Hitta mening med hjälp av Viktor Frankl

Ann Lagerströms artikel publicerades först i Modern Psykologi 1/2018. Illustration: Emma Hanquist.

Vad är livets mening, och hur hittar man den? När forskare, filosofer och praktiker försöker besvara frågorna är det ett namn som återkommer: Viktor Frankl. 

Det hände att Viktor Frankl under sin tid som fånge i koncentrationslägren fick syn på en liten blomma. En liten tanig växt, som fyllde honom med en känsla av mening. Det kunde också hända att en annan fånge såg på honom och sa ”God morgon”, och se – där fanns den där känslan av att livet inte bara var lidande, svält och förnedring, utan att det mitt i allt detta kunde vara meningsfullt.

Vi sitter i en av de svarta sofforna där i hörnet till vänster i receptionen i Roehampton university i London. Inte professorn i neurologi och psykiatri och logoterapins grundare, Viktor Frankl, och jag – han dog 1997 – utan bredvid mig har jag hans närmaste medarbetare, Alfried Längle, professor i psykiatri och grundare av The international society for logotherapy and existential analysis i Wien. Han är här, tillsammans med forskare och praktiker från hela världen, för att tala på den första europeiska konferensen om mening. Det är lite som en klassträff, gruppen är inte så stor, och under ett antal år har de stött och blött sig mot varandra varje år i Kanada, där professorn i klinisk psykologi, Paul Wong, med ihärdig entusiasm hävdat att det går att forska på något så obestämt som mening.

Men vad är det egentligen vi talar om? Är mening det jag uppfattar som meningsfullt? Eller finns meningen oavsett om jag hittat den eller inte? Är det något vi skapar hela tiden, automatiskt, eller är det något vi måste söka rätt på? Och betyder det något för oss människor om vi känner mening eller inte? Förvänta er inte ett enda enskilt svar – konferensen var ett enda långt utforskande.

Det var Viktor Frankl som väckte frågan inom psykologin och psykiatrin under det tidiga 1900-talet, och hans bok Livet måste ha mening, som kom 1946, är ett standardverk i de här kretsarna. 
– Många tror att det var Frankls tid i koncentrationslägren som fick honom på spåret, men så var det inte, säger Alfried Längle nu. Redan i gymnasiet läste han filosofer som Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche – och som ung psykiatriker skapade han tillsammans med kolleger en metod för att hjälpa unga deprimerade studenter att finna en tydlig riktning. 

Men det är klart, där i lägren blev det tydligt för honom att de människor som upplevde någon form av mening – den kunde vara religiös, politisk eller vara kopplad till relationer – hade större chans att överleva de vidriga omständigheterna.

Vad höll honom själv uppe?
– Han berättade för mig att det framför allt var tre saker: relationer, en bok och med tiden religionen. Han hade lovat sin fru att de skulle mötas igen när de släppts ur fångenskapen och kriget var över, och tanken på det återseendet drev honom vidare. Han var närmast nihilist före kriget, men där i lägren hittade han tillbaka till judendomen och viljan att inte ge upp kontakten med livet, oavsett vad han utsattes för. Och så ville han bli klar med sin första bok.

Redan före kriget hade Viktor Frankl börjat skriva på Psykiatern och själen, men på grund av nazisternas ockupation av Österrike kunde han inte ge ut den. I koncentrationslägret fortsatte han i hemlighet att skriva på nätterna på papper han lyckats komma över.

Det hände att Viktor Frankl grät när de två männen delade liv och erfarenheter, grät över vad han varit med om och över sin känsla av skuld för att han var den enda i familjen som överlevde. De båda männens relation var djup, intensiv och respektfull. De pratade, de vandrade, de forskade, nära, nära varandra i ett decennium, från 1982 till 1992. 

