Adhd på jobbet

Arbetsmiljöverket undersöker fortlöpande trender på arbetsmarknaden och uppmärksammar bland annat det faktum att vi i många yrken i dag förväntas vara tillgängliga stora delar av dygnet. De lyfter också förändringar som skett beträffande hur mycket vi förväntas kunna leda oss själva i vårt arbete. Den som är yrkesaktiv i dag behöver vara mer flexibel och klara av att anpassa sig till snabba förändringar jämfört med till exempel mor- och farföräldrars generationer. Det beror bland annat på digitaliseringen, den snabba utvecklingen av tekniska produkter och att vi i dag behöver kunna hantera en ständigt ökande mängd administrativa uppgifter. Samtidigt har det moderna och digitala samhället ökat vår frihetsgrad och gett oss möjlighet att själva bestämma var och när vi ska arbeta. Dagens arbetsplatser verkar alltså ställa högre krav på våra exekutiva funktioner och vår förmåga att leda, styra och sätta gränser för oss själva. Det är inte så konstigt att vi, som inte fått någon utbildning i hur vi ska sätta dessa gränser eller förhålla oss till all ny teknik och den moderna arbetsmarknaden, ibland trampar fel och bränner ut oss. Det här kan vara särskilt svårt när man har en neuropsykiatrisk diagnos, och många med adhd berättar att de är helt beroende av stöd och struktur för att i längden fungera på arbetet och i livet i stort.

Många av oss är ständigt uppkopplade digitalt och tillgängliga för vår arbetsplats och våra kolleger långt efter arbetstid. Har vi då också svårt att själva reglera och hitta rutiner för arbete och återhämtning, vill vara andra till lags och kanske inte ber om hjälp, är det lätt att vi arbetar mer än heltid och prioriterar bort sömn, egna intressen eller återhämtning. Gränsen mellan arbete och fritid har suddats ut för många fler i dag jämfört med vår föräldrageneration. Arbetar man dessutom i en företagskultur som uppmuntrar dessa beteenden hos sina medarbetare är det lätt att hamna i en rätt sårbar situation, speciellt om man har adhd och saknar många av de strategier som behövs för att kunna skärma av sig i en digital och uppkopplad värld. Som arbetstagare får vi sällan någon utbildning i att sätta gränser, ta hand om oss själva eller att hantera stress utifrån alla relativt nya uppgifter vi förväntas klara av. Frågan är om det bara är medarbetarens ansvar att avgränsa de krav som ställs, för att inte successivt brytas ner och i värsta fall bli utbränd. Kan det till och med vara så att många arbetsgivare värdesätter medarbetare som följer arbetsmarknadens trender och företagskulturen i hopp om att bli uppskattade och göra ett bra jobb? En del av lösningen kan vara att vi på arbetsplatsen gemensamt ser över vår företagskultur för att skapa en hållbar situation för de medarbetare som behöver det.

Många på dagens arbetsmarknad vittnar om otydliga arbetsbeskrivningar och roller. De berättar att det är svårt att veta vad man ska eller förväntas göra. Flytande arbetsbeskrivningar där man ofta behöver skapa sin egen roll och sitt arbetsinnehåll, med hög grad av frihet och flexibilitet, låter kanske spännande. Samtidigt kräver det ofta mycket mer av medarbetaren än vad som kanske framgår i platsannonsen. Vid adhd kan dessa öppna arbetsbeskrivningar och fria tyglar skapa osäkerhet och funderingar, till exempel: ”Gör jag för mycket eller för lite?”, ”Fokuserar jag på rätt saker?”, ”Vilket mandat har jag?” Eller en rädsla för att klampa in på en kollegas område och skapa konflikter. På arbetsplatser där detta är ett problem brukar första åtgärden vara att försöka tydliggöra roller och ansvarsområden, förväntningar och ramar.

