Dan Josefsson om kvinnan bakom Quick: ”Hon var en sektledare”

Dan Josefsson. Foto: Eva Lindblad.
Intervjun med Dan Josefsson har tidigare publicerats i Modern Psykologi 8/2013. Foto: Eva Lindblad.

[Obs: Den här artikeln är från mars 2014.] Den 19 mars skrevs Sture Bergwall ut från slutenvård på Säters rättspsykiatriska klinik. Läs Karin Skagerbergs intervju med Dan Josefsson om hans bok om Quick-fallet, Mannen som slutade ljuga.

Under förespeglingen att han skulle försvara den rättspsykiatriska kliniken Säter, fick journalisten Dan Josefsson människor att prata om vården av Sture Bergwall, alias Thomas Quick, som erkänt 39 mord och dömts för åtta av dem innan han tog tillbaka sina erkännanden. I dag är Sture Bergwall friad från alla mord han dömts för.

Att Dan Josefsson tidigare skrivit Hemligheten: Från ögonkast till varaktig relation (2008) och Den mörka hemligheten (2011) tillsammans med psykologen Egil Linge underlättade wallraffandet som välmenande psykologiförfattare under arbetet med den senaste boken Mannen som slutade ljuga (Lind & Co, 2013).
– Jag ville fortsätta där Hannes Råstam slutade i sin bok Fallet Thomas Quick (Ordfront, 2012) och få svar på frågan varför alla runt Thomas Quick trodde på hans orimliga berättelser, säger Dan Josefsson.

Vad kom du fram till?
– Säter var en sektliknande verksamhet där man trodde på saker som helt saknade evidens. Under ledning av en psykoanalytiker som hette Margit Norell, trodde man att Sture Bergwall i terapin återhämtade bortträngda minnen av övergrepp och mord. Hela kliniken utformades av personer som på något sätt var knutna till Margit Norell. Tankesättet smittade även polis och åklagare. Hon var som en sektledare, hade en förmåga att göra människor beroende av henne och leda dem i något slags blind tro.

Vad trodde de blint på?
– Att i princip alla psykiska problem bottnar i sexuella övergrepp i barndomen. Margit Norell påstod sig företräda objektrelationsteorin, som fokuserar på tidiga relationer, men jag anser att hennes idéer snarare var en parodi på teorin.

Finns det inte en risk för att man förringar övergrepp när man avfärdar att bortträngda minnen existerar?
– Jag förringar inte övergrepp. Min bok varnar bara för en viss typ av terapi där patienter blir vilseledda att tro att bortträngda minnen kan lockas fram, när det finns forskning som tyder på att just den metoden i stället kan vara ett sätt att skapa falska minnen. Människor som faktiskt har varit utsatta för incest vet om det. De kan aktivt låta bli att tänka på det, men det är inte samma sak som att ha bortträngda minnen.
– Karin Skagerberg

En tidigare version av den här artikeln publicerades i Modern Psykologi 8/2013: Pappersutgåva | För dator/läsplatta/smartphone.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s