”Min röst är inte mindre värd”
Diana Morgården Guilletmot vill förändra omgivningens syn på stamning och övervinna sin egen rädsla genom exponering.
Bild: Fanny Löfgren
Har du sett henne i flödet?
Om inte, kolla in @foreverstuttering där Diana Morgården Guilletmot öppet delar med sig av situationer där hon stammar och visar hur exponeringen hjälper henne – och bidrar till större förståelse hos andra.
Hur var det att växa upp och stamma?
– Jag började stamma när jag var ungefär tre år och har egentligen inget minne av ett liv utan stamning. Mina föräldrar fick väldigt lite stöd i hur de skulle hjälpa mig och det gjorde att jag upplevde att jag fick bära den och ta ansvar för den väldigt mycket själv. Ju äldre jag blev desto mer började jag anpassa livet efter stamningen. Jag bytte ord, planerade meningar och undvek telefonsamtal, presentationer och situationer där jag riskerade att fastna. Tonåren och de unga vuxenåren var nog allra tuffast.
Stamningen har genom livet påverkat Diana Morgården Guilletmot enormt mycket psykiskt, med social ångest, skam och rädsla för att bli bedömd som följd.
– Jag har gått hos psykologer till och från genom åren, men har ofta upplevt att just stamningen inte riktigt blivit förstådd. Det som hjälpt mig mest började egentligen genom talträning där en stor del handlade om exponering. Jag började medvetet utsätta mig för sådant jag varit rädd för, till exempel att gå fram till främmande människor och berätta att jag stammar. Sedan har jag själv tagit den exponeringen ännu längre genom att samtidigt filma mig och dela situationerna. Det är otroligt utmanande, men har hjälpt mig enormt mycket.
Vad önskar du att människor visste om stamning?
– Att stamning är så mycket mer än det som hörs. En person kan stamma väldigt lite utåt men samtidigt lägga enormt mycket energi på att byta ord, undvika situationer eller försöka dölja det. Jag önskar också att fler förstod att den som stammar vet vad den vill säga. Ge oss tid, fyll inte i orden och likställ inte snabbt tal med trygghet, intelligens eller kompetens. En person ska inte behöva prata flytande för att bli lyssnad på.
Vad har du lärt dig?
– Att min röst inte blir mindre värd för att den ibland fastnar. Jag ägnade över 30 år åt att försöka förändra hur jag pratade för att passa in. Idag försöker jag istället förändra min egen och omgivningens syn på hur en röst får låta. Jag är fortfarande inte fri från rädslan och kanske blir jag aldrig det helt. Men jag har förstått att jag inte behöver vänta tills jag är orädd eller pratar flytande för att ta plats. Jag kan vara rädd och ändå prata.
***
