Få bonusfamiljen att funka

Text:

Så får ni bonusfamiljen att funka för alla. Här är psykologernas bästa råd.

När Karl och Anton träffades blev de blixtförälskade. Båda var då i förhållanden men det tog inte lång tid innan de separerade och flyttade ihop. De har barn från sina tidigare förhållanden. Karls dotter Moa är drygt fyra år, och Anton har tvillingar som snart fyller sex, Love och Alma. Barnen bor hos Karl och Anton varannan vecka. Till en början fungerade det bra mellan barnen och de tyckte att det var roligt med bonusfamiljen. Nu när det har gått drygt ett år är det dock som om verkligheten har kommit ifatt.

Det som bekymrar Karl mest är att Moa tycks hållas utanför syskongemenskapen. Tvillingarna bråkar visserligen mycket men har också ett särskilt band till varandra, vilket blir tydligt när det uppstår diskussioner eller konflikter där alla tre är inblandade. Anton å sin sida, tycker att Karl särbehandlar Moa genom att omedvetet ge henne fördelar, ofta kopplade till att hon är en bestämd liten tjej med hetsigt humör: ”Moa kanske inte behöver hjälpa till att plocka undan, hon verkar så trött i dag.”, ”Moa vet vilka regler som gäller, men du vet vilken stark vilja hon har, jag vill inte bråka med henne.”

Det är sällan Love, Alma och Moa leker tillsammans alla tre – i så fall krävs att någon av papporna finns med och styr – och allt oftare syns tecken på att de ser varandra som konkurrenter snarare än lekkamrater eller syskon. När familjen häromdagen skulle iväg på utflykt deklarerade Love tydligt att ”jag har ingen lust att göra det om hon är med”, vilket Moa hörde och blev förtvivlad över. När Anton försökte prata Love tillrätta hävdade han att allt bara blir tråkigt när Moa är med, eftersom hon gnäller, tjatar och tappar humöret. ”Det är inte roligt att anpassa sig efter ett småbarn.” Även om Karl och Anton älskar både varandra och barnen märker de att det bristande samarbetet och den konfliktfyllda tillvaron tär på förhållandet.

Bonusfamiljen – en enhet eller två?

Att drabbas av förälskelse är bland det starkaste som händer oss i livet. Tillståndet när verkligheten byter skepnad en aning och skimrar klarare än någonsin. Vi kan berusa oss på varandra, låta hela sinnet uppfyllas av den andre. Många känner snabbt en stark dragning till att leva med den man förälskat sig i, man vill ha den andre närvarande i varje liten vardagsstund i sitt liv. Få njuta av den specifika individen, få uppleva varje ton av hens person. Många av oss vuxna som bestämmer oss för att flytta ihop är i det magiska läget. Nästan lite onyktra av kärlek och drömmar, något som bekant kan fördunkla omdömet en smula. Har vi barn med oss när vi flyttar ihop är deras situation en annan. Där finns inga hormoner som forsar runt i hjärnan, ingen sinnlighet och sensualitet som gör dem avslappnade och mjuka till sinnet. De har inte tagit något beslut om att leva ett liv ihop med andra, det finns inga drömmar och fantasier om en gemensam vardag. Det är inte deras val och det är inte alltid de ens tycker om de nya familjemedlemmarna. Ibland snarare tvärtom. Helt olika ingångar med andra ord och helt olika behov.

Vuxenfokus och barnfokus

I bonusfamiljer uppstår särskilda ut-maningar som inte alls behöver vara negativa på sikt, men som föräldrar och bonusföräldrar ändå måste ha i bakhuvudet, för att det ska bli så bra som möjligt. En utmaning är att när det kommer in en ny partner ökar fokus på de vuxna i familjen, och deras relation, något som vanligtvis får rätt lite uppmärksamhet under småbarnsåren i en kärnfamilj. För de flesta föräldrar i kärnfamiljer är det inte speciellt svårt att i huvudsak vara inriktade på barnen under deras första år i livet. Man har ett gemensamt projekt och man har genomgått en gemensam förändring från par till familj. Barnen pockar på med sina behov och många upplever stor glädje och livstillfredsställelse i att lägga sig själv åt sidan en stund och rikta in sig på att skapa en god miljö för sina barn. De barn man får tillsammans blir en del av relationen, en del av det som är vi.