Vi känner nog alla till personer med adhd som presterar fantastiskt. Men vad vet vi egentligen om hur de fungerar bakom sin framgångsfasad? Adhd handlar – kanske mer än något annat – om en oförmåga att utnyttja sin fulla kapacitet. Om vi ensidigt lyfter fram någons prestationer och likställer den med livskvalitet och hög funktionsnivå kan bilden hamna ganska långt från personen med adhd:s egen upplevelse av livet. Omgivningen kan av ren välvilja heja på någon som presterar fantastiskt, utan att se att det sker på bekostnad av andra delar i livet. Framgångsrika personer med adhd kan berätta att det går utmärkt att vara en enastående artist, företagsledare eller professor, men att man samtidigt är helt oförmögen att ordna de mest grundläggande vardagliga uppgifterna, som att sköta om sin egen hälsa, sitt hem eller sin familj.

Vi bär alla på egenskaper, styrkor och möter utmaningar som lika gärna kan visa sig vara effektiva vapen som snöpliga snubbeltrådar beroende på vilka lägen och situationer vi hamnar i. Problem och hinder som uppstår på en arbetsplats kan därför aldrig bara tillskrivas en person eller en faktor. Snarare ligger förklaringarna – och lösningarna – på flera olika nivåer. Däremot är det alltid en god idé att utgå ifrån det enda man faktiskt kan förändra: sig själv. Att börja med att se vad man själv bidrar med och vad man själv, utan andras hjälp, kan ändra på är att ta stort eget ansvar och kan sätta igång en förändringsvilja hos andra. Det man som chef vill undvika är att ställa medarbetare inför krav som de inte förmår leva upp till. Det kan leda till känslor av kontrollförlust och otillräcklighet. Då kan situationen snabbt bli ohållbar och konsekvenserna stora, trots god vilja från alla inblandade. De allra flesta med adhd vill inget hellre än att ha ett fungerande arbete, fritid och familjeliv, men stångar sig trots detta blodiga för att få ihop det.

Ett första steg kan vara att tillsammans skaffa sig en så bra bild av nuläget som möjligt, en sammanvägd bild av arbetsmarknadens trender, företagets kultur och medarbetarnas personliga styrkor. Försök få tag i de inre drivkrafterna och ta reda på vad som verkligen engagerar medarbetare på jobbet. På så sätt blir det lättare att hitta en väg framåt som alla kan ställa sig bakom.

Även om det inte finns så mycket forskning om adhd i arbetslivet ännu så har det kommit en del studier som pekar på att adhd kan ställa till problem på arbetsplatser, vilket i sin tur leder till exempelvis arbetsfrånvaro, försämrade arbetsprestationer och konflikter med kolleger eller chefer. Många kan även beskriva en direkt koppling mellan sin adhd-diagnos och arbetsrelaterad stress och symtom på psykisk ohälsa, något som förstås i sin tur påverkar arbetsprestationen. För vissa handlar det om upprepad kortare sjukfrånvaro, men för en del blir det långa sjukskrivningsperioder och en kamp för att klara av en återgång i arbete på sikt. Konsekvenser som flera och korta anställningar är kanske inte så konstigt då, och enligt forskningen tenderar personer med adhd att sluta på jobb utan att ha några planer på hur man ska få ett nytt. Socialstyrelsens rapport Konsekvenser för vuxna med diagnosen adhd, från 2019, visar att vuxna med adhd inte har fast jobb lika ofta som personer utan diagnos. Det betyder i sin tur att de i betydligt högre grad är beroende av försörjningsstöd. Inte sällan beskrivs just upplevelser av att underprestera på grund av de svårigheter som adhd innebär. Att inte kunna prestera utifrån sin intellektuella potential gör att många beskriver sig som djupt otillfredsställda och frustrerade inför sin egen arbetsinsats. Detta har visat sig vara en viktig delförklaring till de höga sjukskrivningstalen vid adhd. Glappet mellan det man borde kunna åstadkomma och det som faktiskt blir gjort är alltså något som alla skulle tjäna på om det gick att överbrygga.

Många vuxna med adhd beskriver ett mönster som även går igen i Socialstyrelsens rapport, nämligen att man presterar på en ojämn nivå. Ena stunden är man otroligt effektiv, för att i nästa stund inte få någonting gjort. Att det här upplevs som förvirrande och smärtsamt, och att det skapar mycket frustration – inte bara för personen själv utan även för omgivningen – är inte svårt att förstå.

