”Hanteringen av Estonia ett andra trauma”

Förlisningen av Estonia var en katastrof. Och den usla hanteringen efteråt ytterligare en katastrof. En andra traumatisering för de drabbade, menar krisexperten och överlevaren Sara Hedrenius. Foto: Emelie Asplund

Överlevaren och krisexperten Sara Hedrenius har sett hur hanteringen av förlisningen av Estonia 1994 lett till en andra traumatisering.

Sara Hedrenius är en av de 137 personer som överlevde när passagerarfartyget M/S Estonia, med närmare tusen personer ombord, sjönk mot Östersjöns botten på mindre än en timme, 1994.

– Problemet är att det fortfarande finns så många obesvarade frågor om vad som egentligen hände. 

Hon vet vad hon talar om. Både av egen erfarenhet och som utbildad krisexpert vid Röda Korset, ett yrkesval som till stor del styrts av hennes erfarenheter av Estonia-katastrofen. 

– Det mest grundläggande vid ett stort trauma är att den drabbade får vara delaktig i sin egen återhämtning: Vad hände? Varför hände det? Och hur ska man förhindra att det händer igen? Det är en jätteviktig del i krishanteringen av svåra händelser, och ger en liten gnutta av meningsfullhet när allt annat är borta, det går inte att stå ut annars.

Det är nästan alltid värre att leva med ovissheten än att leva med vetskapen om vad som hänt, menar hon och jämför med andra traumatiska upplevelser. Den som har genomgått en svår cancerbehandling vill ofta titta på sina journaler efteråt, och den som varit med om en bilolycka åker ofta tillbaka till olycksplatsen. 

– I min yrkesroll kan jag ju se att Estonia är den sämst utredda, och sämst hanterade, katastrofen i vår moderna historia. Det finns risk för en sekundärtraumatisering, som pågår fortfarande, 26 år senare. Jag ryser när jag tänker på det, säger Sara Hedrenius. 

Hon frågar sig hur många misstag det egentligen är möjligt att göra i en och samma krishantering, och syftar dels på de tidiga diskussionerna om bärgningen av de omkomna, dels på den kritiserade Haverikommissionens rapport.

Det mest naturliga hade varit ett omhändertagande av de omkomna, att bärga kropparna. Det var också den initiala reaktionen från regeringen, minns hon. Men bara efter några veckor ändrade man sig. Kropparna skulle förbli i havet. 

– Vi fick höra att en bärgning skulle vara farligt för dykarna, att de riskerade livet och själva kunde bli traumatiserade av vad de såg i fartyget, ett ”köttmos”. 

Men, i den uppmärksammade dokumentärserien ”Estonia – fyndet som ändrar allt”, som visats på DPlay och Kanal 5 under hösten 2020, berättade dykare från den allra första undersökningen att kropparna var intakta. Det hade varit förhållandevis enkelt att bärga de omkomna. 

– Det bekräftar vår tidiga bild av att informationen från Sjöfartsverket inte stämde! 

Och tre år senare levererade Haverikommissionen en otillräcklig rapport, menar anhörigföreningen SEA (Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga). Rapporten slog fast att orsaken till förlisningen var att bogvisiret lossnat och Estonia därför tog in mängder av vatten under stormen.

– Men det beskrivna händelseförloppet stämde inte överens med vittnesuppgifterna från oss som var ombord. Många experter menade att fartyget inte borde kunna vattenfyllas och sjunka så snabbt om det inte fanns ytterligare ett hål i skrovet. 

Med ojämna mellanrum har nya uppgifter kommit fram, som att räcket på bogporten hade sågats av sedan fartyget sjunkit ned till botten, och att försvarsmakten var involverad i militära transporter på Estonia veckorna före.

– Uppgifterna utreddes inte ordentligt, trots rekommendation från de utredningar som regeringen själv beställde 2005, och inga nya officiella dyk har gjorts trots att det saknas bilder som visar att hela fartyget undersökts Nu har journalister gjort jobbet – och åtalats för brott mot lagen om gravfrid runt vraket.

I Estonia-dokumentären upptäcks ett hål på 1,2 x 4 meter på styrbords sida som ligger mot botten. Det skulle kunna förklara varför skeppet vattenfylldes så snabbt när bogvisiret lossnade och havsvågorna vällde in över bildäck. Avslöjandet ställer allting på sin spets. Igen. Hur uppstod hålet? 

– I dokumentärserien framkommer också uppgifter om att utländska underrättelsetjänster transporterade hemligt material på Estonia den natten, säger Sara Hedrenius, och berättar att hon själv såg militärgröna fordon rulla ombord i sista minuten före avgången från Tallinn mot Stockholm.

Hon låter trygg och balanserad, men frustrationen är ändå tydlig under den coronasäkra videointervjun från hemmet i Göteborg. 

– Det här uppgifterna måste ju utredas nu på ett konstruktivt sätt! Man behöver dyka igen och göra nya undersökningar av hela fartyget, titta på vittnesmålen igen och få ihop en bild av händelseförloppet som stämmer. Det är viktigt för alla dem som fått slita med de obesvarade frågorna sedan 1994, frågor som är relevanta och adekvata. Att kunna lita på att myndigheterna faktiskt vänder på alla stenar, säger Sara Hadrenius.

Oklarheterna bäddar förstås för konspirationsteorier och tankar om mörkläggning från myndigheternas sida.

Varför uppstod tveksamheter kring att bärga kropparna? Varför blev lagen om gravfrid utformad så att inga nya undersökningar av vraket kan genomföras? Varför följde inte regeringen rekommendationen 2005 att genomföra nya undersökningar av skrovet för att hitta eller utesluta hål som kunde förklara det snabba händelseförloppet? Varför har inte Estonias lastdäck blivit undersökt?

