver stöd och hjälp för att bryta mönstret.

Den behandling som rekommenderas för OCD i dag är dels läkemedelsbehandling med SSRI och/eller kognitiv beteendeterapi. SSRI är en grupp läkemedel som ändrar serotoninnivån i hjärnan och ibland används en kombination av SSRI och andra läkemedel för OCD. De kan minska obehaget och göra det lättare att stå emot impulserna att göra tvångshandlingar.

I kbt för OCD jobbar man med exponering med responsprevention, ERP, vilket innebär att man utsätter sig för det som triggar tankarna och obehaget, och avstår tvångshandlingen. Om man exempelvis får tvångstankar om att lägenheten kommer att brinna ner kan ERP innebära att använda spisen, vattenkokaren och kaffebryggaren och sedan stänga av dem och snabbt gå hemifrån utan att göra några kontroller över huvud taget. Då är tanken att man ger larmsystemet ny information genom att bete sig som att det inte är farligt att gå hemifrån.

Vanligen erbjuds personen med tvångssyndrom en individuell behandling med psykolog där man under en tid ses en gång i veckan och arbetar. I andra fall sker det i grupp, ofta kombinerat med individuella övningar eller individuella träffar med psykolog. Behöver man öva i hemmet så ses man hemma hos personen. Det finns även internetbehandling där man jobbar själv med stöd från en behandlare.

Att vara anhörig till någonsom har OCD är tufft. Att se någon lida och fastna i tvångshandlingar kan göra en både ledsen och frustrerad. Ofta har man försökt prata logiskt med sin anhörige om tvångstankarna, men en person med OCD är vanligen medveten om att risken för katastrof är rätt liten – men tänk om? Tvånget är sällan logiskt, utan handlar mycket om känslor.

Som anhörig kan man också ha blivit involverad i sin anhöriges tvångshandlingar genom att upprepat behöva försäkra hen om att något inte är farligt, att dörren är låst, att hen inte kommer skada någon eller att det är okej att sluta tvätta händerna. Det här sker i all välmening för man vill inte se personen lida, men det leder oftast till att man dras in i tvångets onda cirkel tillsammans med personen som har OCD. Tyvärr hjälper försäkran bara en kort stund, innan en ny fråga dyker upp – ”är du säker på att jag låste dörren?”

Om du vill hjälpa en anhörig med OCD kan du uppmuntra hen att söka behandling, peppa och kanske följa med personen till psykologbesöket eller vara ett stöd när hen ska utföra sina hemuppgifter. Kom bara ihåg att du aldrig behöver ta rollen som behandlare och att det är personen som har OCD som själv styr.

Slutligen, hjälp vid OCD finns att få. Ett första steg kan vara att söka sig till vård-
centralen. Antingen får man då behandling direkt eller en remiss till psykiatrin.

Sofia Asplund är psykolog och arbetar med tvångssyndrom.