När föräldrar separerar, och en eller båda träffar en ny partner, rubbas den processen. Föräldern har både rollen som förälder med allt vad det innebär, och är samtidigt tillbaka i parbildningsfasen. Två roller och uppgifter som båda kräver stort engagemang och mycket energi. Ibland är det svårt att balansera och hantera bägge rollerna, inte minst eftersom båda delarna är nästan lika viktiga för en själv som individ.

En effekt av ett ökat vuxenfokus, i och med att man träffar en ny partner och försöker hitta varandra som par, är att när man planerar ett gemensamt liv utgår man ibland väl mycket från de vuxnas perspektiv och missar barnens. Även om det ofta är omedvetet är det lätt att hamna där.

Karl och Anton har lagt upp det så att alla tre barnen bor hos dem varannan vecka och varannan vecka är de utan barn. Det är säkert klokt tänkt utifrån vuxenperspektivet. De behöver lära känna varandra, hitta ett sätt att leva som passar dem och ha utrymme för varandra, utan att behöva fokusera på annat. Man har ofta stort behov av att prata och ha sexuell samvaro i början av en relation och det är ju betydligt lättare utan barn i närheten. Men från barnens perspektiv brukar det inte vara en så bra lösning, i alla fall inte till en början. Att varje gång man ses behöva dela sin förälder både med en ny partner och hens barn, kan göra det svårt för barnen att tycka om och trivas med sin bonusfamilj. Och de andra barnen i familjen börjar mer och mer upplevas som störande inslag som stjäl och förstör tiden med den egna föräldern.

Skapa förändring

Vad kan Karl och Anton göra för att ändra på situationen som har uppstått mellan Moa, Alma och Love? Föräldrarna be-höver tillsammans komma fram till några konkreta mål. Deras problem och vad de vill uppnå i stället kan formuleras ungefär så här:

Problem 1: Klimatet i familjen präglas av konflikter och missnöje, vilket tar på krafterna.
Mål 1: Få ett trevligare klimat i familjen.

Problem 2: Barnen trivs inte med varandra.
Mål 2: Barnen ska tycka att det är roligare att umgås med varandra.

Problem 3: Föräldrarna känner att deras förhållande påverkas negativt av situationen. 
Mål 3: Föräldrarna ska skapa en livssituation som inte går ut över förhållandet alltför mycket.

Precis som problemen och målen visar har det uppstått en situation som påverkar både Karl och Anton som individer, men även förhållandet dem emellan.

För att närma sig sina mål kan Karl och Anton pröva att inte angripa problemet där det yttrar sig, alltså i osämja mellan barnen och konflikter mellan föräldrarna, utan i stället från ett mer övergripande håll, i problemets kärna. Kanske är det själva grundföreställningarna om hur bonusfamiljen ska se ut och fungera som gör det svårt att få till samspelet i den. Kanske har det blivit för mycket vuxenfokus och för lite barnperspektiv. Kanske har balansen mellan att bygga parrelation och utöva föräldraskap blivit ojämn. Karl och Anton behöver nog prata igenom sitt vardagsupplägg och sina olika föräldraskapsstilar och sedan ta nya tag utifrån det.

Ett sätt att komma vidare är att tillsammans diskutera om följande förslag kan vara värda att testa, antingen ett i taget eller flera på samma gång:

  • Byt vardagsupplägg så att barnen bor utan sina bonussyskon hos föräldrarna med jämna mellanrum. Ett förslag kan vara: några dagar bara papporna, några dagar Anton och hans barn, några dagar pappor med alla barn och några dagar Karl och hans barn. Med ett sådant upplägg kan papporna ha sina barn hos sig i samma utsträckning som tidigare. Dagarna då alla är samtidigt i hemmet blir dock klart färre, vilket givet situationen kan vara det som krävs för att skapa förändring.
  • Prata om föräldraskap med varandra. Avsätt tid för att regelbundet prata om saker som: uppväxtförhållanden, hur det var att få barn, vilka värderingar och principer som är viktiga i ens föräldraskap och varför. Föräldrarna kan också berätta i vilka situationer de välkomnar stöd och hjälp i föräldraskapet och i vilka lägen de önskar att den andre backar undan. Det ger förståelse och nya perspektiv som förebygger konflikter i vardagen.
  • Låt varje förälder ha huvudansvar för sitt eller sina barn och betrakta tills vidare bonusfamiljen mer som en samverkan mellan två familjer, än som en enda stor familj. Låt familjen växa ihop långsamt, i stället för att tvinga ihop den med våld.
  • Bekräfta barnen i deras upplevelse att det inte är lätt att behöva leva ihop med andra barn som de inte valt. Skuldbelägg inte! Det är lätt att leva ihop med någon man är störtförälskad i, men det är Karl och Anton som är det, inte deras barn. Barnen måste med gott samvete få känna att det är svårt och jobbigt.
  • Satsa på sammansvetsande och gemensamma upplevelser, snarare än uppmaning till gemensam lek. Styr upp en utflykt med picknick i en närliggande park, ett besök på ett museum eller myskväll med film, popcorn och ett hav av täcken i soffan med den egna föräldern närmast. Den typen av aktiviteter gör det lättare att hitta en samvaro, än när barnen tvingas samman och på egen hand ska finna former för samvaro. När relationerna växer kommer leken och samarbetet av sig självt.

Ta ett barnperspektiv

Karl och Anton kan även göra ett tankeexperiment. Hur skulle vardagslivet se ut om barnens behov fick bestämma? Kanske skulle de vara hos föräldrarna varsin vecka och bara träffa bonussyskonen ibland. Även om det kanske inte är hållbart för de vuxna – går det att hitta ett mellanting?

Kanske föräldrarna skulle ha alla barnen ett par dagar i veckan och dela på dem resten av tiden (som vi beskrev ovan). Kanske dela på barnen även de dagar de alla är tillsammans, så barnen inte får känslan av att vara ofrivilligt ”ihopfösta” utan möjlighet att påverka situationen.

Karl och Antons familj fungerade bättre inledningsvis, vilket tyder på att barnen inte har hängt med i svängarna när bonusfamiljen blivit ett faktum. Är barnen lite större kan ni prata om hur de skulle vilja ha det. Ibland ger det nya infallsvinklar och kloka barnperspektiv.

Barnen kan behöva mer tid, eftersom det inte är deras val att ta in dessa nya personer i sina liv.

Egen tid

I Karl och Antons starka önskan och välvilliga ambition att skapa gemenskap i familjen, verkar de anstränga sig för att hela familjen ska göra saker tillsammans. Men nu har barnen börjat signalera att det inte bara skapar gemenskap, utan även en längtan bort från den påtvingade samvaron. Om gemenskap upplevs tvingande reagerar vi människor ofta med att vilja dra oss undan. Vi gillar inte att behöva vara närmare andra än vad som känns bra. Likaså sparkar vi bakut om vi uppmuntras att tycka om andra mer än vi faktiskt gör.

Gemenskap och närhet kräver frivillighet och även möjlighet till integritet och ensamtid. Därför kan Karl och Anton fundera kring vilka chanser barnen får att välja bort gemenskapen. Hur stora är möjligheterna att kunna vara själv med sin förälder och slippa anpassa sig till bonusförälder och bonussyskon? Är det något barnen behöver tjata sig till eller tar föräldrarna initiativ till egen tid med sina barn på varsitt håll? Precis på samma sätt som Karl och Anton behöver egen tid för sin relation, behövs egen tid mellan respektive förälder och det egna barnet för att vårda den relationen. När barnen får mer av den varan är det mycket möjligt att det känns roligt att göra saker med sitt bonussyskon igen. Vi får inte glömma bort att Love, Alma och Moa tyckte bra om varandra när de först träffades; konflikterna har börjat pyra när de fått mindre egen tid med sina respektive pappor.

Om egen tid med ditt barn och varför det är viktigt

I en syskonskara finns det alltid andra att tävla med, om förälderns tid, uppmärksamhet och kärlek. För de flesta barn – inte minst i en bonusfamilj – är det skönt att då och då slippa kämpa om föräldrarnas uppmärksamhet. Vi som är föräldrar till flera barn märker ofta hur barnen slappnar av och är betydligt mer medgörliga när vi är ensamma med dem. Det kan ha flera orsaker.