– En så stor katastrof som Estonia påverkar hela samhället, och därför blir också hanteringen så viktig på samhällsnivå. Det handlar om värdighet och respekt för de omkomna och anhöriga. Och väldigt mycket om tillit till våra beslutsfattare. Tar vi hand om våra medborgare? Har vi kapaciteten i Sverige att gå till botten och utreda vad som hänt? Kan vi säkerställa att det inte händer igen? 

Själv var Sara Hedrenius bara 20 år gammal den där stormiga ödesdigra natten den 28 september 1994, när Estonia plötsligt fick slagsida och tog in vatten. Det rådde styv kuling på upp emot 21 m/s, och vågorna var 4-5 meter höga. Hon tog sig ut ur fartyget, hoppade i vattnet när fartyget hade full slagsida, lyckades tas upp i en upp-och-nedvänd flotte i iskallt vatten tillsammans med några andra överlevande, och blev räddad många timmar senare. 

– Allt kändes overkligt, och jag höll på att dö flera gånger under natten.

Hon berättar att hon i efterhand sett sin egen journal hos forskarna vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri på Uppsala universitet, som studerade och följde upp överlevande från Estonia över tid.

– Jag ”scorade” ordentligt, med klara symptom på akut stressyndrom, påträngande minnesbilder, koncentrationssvårigheter. 

Fast det var hon kanske inte helt medveten om då. Den närmaste tiden efter olyckan tog hon körkort, reste till Sydafrika, pluggade spanska och historia och i Spanien ett år. Hon träffade visserligen några olika psykologer efter katastrofen, men det var inget som hjälpte henne. Dels hade de inte traumafokus, dels var hon själv inte redo. Först ett år senare fick Sara träffa en traumapsykolog. De var inte så vanliga då, konstaterar hon.

– Hon satte igång att jobba med min upplevelse. Det var jobbigt, men jag förstod att det var viktigt och det kändes väldigt bra.

Det tog ungefär två år innan hon kände att olyckan inte påverkade hennes dagliga liv så mycket. 

– Jag ville inte lägga ned energi på vad som hänt med Estonia; det uppstod snabbt många olika teorier som det gör när svar uteblir. Det var inte bra för min egen personliga hälsa, utan jag valde att fokusera på annat istället.

Det var när hon satt med i den referensgrupp som granskade Estoniakatastrofen 1997-1999 som Sara Hedrenius blev intresserad av hur samhället, och individen, hanterar krissituationer. 

– Jag såg effekten av att involvera de drabbade, hur läkande det är att diskutera och söka svar tillsammans.

Så Sara Hedrenius läste psykologi med fokus på krisstöd och senare fördjupning i psykotraumatologi. Sedan 2007 är hon sakkunnig i krisstöd på Röda Korset.

– För mig personligen var det meningsfullt att jobba vidare med krishantering för att kunna hjälpa andra.

Röda korset erbjuder stödgrupper till människor som drabbats av svåra händelser, som efter tsunamin 2005.

– Att träffa andra i samma situation kan vara väldigt hjälpsamt. Dels att se hur andra resonerar kring frågor man ställs inför, dels hur de hanterar den psykiska smärtan – och att den kan förändras över tid. 

De flesta återhämtar sig själva, naturligt, med stöd av sitt eget nätverk. Det är också viktigt att ge sig själv tålamod, vara vaksam på hur man mår och återhämtar sig, och annars ser till att få hjälp. Rätt hjälp. Olika personer har olika behov, understryker Sara Hedrenius.

Genom åren har hon mött Estonia-överlevare som tagit sig vidare och mår väldigt bra, överlevare som ägnat en stor del av sitt liv åt att utreda vad som hände och ändå mår ganska bra, och överlevare som inte släppt tagit – och mår ganska dåligt. Hela spektret.

För egen del har Sara Hedrenius lärt sig att ta hand om sin egen psykiska hälsa, att se till att må bra. Yrkesmässigt har Estonia-katastrofen visat henne risken för sekundär traumatisering när krishanteringen havererar.

– Vi måste få alla svar om hela händelseförloppet, så nära sanningen det går. Och jag tror vi kommer att få det. Idag finns bättre teknik för att undersöka skrovet på ett mer omfattande och säkrare sätt än 1994. Vi överlevande finns fortfarande i livet och kan ge vår bild av händelseförloppet. Ponera att vissa frågor var känsliga då, med militärtransporter och annat, men idag kanske vi är redo och kan hantera uppgifterna på ett annat sätt? Om bara den politiska viljan finns.

Sara Hedrenius jämför med den svenska DC3:an, som oförklarligt försvann över Östersjön i juni 1952. Långt senare framkom att dåvarande Sovjetunionen skjutit ner planet som bar signalspanarutrustning, och att svenska regeringen hemlighållit detta för att inte avslöja samarbetet med USA och Storbritannien under kalla kriget.

– Det var väldigt politiskt hett och det dröjde lång tid innan anhöriga till de åtta ombord på DC3:an fick veta vad som hänt, men de fick ju svar till slut. Jag hoppas ju – om det är en sådan känslighet som rör Estonia – att vi inte behöver vänta 25 år till, utan får svaren medan de drabbade fortfarande är i livet! Och att de ansvariga tar konsekvenserna. 

– Jag är personligt berörd, så det känns ju väldigt angeläget för mig också!

Eva Barkeman är redaktör på Modern Psykologi. En kortare version av artikeln är publicerad i Modern Psykologi 10/2020. 
Prenumerera | För skärm (pdf-tidning i app) | Köp lösnummer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s