Han öppnade upp om sin bipolaritet

För drygt ett år sedan bestämde sig Henrik Wahlström för att berätta om sin diagnos, bipolär sjukdom typ 2, på Instagram där han då hade runt 50 000 följare.

– Jag fick diagnosen för tretton år sedan, men det vara bara mina allra närmaste som visste om det. Många i min släkt visste inte om att jag levde med sjukdomen, inte heller vänner som jag betraktade som nära. Jag visste inte hur min arbetsgivare skulle ta det eller hur det skulle landa.

Men det landade bra. Allra mest fick han stor förståelse. Och följarskaran i sociala medier växte. Han har också blivit ambassadör för Mind, som arbetar för att främja psykisk hälsa, och har gått ner i tid från jobbet för att kunna föreläsa mer om sin upplevelse av psykisk sjukdom.

– Jag vill vara tydlig med att det inte är någons skyldighet att prata om sin diagnos, men för mig var det rätt val. Jag vill verkligen se en ökad öppenhet kring bipolaritet. Det är en kronisk sjukdom med höga självmordstal och det finns mycket felaktiga bilder av den. Jag visste inte då vad det kunde göra för skillnad att jag började prata öppet om det.
Det stora antalet följare och meddelanden han får från personer som fått diagnosen, vittnar om att det gör skillnad. Henrik Wahlström får ofta höra att han är ett bra exempel på att man faktiskt kan leva ett välfungerande liv med diagnosen.

– Det är fint att höra. Men det tog mig lång tid att komma hit. Jag blev diagnosticerad som depressiv långt innan jag fick min bipolära diagnos, och det är inte ovanligt. Oftast söker man bara hjälp vid de depressiva episoderna, inte när man är på väg in i hypomani. Innan dess levde jag ett liv motsatt det man bör när man är bipolär: jag vände på dygnet, stressade, festade, drack för mycket. Det var först när jag sökte hjälp för mitt alkoholmissbruk som jag fick rätt diagnos.

– Med rätt medicinering och en acceptans för sjukdomen hittade jag ett sätt att leva med diagnosen. Men jag försöker vara öppen med att det kan vara svårt – för en själv och för ens närmaste – att till exempel bromsa om man märker att man är på väg in i ett skov. Jag måste hålla stenkoll på tidiga tecken. De är ofta diskreta och när man är på väg uppåt kan de tyvärr vara angenäma. Men då behöver jag till exempel sova fastän jag inte vill, äta fastän jag inte är hungrig, för att stressa ner.