Vad lärde du dig?
– Det är så mycket, men det som kanske är viktigast i dag är att lägga stor vikt vid orden. Vad är det egentligen vi säger och menar? Han var på mig hela tiden. Var exakt, sa han, en oklar tanke är det samma som en oklar praktik.

Så låt oss börja med ordet mening, vad det betyder. Redan här har vi problem. På svenska och engelska kan ordet användas för många olika saker. Du läser de här orden, den här meningen, du har en mening, en åsikt om den, och vi kan också tala om livets mening, som lätt framstår som något bestämt: ”en mening”. På tyska, berättar Alfried Längle, används i stället ordet Sinn, der Sinn des Lebens, som mer beskriver en upplevelse som har med sinnena och med-vetandet att göra. Och samma sak ser vi här på konferensen, både när det gäller praktiken och forskningen. Vissa talar om mening som något man kan hitta, medan andra, som Längle, beskriver ett förhållningssätt, en form av relation till oss själva och världen. En kontakt.

Alfried Längle själv menar att det inte går att närma sig meningen kognitivt, med tanken, utan att vi för att finna ett svar, en riktning och meningsfulla handlingar måste gå i dialog både med vårt eget inre och världen. Mening uppfattar den som får kontakt, säger han och lutar sig fram mot mig.
– Känner du nu när jag kommer närmare hur kvaliteten i vår relation förändras, fördjupas? Ju längre bort du är från dig själv och allt som rör sig inom dig och som omger dig, desto svårare blir det att uppfatta meningen.

Det gäller, säger han, att i det där mötet hitta ett inre samtycke, ett tydligt ”Ja” som pekar ut den individuella meningen. Men hur gör man då? Den existentiella analysen, som Längle företräder, baseras på fyra frågor till fyra av livets dimensioner: 

Först fakta, vår plats i världen, och frågan: Vad är möjligt att göra? Sedan frågan till livet som process, till relationer och de egna känslorna: Vad vill jag göra? Vad är värdefullt? Sedan med respekt för sitt eget jag, sin individualitet: Vad skulle jag kunna göra? Och så i relation till ett större sammanhang: Vad bör jag göra? 

Lite i samma riktning, men än mer processinriktat arbetar Siebrecht Vanhooren, klinisk psykolog, forskare och psykoterapeut vid Leuvens universitet i Belgien. 
– Mening, säger han vid ett av de där höga borden i frukostrummet med utsikt över den fantastiska trädgården, kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 

På mikronivå söker vi mening inom oss själva, säger han. Här handlar det om att uppmärksamma rörelser i kropp och känslor och försöka få dem att bli meningsfulla. 
– Människor har så olika tillgång till sin inre värld. Vissa känner minsta rörelse, men till andra når nästan ingenting fram. Utan den kontakten är det svårt att hitta det meningsfulla i livet.

Så när Siebrecht Vanhooren tar emot klienter i terapi börjar han alltid med att försöka få dem att uppleva sin egen inre värld, hitta meningen i sitt eget väsen: Ok, den där känslan innebär att jag är glad/ledsen/arg. På nästa nivå, meso, handlar menings-skapandet om jaget i världen: Vem är jag? Varför är jag som jag är? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag? Vad är meningen med mitt liv? Här stannar de flesta terapier, säger han, men det händer att människor fortsätter fråga på en makronivå: Varför lever jag? Vad är meningen med livet i största allmänhet?

När det gäller det där sista, skillnaden på meningen i mitt liv och meningen med mitt liv, är forskare och praktiker på konferensen eniga. Meningen i livet kan vi forska om och arbeta med, säger de, men den stora frågan, om det finns någon gemensam genom-gripande evig mening, det är inte vårt jobb att svara på.

Den amerikanska professorn i tillämpad social- och hälsopsykologi vid Colorado state university, Michael Steger, vill över huvud taget avdramatisera begreppet mening. Han är helt övertygad om att den är fundamental för oss människor, men varnar för att den kan bli ännu ett måste och därmed på sitt sätt ”kommersialiseras”: 

– Hur mycket mening har du? Hur får man mer mening? Är en mening finare än en annan?

