”Stream of shame” med Karl Ove Knausgård

knaus
Mats Almegårds intervju med Karl Ove Knausgård publicerades först i Modern Psykologi 6–7/2017. Foto: Erika Stenlund.

I sin litterära årscykel skildrar Karl Ove Knausgård världen med hjälp av sin pappas kikare och en stor dos egen skam.

UR MODERN PSYKOLOGI 6–7/2017. Karl Ove Knausgård är en av världens mest uppmärksammade och omtalade författare under de senaste tio åren. En litterär superstar som reser världen runt och pratar om sina självbiografiska böcker och skriver artiklar för ansedda medier som bland annat New York Times.

Men när jag möter honom för att prata om hans senaste bok, Om sommaren (Norstedts), är han avslappnad och ger ett lika delar nyfiket, reserverat och nästintill skyggt intryck. Han är klädd i svarta jeans, skjorta och kavaj. När jag kommer in i rummet lägger han ifrån sig den bok han läser i på bordet bredvid kaffekannan och kopparna.

Om sommaren är den avslutande delen i en serie årstids-böcker i fyra band som började som ett brev till en då ännu ofödd dotter. I böckerna blandas dagboksanteckningar och brev till dottern med korta essäer om en rad olika, slumpmässigt utvalda ting och fenomen som exempelvis vattenspridare, sniglar, tårar, upprepningar och krabbfiske. Efter mastodontverket Min kamp på totalt 3 736 sidor i sex fristående band har Karl Ove Knausgård refererat till årstidsserien som ”ett litet projekt”. Recensenterna har tyckt annorlunda, som Annina Rabe som i Expressen i stället talat om ”grafomaniska tendenser”. Totalt omfattar de fyra böckerna faktiskt över 1 100 sidor.

– Jag har inte tänkt på att det blev så stort, säger han och skrattar.

– Men var och en för sig handlar det om korta texter som jag skrivit under några timmar. Oftast var det så att jag steg upp klockan fyra på morgonen, skrev texten och skickade den till min redaktör Geir Gulliksen klockan sju. Några timmar senare hade han kommenterat texten och så ändrade jag och skickade tillbaka den färdiga versionen. Tanken med hela projektet var att skriva kort.

Till årstidsböckerna hör också målningar av några av Knausgårds favoritkonstnärer: Vanessa Baird, Lars Lerin, Anna Bjerger och Anselm Kiefer. Karl Ove Knausgård är mycket konstintresserad och har just curerat och skrivit en utställningskatalog till en Edvard Munch-utställning i Oslo. Den stora Marina Abramovic-utställningen på Moderna museet i Stockholm har han dock inte hunnit besöka. När jag berättar för honom om installationen The hero – ett vitrinskåp där Abramovic ställer ut saker som tillhört hennes pappa – nickar han, hummar och säger ”akkurat” som om han redan förstår vart jag är på väg: Till de båda symboltyngda ting som tillhört hans pappa och som han skriver om i sina årstidsböcker.

Du valde kikaren, ett instrument som används för att betrakta världen, och din pappas gummistövlar, där det ligger nära till hands att tänka på frasen ”att gå i någons fotspår”. Stort symbolvärde?

– Det är faktiskt helt tillfälligt. När min bror och jag delade upp vår pappas saker var det de saker jag fick. Jag tänkte att de var bra och användbara, inte på någon symbolik. Den blev jag klar över först när jag hade skrivit om dem och låtit Geir läsa texterna.

Du har tidigare sagt att årstidsböckerna inte innehåller psykologi. Men det stämmer inte. Det är ju mycket psykologi i texterna.

– Så blir det. Vi upplever tingen med oss själva. Temperament och erfarenheter formar våra intryck och bidrar starkt till hur vi förstår världen. Ta ett av Edvard Munchs tomma landskap som exempel: fullt av längtan och ensamhet. Varför det är så är omöjligt att säga. Så är det också att skriva. Det handlar om ton. Ett glas vatten kan framstå som något apokalyptiskt beroende på hur det beskrivs.

Min kamp var i mångt och mycket en uppväxtskildring och en uppgörelse med en tyrannisk far. Perspektivet där var sonens. I årstidsböckerna har perspektivet skiftat, och nu är det fadern som berättar för sitt barn. I båda fallen handlar det om familjen och hur mycket den formar oss som individer.