I forskningen har man även kunnat visa på ett annat samband som många med adhd och deras anhöriga kan skriva under på, nämligen sambandet mellan adhd och att inte kunna sluta arbeta – det som ibland slarvigt kallas för ”arbetsnarkomani”. Att totalt gå upp i ett lustfyllt hyperfokus och då ha svårt för att sätta gränser kan göra att man missar viktig återhämtning. Och hur lustfyllt och givande något än är så måste man också äta, sova och få omväxling.

Konsekvenserna för vuxna med adhd som inte får rätt stöd i tid är stora, och det finns all anledning att som samhälle ta adhd på allvar. Med rätt stöd och behandling finns alla möjligheter att fungera bra och inte utveckla den psykiska och kroppsliga ohälsa som bidrar till så stort personligt lidande och så stora kostnader för samhället.

Socialstyrelsen lyfter vikten av att personer med adhd erbjuds stöd över en längre tid och utifrån unika utmaningar. Utöver att de då skulle fungera och må bättre, poängterar Socialstyrelsen att det skulle vara en samhällsekonomisk lönsam satsning. Många med adhd, oavsett ålder, berättar att de kan behöva en kontaktperson eller kurator för hjälp med samverkan mellan till exempel Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsgivare. Sedan är det förstås många som även behöver mer direkt stöd från vården, i form av både psykologisk behandling och läkemedel.

Samtidigt tillbringar många en stor del av livet på arbetet, med kolleger och chefer. Och många upplever att de inte får till det hemma och på fritiden, i föräldraskapet eller familjelivet eftersom arbetet tar all deras energi. Förståelse, stöd och anpassningar på arbetet kan vara direkt avgörande för att kunna fungera bra även utanför jobbet. Men att kunna få det man behöver för att leva ett hälsosamt liv, både på och efter jobbet, försvåras av ett antal faktorer:

Många vågar inte berätta om sin diagnos för andra på grund av rädsla för negativa attityder, fördomar, stigmatisering och diskriminering. Det gör det svårare att be om stöd från chefer, kolleger eller närstående när man faktiskt behöver det. Många lever med odiagnostiserad adhd utan möjlighet att skaffa sig den självinsikt som en utredning och funktionsbedömning innebär. Det är svårare att be om rätt typ av stöd från sin arbetsgivare om man inte själv förstår varför problemen uppstår. Många med adhd-diagnos har svårt att veta exakt varför vissa saker hakar upp sig. Det är svårt att förklara för andra vad man har för behov av stöd för att klara av sitt arbete när man inte vet vad man ska fråga efter.

Alla människor går igenom förändringar eller stora omställningar någon gång i livet. För vissa sker det smärtfritt, men ibland ställs nya krav där de strategier som en gång fungerade inte längre räcker till. Några särskilt kritiska övergångar brukar infalla till exempel när vi slutar skolan för att börja jobba, bildar familj och får barn, och när vi går i pension efter ett långt arbetsliv. Nya situationer och sammanhang blir i många fall bättre, men övergången kan ändå vara svår och fylld av osäkerhet. Skolan, där alla behövde följa samma regler under snarlika förutsättningar, var kanske inte alls en plats där man briljerade. Kanske finner man sig till rätta först när man får jobba med det man verkligen brinner för. I arbetslivet kan vissa – men så klart inte alla – få större möjligheter att påverka sin situation eller att röra sig mot ett sammanhang som passar en bättre. En kreativ person kan kanske få utlopp för sina idéer och planer genom att välja en viss karriär-inriktning. Den som behöver omväxling kan byta jobb och arbetsplats. För andra kan arbetslivet i stället innebära stress och nya krav som blir svåra att leva upp till. Ytterligare en sårbar tid i livet, en tid som det talas alldeles för lite om, är övergången till att bli pensionär och hur adhd påverkar åldrandet. Därtill kan vi ju när som helst under livet ställas inför kriser, uppbrott och oförutsägbara situationer då allt vi känner till, våra inbyggda rutiner och vanor, plötsligt rycks undan.

Texten är ett bearbetat utdrag ur boken Adhd på jobbet: om forskning, hjärnan och strategier (Natur & Kultur).