Först och främst uteblir känslan av konkurrens och jämförelse med syskon eller bonussyskon. Dessutom förändras invanda roller i och med att konstellationen ändras. Om Love och Alma är vana att prata med varandra på ett visst sätt, leka vissa lekar, kivas om särskilda saker, kommer det att brytas om Anton har egen tid med en av dem. Egen tid med ett barn kan på så vis innebära upptäckten av nya sidor hos sitt barn. Slutligen ger egen tid med ett eller två barn naturligtvis möjlighet att följa just det eller de barnens önskemål och behov. Det är helt enkelt inte lika många viljor och röster inblandade, som behöver kämpa för att höras.

Men vad är egentligen egen tid med barn, och vad fyller man den med? Vi som skriver den här boken vill gärna lyfta fram att det inte behöver vara så komplicerat. Egen tid med ett eller två barn kan vara att hänga tvätt, rensa en rabatt eller gå på en promenad tillsammans. Det räcker ofta långt att involvera barnen i vardagssysslor. Syftet är ju främst att ha tid att bara vara. Andra förslag för föräldrar med en ständigt närvarande att göra-lista kan vara de som listas i rutan nedan:

Olika föräldrastilar

Något som också verkar ställa till det i Karl och Antons familj är att de har olika föräldrastilar och förhåller sig lite olika till sina barn. Så är det i alla familjer men kan bli mer påtagligt i en bonusfamilj, eftersom man haft några år på sig att utveckla sitt föräldraskap på varsitt håll. Det kan leda till stor frustration. Framför allt när den andre gör tvärtemot vad man själv tänker är bra för ett barn eller om det krockar med centrala idéer och värderingar man har om föräldraskapet. Det blir till exempel svårt för Anton när han tycker att Karl ger sin dotter fördelar och att inte samma villkor gäller för alla tre barn. Kanske upplever Anton att Karl är alltför följsam inför sin dotters vilja och att Karl borde tuffa till sig. Anton kanske kräver lite mer av sina barn och tror att det är det bästa för dem och familjelivet.

Det kan vara provocerande att se sin partner utöva föräldraskap på ett sätt man inte håller med om, i synnerhet när man är bonusförälder och inte har mandat att riktigt lägga sig i. Det här är ytterligare en av de specifika utmaningarna för bonusfamiljen – att ha nära relationer med barn men utan att vara i position där man får utöva föräldraskapet fritt. Det kan vara svårt för alla föräldrar att hitta ett gemensamt förhållningssätt till föräldraskap, men ännu svårare här. Svåra lägen kan uppstå där bonusföräldern vill ingripa och uppfostra barnet men samtidigt respektera partnerns föräldraskap och kombinationen blir inte alltid helt lyckad. Kanske försöker man hålla frustrationen inom sig och börjar reta upp sig mer och mer på småsaker, eller så kokar man över i missriktade och klumpiga utskällningar av barn eller partner.

När en bonusfamilj ska bildas är det en god idé att skapa utrymme för att prata om föräldraskap, egna erfarenheter och tankar om vad som är viktigt och hur man tänker sig att man når dit. Det brukar vara mer konstruktivt att planera in tid för samtal än att ta det i situationer där konflikt uppstår eller olikheter visar sig. Vid det senare blir det ofta känsligt och svårt att vara konstruktiv. Att i stället nyfiket utforska varandras tankar och känslor kring föräldraskap ökar möjligheterna att både förstå och respektera varandra, och se att olika barn kan ha olika behov. Och när föräldrarna förstår varandra bättre blir det samtidigt lättare att vägleda barnen vid konflikter med sina bonussyskon.

Egna barn – andras ungar

Du kommer alltid att ha ett särskilt band till dina egna barn, så är det. Säkerligen är alla känslor inför dem starkare – de gör dig galen, orolig, ledsen, frustrerad … och samtidigt älskar du dem så. Med bonusbarn blir det annorlunda. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda.

Du väljer din partner – men du väljer inte partnerns barn, de följer med på köpet. Aldrig är väl en annan person så fullkomligt underbar och fantastisk som under förälskelsen. Vi upptäcker sidor som vi fascineras av, beundrar och med tiden börjar älska, och vi ser svagheter som snarare bidrar till fullkomligheten än stör. Hur kan denna människas barn vara annat än fantastiska? Svaret är: det kan de.