– Familjen är oerhört viktig. Det är i den vi ser världen först. De personer som man träffar där kommer att påverka resten av ens liv, oavsett om du senare tar avstånd från dem eller fortsätter vara nära dem. Som författare är jag väldigt intresserad av identitet och hur man formas till att bli den man är. När jag nu vänt mig till barnen har jag också sett hur mycket som är färdigt redan från början.

Hur menar du?

– Jag tänker på personlighetsdrag som finns där från start och hur man som förälder ska bemöta dessa: att det är viktigt att förstärka vissa drag och försöka tona ned andra. Som förälder kan man både göra gott och skada. När man som jag är fyrabarnsfar handlar det också om att ge syskonen det utrymme de behöver sinsemellan i syskonskaran. Familjen är den viktigaste identitetsskapande faktorn i ett liv – på gott och ont. Som förälder är det lite skrämmande att det är så viktigt. Men det går inte att tänka på för mycket, det är bara att försöka möta dem som den man är och göra sitt bästa.

När en annan stor årstidsskildrare, Antonio Vivaldi, skrev sin violinkonsertcykel De fyra årstiderna var det både ett försök att gestalta årstiderna musikaliskt och ett sätt att uttrycka Venedigbons längtan efter ett liv på landet. I sina nya böcker tecknar Karl Ove Knausgård det lantliga livet på Österlen. För en författare som tidigare skrivit så mycket om längtan är det frapperande hur lite han nu längtar bort.

– Det stämmer. Jag längtar inte längre efter en annan plats eller ett annat liv. Nu längtar jag i stället efter att tränga längre in i texterna och känslorna. Jag har kommit hem och dessa böcker handlar om det.

Det encyklopediska anslaget i projektet gör texterna jämställda, utan hierarkisk indelning. ”Spyor” tillmäts varken mer eller mindre tyngd än ”getingar” eller ”livskänsla”.

Är det ett försök att närma dig ett barns blick inför världen?

– Vi socialiseras genom att lära oss om världen. Du har nog rätt i att det är ett försök att närma mig barnens horisont när jag inte värderar ämnena. Samtidigt har jag alltid en längtan efter att skildra världen som den faktiskt är, bara rätt upp och ned. Det är omöjligt att göra det. Ändå fortsätter jag.

Karl Ove Knausgård skriver mycket om hur det är att vara pappa. I texten Gränssättning beskriver han hur han överreagerar på en sak som ett av hans barn gör.

– Den var förfärlig att skriva. I situationen fanns bara känslor, impulser och agerande. Direkt efteråt satte jag mig ned och skrev om det. Min mamma frågade om jag verkligen skulle ha med det och jag tvekade först. Samtidigt kände jag att det fanns något generellt över det också. Att gränssättning är något som intresserar alla föräldrar.

Första boken i serien var Om hösten och den inleds med Brev till en ofödd dotter. Hur gammal ska hon vara när hon läser det?

– Jag vet inte, kanske i fjorton-årsåldern. För ett år sedan gjorde jag ett författarbesök i min sons klass och läste ur Min kamp del 3 för dem. Den handlar om ett barns erfarenhet av verkligheten och min son och hans klasskamrater var helt absorberade. Efter det ville min son läsa hela Min kamp men då sa jag nej, han är fortfarande för ung för det. Det finns saker man bör vänta med att läsa. Jag vet författare vars barn inte vill läsa något av vad mamman eller pappan skrivit och det är kanske en hälsosam inställning. Men jag tror att de kommer att läsa åtminstone delar av mina böcker. Det är nog svårt för dem att låta bli eftersom mycket handlar om dem.

Undviker du att skriva om vissa saker på grund av det?

– Det är alltid obehagligt att skriva om sex och så har det varit i ännu högre grad här. Jag fick tvinga mig att skriva om det eftersom jag ville ge en bild av hela livet och sex är en viktig del av det. Samtidigt är det självklart mycket jag inte skriver om eftersom det är för privat och för att skydda min familj.