Ur hans synvinkel så är meningen där hela tiden – det gäller bara att upptäcka den. Hjärnan tar emot verkligheten, sorterar den och erbjuder oss på det sättet mening. Tre prickar kan uppfattas som en triangel, fyra blir en fyrkant, ett jobberbjudande framstår som ett nerköp, ett annat varslar om en spännande framtid. Det vi människor har, det enda vi verkligen vet att vi har, är ”moments”, säger han. Helt enkelt en räcka stunder som vi kan använda till att sortera och värdera den mening som visar sig för oss. Och inte bara för vår egen skull, poängterar han, utan också för varandra. 
– I stället för att ägna dig åt att leta efter ny mening, se hur du kan dela med dig av den mening du redan har till andra.

Att det i sig är meningsfullt att arbeta med mening i psykoterapi finns det gott om forskning som visar, berättar en av initiativtagarna till konferensen. Joel Vos är doktor i psykologi, filosof och forskare vid Centre for research in social and psychological transformation, vid Roehampton university.
– Jag har gjort en genomgång av ett stort antal under-sökningar och oavsett vilka befolkningsgrupper vi talar om, oavsett ålder eller världsdel, visar de samma sak. Att terapi där arbete med livets mening ingår har stor påverkan på psykologisk stress och livskvalitet, ja till och med på överlevnad av dödliga sjukdomar.

Och det spelar inte så stor roll vilken av de 30-tal terapi-former Vos utforskat som används, det är att ta upp och behandla själva meningen som är det viktiga. 

När Viktor Frankl befriades från koncentrationslägret var han både fysiskt och psykiskt stum, berättar Alfried Längle. 
– Han var paralyserad i dagar, i veckor. En av hans vänner, en psykiater, gick till honom varje dag och fick honom att prata, att komma i kontakt med sina känslor, sina minnen. En dag steg Frankl upp, kallade till sig tre stenografer och under nio dygn dikterade han boken Livet måste ha mening, nästan utan att sova eller äta. När den var klar var han också redo att börja arbeta.

I tio år samarbetade Alfried Längle med Viktor Frankl. Samarbetade och umgicks privat. Sedan hände något. Längle ville gå vidare, utveckla logoterapin, föra in processer och känslor i arbetet med klienterna, men Frankl höll emot.
– Ja, du förstår, han var i grunden behaviorist – logoterapin i hans version var en psykologisk teknik. 

Relationen bröts, och fram till läromästarens död hördes de bara av en gång om året. Den 26 mars på sin födelsedag fick Viktor Frankl ett gratulationskort på posten från sin elev. Och dagen efter skyndade sig Frankl att skicka ett fax och gratulera Längle på hans födelsedag den 27:e.
– Det var allt. Jag ville gärna fortsätta umgås. Men han kunde inte.

3 x Viktor Frankl 

1) Viktor Frankl var österrikisk neurolog och psykiater och levde 1905–1997. Redan tidigt började han fundera över livets mening och i sitt sökande studerade han både medicin, psykoanalys och existentiella filosofer. År 1926, när Frankl bara var 21 år, presenterade han sin logoterapi – en metod för att hjälpa människor att hitta mening.

2) Under andra världskriget tillbringade Viktor Frankl flera år i koncentrationsläger och erfarenheterna fördjupade hans förståelse för meningens plats i människors liv. Efter kriget skrev han många böcker i ämnet och fortsatte att utveckla sin logoterapi.

3) Logoterapin finns i dag i många länder – bland annat är den relativt stor i Finland, där det går att utbilda sig till logoterapeut. Här i Sverige finns just nu, vad vi vet, en enda logoterapeut, också hon från Finland.

Ann Lagerströms artikel publicerades först i Modern Psykologi 1/2018: : Prenumerera | Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s