”AI speglar flykten från oss själva”

Arash Gilan är entreprenör, föreläsare och författare med bakgrund i tech-branschen. Hans bok 404: Människan saknas, är på ytan en bok om AI, men vid närmare läsning en mer existentiell bok om vad det innebär att vara människa i en samtid som premierar optimering och ständig distraktion. I boken vävs hans personliga resa tätt samman med den professionella. Han skriver om en frånvarande far, erfarenheten av migration från Iran, sin ovanliga autoimmuna sjukdom, kärleken till sin hustru och relationen till sina barn.

– Jag skrev klart en hel bok i somras. Kloka argument, korrekta analyser, allt på plats. Jag läste igenom den och kände ingenting. Jag skrev om människan men saknade människan i den. Så jag raderade allt och började om. Det som kom då var inte det jag hade planerat utan det jag bar på. Min sjukdom, min frånvarande far, migrationen från Iran och en hustru som lärt mig vad kärlek är. Jag kunde inte skriva om vad det innebär att vara människa utan att visa vad det kostat mig att bli en. Essensen i människolivet är att känna, inte att veta, säger Arash Gilan.

Du beskriver AI som en spegel av människan i din bok. Vad är det du tycker att AI speglar?

– Vår flykt från oss själva. Människan har i alla tider projicerat subjektivitet på det hon inte förstår. Gudar, demoner, naturkrafter, ödet. Nu projicerar hon det på kod. Det är samma psykologiska mekanism. Vi skapar ett ansikte åt det vi inte begriper och fyller det med våra egna skuggor, våra egna drömmar, våra egna mardrömmar.

– AI kan formulera moral utan att bära någon. Den kan tala om kärlek utan att någonsin ha älskat, om sorg utan att någonsin ha sörjt, om hopp utan att någonsin ha tvivlat. Den härmar, beräknar och speglar. Och spegeln är obehagligt ärlig. Den visar vad vi valt att prioritera: svar framför frågor, hastighet framför djup, effektivitet framför mening. När jag själv använde AI under bokskrivandet sa den att jag inte borde vara så personlig. Att jag var en digital auktoritet. Att jag hade för mycket att förlora. Den visste allt om mig men förstod ingenting.

Arash Gilan påpekar att flykten från oss själva är urgammal. Tekniken ger den bara ”perfekta verktyg”.

– Man kan bedöva sig med vin en fredagskväll, eller ha ett oändligt flöde, designat av de smartaste ingenjörerna i historien, med det enda syftet att hålla dig borta från dina egna tankar. Min dotter, snart femton år, sa häromveckan: ”pappa, jag önskar att sociala medier inte fanns”. Det säger mer än någon forskningsrapport.

Vad är det viktigaste du lärt dig?

– Att det svåraste en människa kan göra är att möta sig själv. Jag drev min kropp som en maskin i tjugo år. Sedan blev jag kronisk sjuk och kroppen tvingade mig att stanna upp. Jag skämdes så mycket över sjukdomen att jag inte ens berättade för någon. Jag förbannade allt och alla. Det enda gåva jag tyckte att jag hade fått i livet, rösten, togs ifrån mig. I den stillheten förstod jag att jag aldrig hade bott i mitt eget hem. All prestation, all strävan, hela masken, det var sätt att slippa stå kvar i rummet med mig själv. När masken krossades började något annat.
Inte en lösning, men en början. Vi behöver inte bli mer, vi behöver bli hela.

***

Läs även: Anders Hansen: ”Skilj på att vilja ha och att njuta”

Läs även: Eric Cullhed har gått till botten med tårarnas funktion