I en av texterna skildras ett besök hos barnavården och hur detta triggar självmedvetenheten: Berättarjaget tvättar håret och tar på sig propra kläder för att duga som förälder i barnavårdens ögon. Det är inte första gången Karl Ove Knausgård skildrar en extrem självmedvetenhet.

– Jag har alltid varit väldigt självreflekterande och självupptagen på ett nästintill patologiskt vis. Det är osunt och inte alls konstruktivt. Jag försöker komma undan dessa känslor, främst genom att skriva. Då är jag i trygga och kända omgivningar. Inget står på spel, jag kan bara vara.

En annan del av författarrollen är scensamtal och intervjuer som denna. Går du in i en roll då?

– Ja, det gör jag. Då handlar det om att i stunden eliminera blicken på mig själv.

I stunden?

– Ja, skammen kommer efteråt. Det är ett pris jag får betala.

Skam är inte bara något som Karl Ove Knausgård känner inför sina publika åtaganden. Som få andra har han också gjort skammen till en motor för det litterära skrivandet. Hans skildring av ett toalettbesök är legendarisk. I Om sommaren skildras ett läkarbesök där han blir ombedd att dra ner byxor och kalsonger. Under hela undersökningen ligger han och tänker på en enda sak: ”Kuken såg pytteliten ut, nu när jag såg på den med hans ögon.” Nästa morgon vaknar han med en djup och molande skam: ”Skrev jag verkligen det? var min första tanke. Varför, åh varför?” Sedan följer en lång utläggning om att han borde ha strukit detta. Men det gör han inte – i stället fortsätter han att skriva om skammen genom att borra sig ännu djupare. Det brukar heta att James Joyce uppfann stream of conciousness-tekniken i litteraturen. Karl Ove Knausgård kan kanske sägas vara mästaren av ett slags stream of shame-teknik.

– Jag kände en oerhörd skamkänsla efter att jag skrivit det. Det är ett stort överskridande, eftersom det är så privat. Samtidigt kunde jag inte släppa taget för skammen sa mig att jag var inne på något väsentligt.

I ett tidigare nummer av Modern Psykologi (4/2017) har ledaren rubriken Att skriva är att skämmas. Den handlar om  att om man skriver något man skäms för att visa så är det förmodligen något angeläget.

– Helt och hållet min erfarenhet. En gång skrev jag en text på femtio sidor. I dem fanns det en sak jag skämdes oerhört för och jag tänkte att allt var förstört. När min redaktör hörde av sig var det just den punkten han lyfte som viktig och bra. Nu tror jag att jag är rätt bra på att hitta de där skamliga punkterna som innebär att jag går över en gräns, men där det ändå är bra och det blir äkta. Samtidigt är det ingen absolut regel. Skam kan naturligtvis vara dåligt och inte värt att publicera också.

Skam är ju knappast något nytt i ditt författarskap. Var-ifrån kommer din fascination för detta?

– Hm.

Karl Ove Knausgård tänker efter länge. Sätter handen mot hakan och tittar ned i golvet. Sedan tittar han upp, ser på mig och säger:

– Det kanske verkar som att jag lägger all skuld på min far, men jag tror verkligen att sättet han bemötte mig på när jag var barn ligger till grund. Han kunde bli rasande över en trivial sak som att jag tappat en strumpa. Det fanns ingen logik i hans agerande och det gav en instabilitet som var svår att handskas med som barn. Sen var han väldigt noga med att jag inte skulle ljuga, samtidigt som han ljög hela tiden. Det skapade ytterligare osäkerhet. Men det är mer än så. På min mammas sida av familjen fanns också mycket skam: Där var de upptagna av hur man ser ut och vilket intryck man ger. Egentligen är det bra mekanismer som gör oss till bättre människor men det gick också över styr. Skam är inte bra, men motsatsen – skamlöshet – är inte bättre.

En av norsk kulturs stora framgångar på senare år är tv-serien Skam. Har du sett den?

– De tre första avsnitten. Jag tyckte mycket om dem.

Men du slutade ändå titta?

– Jag ser inte på tv. Det stjäl för mycket tid från läsning och skrivande. Men mina barn ser mycket tv-serier. Ofta är det amerikanska serier i college- och high school-miljö. Sen kommer Skam och den ligger så nära deras liv; den är så realistisk så det blir som en chock att se. Det är helt fantastiskt.