Att lära känna och komma nära sin partners barn är en egen process som inte är lika enkel. Tvärtom kan olika känslor ställa till det.

Vi kanske får skuldkänslor på grund av negativa känslor mot barnet (”Moa manipulerar sin pappa, och han märker det inte ens”), eller svartsjuka när vi ser vår partner hämningslöst och villkorslöst älska sitt barn (”Jag kommer aldrig vara viktigare än en tredjeplats, Love och Alma kommer alltid i första rummet”). Vi kan känna oss bortvalda, otillräckliga, provocerade och ibland rivaliserande. Och samtidigt skämmas över att vi känner så, det handlar ju ändå om barn. Det kan också vara så att partnerns barn är likt sin andra förälder och att det väcker känslor i oss. Dessutom innebär barnet att partnern 

för alltid kommer ha den andre föräldern närvarande, om inte fysiskt så mentalt. Även relationen mellan partnern och hens före detta kan påverka vår förmåga att skapa relation till partnerns barn.

Men en relation går inte att tvinga fram och känslor går inte att ignorera. Att sakta närma sig i lagom doser brukar vara det som fungerar bäst, om inte person-
kemi uppstår direkt. Och ibland kanske man behöver få skapa en relation på egen hand.

 ”Nu lämnar vi pappa hemma och går ut med hunden bara du och jag, vill du det?” I takt med att den egna relationen till bonusbarnet växer till sig blir det lättare och lättare att inte irritera sig på vissa beteenden och personlighetsdrag, och till slut kan det bli liknande känslor som växer fram till ett bonusbarn som till ett eget barn.

Men problem uppstår om processen forceras. Man behöver inte gilla sitt bonusbarn direkt, på samma sätt som barnet inte behöver gilla sin bonusförälder. Man behöver inte ens umgås speciellt mycket och man behöver inte känna kärlek eller bli en extraförälder. Det enda man behöver göra som bonusförälder är att visa respekt och värme och göra sitt bästa för att en egen relation med barnet ska få möjlighet att växa fram i lugn och ro, efter bådas behov och önskemål.

När det gäller de egna barnen i bonusfamiljen kan även det upplevas problematiskt. Att man känner så olika inför barnen blir tydligt. Det kan upplevas både skamfullt och orättvist. Kanske man till och med ibland undviker att visa kärlek till de egna barnen av omtanke om bonusbarnet. Samtidigt är det lätt att kräva mer av de egna barnen och ha svårare att tolerera när de inte gör som man vill. Känslorna kring de egna barnen kan alltså störas av den nya familjekonstellationen. I det läget är det återigen bra att fundera över möjligheten till eget utrymme och ge sig själv och sina barn tillfällen att vara tillsammans på egen hand. Ni behöver kanske promenader, cykelturer, lektid eller myskvällar där ni kan släppa lös såväl varma som mindre varma känslor mot varandra, utan rädsla för att det ska skada någon annan.

Vad är egentligen en familj?

Måste man verkligen bli en familj? Och vad kännetecknar en familj? Kan en familj bestå av mindre grupper eller måste det vara en enda grupp? Måste en familj vara stabil över tid eller kan den omformas och förändras efter behov och lust att delta? 

Sådana frågor kan det vara bra för Karl och Anton att reflektera kring tillsammans. Bonusfamiljer ser olika ut och fungerar olika, både i det praktiska och i det känslomässiga. ”Vad är bäst för vår familj? Ska vi vara en stor familj eller skulle vi må bäst av att vara två familjer i en ett tag framöver?” Det kan Karl och Anton behöva tänka på och prata om. Ifall de beslutar att det är bättre för barnen med mer uppdelning kanske de behöver ändra på när och hur hela bonusfamiljen bor tillsammans, i alla fall under en period tills alla hittat sina platser i den stora familjen.

Tova Winbladh och Ida Flink är legitimerade psykologer. Texten är hämtad ur Modern Psykologi 8/2020, och är ett bearbetat utdrag ur deras bok Hela havet stormar: Småbarnsfamiljens livboj vid trots, konflikter och syskonbråk: Prenumerera | Lösnummer | För skärm