Humor är ett sätt att hantera skam. När jag läste din text om tuggummi slog det mig att jag missat humorn i dina texter tidigare. Är det vanligt att andra läsare missar den?

– Ja, så är det nog. Även privat tror jag att många missar när jag drar ett skämt för jag gör det ”deadpan”, utan att röra en min. I böckerna har jag lagt in skämt i samband med något allvarligt och där har det ofta förbisetts.

I senaste boken beskrivs ett tillfälle där Karl Ove och Linda Boström Knausgård, som han nu separerat ifrån och som också är författare, går i parterapi. På egen hand har han aldrig övervägt att besöka en terapeut.

– Det är faktiskt otänkbart för mig. Att klara sig själv är en sak som sitter i min ryggrad. Jag har blivit uppfostrad till att tycka att det är nedvärderande att inte klara sig själv. Visst får jag hjälp på andra områden och om jag bryter benet går jag såklart till läkaren, så det är en motsägelse. Men när jag tänker på terapi – att gå till ett rum där det bara handlar om mig – så tänker jag att jag kommer bryta ihop och gråta i timmar. Det vill jag inte. Jag vill hålla ihop och leva med det. Det handlar väl om kontroll antar jag. För mig räcker det att ha en plats där jag släpper kontrollen och det är i mitt skrivande.

Du har sagt att du skriver för att förstå världen. En sån förståelseprocess påminner lite om terapi. Är skrivande ett slags självterapi för dig?

– Det är skönt att vara i skrivandet. I stunden är det helande. Men utöver det tror jag inte att det har något terapeutiskt värde. Skrivandet är ett sätt att förstå saker som hänt mig, men sen går jag ut i världen igen och då är insikten ofta borta, även om den finns kvar i texten.

Av de fyra årstidsböckerna skiljer Om våren ut sig rent formmässigt. Där de andra tre delarna blandar dagboksanteckningar, brev till dottern och de korta texterna om ting och fenomen är Om våren en självbiografisk roman, som berättar om en vårdag i en fyrabarnspappas liv. Samtidigt som pappan försöker hantera familjelogistiken, ta hand om det nyfödda barnet och skjutsa de andra barnen till skola och vänner, ligger den psykiskt sjuka mamman i en djup depression som kulminerar i ett självmordsförsök.

– Den är full av liv, känslor och relationer på ett annat sätt än de övriga delarna. Livet när det sätts i rörelse.

Var det extra svårt att skildra din ex-hustrus psykiska sjukdom?

– De scenerna var både förlösande och förfärliga att skriva. Det absurda är att jag kom närmare när jag skrev än när det hände i verkligheten. Men så är det med mig – jag förstår världen när jag skriver om den. I mina ögon är det dock en ljus bok för det handlar mer om att hantera mörker, än mörkret i sig självt. Dessutom är mörkret inte mitt – jag förhåller mig bara till konsekvenserna av det.

Du skildrar vreden och hopplösheten du känner som anhörig väldigt hudlöst.

– Jag ville ha med det eftersom jag tror många känner igen sig i det. En sådan situation som jag beskriver är väldigt krävande. Man ger mycket, men kommer till en punkt där det inte går längre och empatin tar slut. Man får inget tillbaka. Allt sugs upp av depressionen och det är det som gör det så svårt att vara nära någon djupt deprimerad. Det är inte ofta jag tänker på att det är viktigt att skriva vissa saker, men just detta tror jag faktiskt är det. Psykisk sjukdom, depression och hur ödeläggande detta kan vara för relationer är fortfarande tabubelagt att tala och skriva om. Men jag tror på att prata om det. Att tiga är värre. Samtidigt var det en balansgång för jag ville inte utlämna min fru och skriva om det privata. Jag ville förmedla och skildra det, utan att skuldbelägga. Jag ville inte heller lämna ut någon, varken min dåvarande fru eller mina barn.

Om våren slutar i försoning, där du skriver att svåra ting hör till livet. Var det viktigt att det fick sluta där?

– Det är budskapet till min dotter. Jag tror att det är sant.

I Om sommaren ingår också en text om en vacker sommarnatt. Ett par äter och dricker gott på restaurang, älskar på ett hotell-rum och njuter av den ljusa natthimlen, ljuden från havet och blommornas doft. Texten avslutas med konstaterandet att det var den sista natten de tillbringade tillsammans. Efter det följer skilsmässan. Karl Ove Knausgård blir blank i ögonen när jag tar upp den texten. Det märks att han inte har lust att prata så mycket om saken:

– Det var svårt att skriva om, ja. Men återigen: Att skriva är att hantera saker för mig. Händelserna i Om våren var ännu smärtsammare. Det är det mest smärtsamma jag någonsin skrivit.

Med en debutroman på cirka 700 sidor, mastodontverket Min kamp och nu det ”lilla” årstidsprojektet på 1 100 sidor är det inte särskilt svårkonstaterat att Karl Ove Knausgård är en högproduktiv författare. I den intervju i Dagens Nyheter då Linda Boström Knausgård berättade om parets skilsmässa talade hon också om Karl Oves enorma arbetskapacitet – att hon aldrig mött någon som kan arbeta som han.

– Min koncentrationsförmåga är stor. När jag skriver glömmer jag mig själv. Det finns inget annat. Min mamma har berättat att pappa också hade stor arbetskapacitet, så vem vet, det kanske är genetiskt.

Nu har du skrivit om årstiderna. Men en sak undrar jag fortfarande: Påverkas du av årstiderna – av mörker, kyla, värme och ljus?

– Inte mycket. Jag är rätt neutral inför årstidernas växlingar. Men visst märker jag hur gott det är när våren kommer med ljuset. Förr i tiden tyckte jag mest om höst, men nu älskar jag högsommaren. Augusti är min favoritmånad.

Vad är det med just augusti som du tycker om?

– Allt är så fruktbart. Kornen är gyllene, plommonen börjar mogna. Samtidigt återvänder mörkret. Augusti är både sommarens höjdpunkt och den punkt där den också dör igen. Det är så laddat. Österlen är som vackrast då.

Du skriver om plommonen. För mig framstår de som din motsvarighet till Prousts madeleinekaka. Behöver du sådana för att minnas?

– Hela min förståelse av vad minne är kommer från Proust. När jag läste På spaning efter den tid som flytt gjorde den extremt starkt intryck på mig. Det ofrivilliga minnet – en oväntad smak eller lukt, som framkallar alla minnen. Det finns något gott i det. Även om barndomen varit förfärlig och traumatisk, så kommer allt tillbaka och då är det bara så där: ahhh!

7 x Karl Ove Knausgård
Född: 6 december 1968 i Oslo.
Familj: Ensamstående fyrabarnsförälder. Tidigare gift med författaren Linda Boström Knausgård. Paret skilde sig i höstas efter nio års äktenskap. Skilsmässan berörs kort i Om sommaren.
Är: En av världens mest uppmärksammade författare de senaste tio åren, översatt till mer än trettio språk. Mest känd för Min kamp, ett jätteverk i sex delar.
Aktuell med: Om sommaren. Den avslutande delen av den årstidsserie som han började skriva till sin då ofödda dotter.
Priser i urval: Bragepriset 2009, Die Welts litteraturpris 2015, Wall Street Journal’s Innovator Award for Literature 2015, Sunday Times Award for Literary Excellence 2016 och Expressens Björn Nilsson-pris 2017.
Bibliografi (inom parentes åren för svensk utgivning): Ut ur världen 1998 (2015), En tid för allt 2004 (2006), Min kamp 2009–2011 (2010–2013), Allt som är i himmelen 2012 (2012), Själens Amerika: Texter 1996–2013 (2014), Nackar 2014 (2014), Hemma – borta 2014 (2014), Om hösten 2015 (2016), Om vintern 2015 (2016), Om våren 2016 (2017), Om sommaren 2016 (2017).

Mats Almegårds intervju publicerades först i Modern Psykologi 6–7/2017Pappersutgåva | För skärm (Google play) | För skärm (Itunes) | Prenumerera


Gillade du den här artikeln? Stöd Modern Psykologis journalistik genom att swisha valfri summa till: 123 157 9937. Skriv ”MP Online” i meddelanderaden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s