Så går traumat i arv

I den irakiska befolkningen är det vanligt med trauman, som en konsekvens av decennier av våldsamma krig och konflikter. Traditionellt talar man inte om psykiska problem i den irakiska kulturen eftersom det förknippas med galenskap. Den enda hjälp som funnits tidigare har varit de religiösa mullorna.
Men tiderna håller på att förändras. Nu finns annan hjälp att få. Sedan 2018 driver Jihanstiftelsen ett traumacenter i Shamshamal i norra Irak där man behandlar olika former av psykisk ohälsa. Men det var inte lätt i början, man ställdes inför många utmaningar.

– I början var det svårt på grund av stigma och rädslan för något nytt. Människor hade aldrig hört talas om psykisk ohälsa förut. Det förknippades bara med galenskap. Det var därför väldigt svårt att få vårt arbete accepterat. Men vi slet för att höja medvetenheten. Vi arrangerade seminarier och workshops för att förklara att psykiska problem inte är ett tecken på galenskap. Våra team gjorde även hembesök för att informera om psykologi och psykoterapi. Nu har vi många patienter och vi har lyckats få bort stigmatiseringen, berättar Aras Hewa Majeed. Han är 30 år, psykoterapeut, och en av de ansvariga för stiftelsens traumabehandlingar.

Han förklarar att just våld i hemmet och nära relationer är ett stort problem i Irak och förorsakar trauman i många familjer. Förövarna kan själva ha varit offer någon gång i sitt liv och det kan röra sig om händelser som inträffat många år tidigare. Just i detta område finns det överlevare från Baathregimens förföljelse av den kurdiska befolkningen, som till och med utsattes för kemiska vapenattacker på 1980-talet.

– Trauman ärvs från generation till generation. Om pappan exempelvis utsatts för våld av Baathregimen är han fortfarande väldig arg och det kan gå ut över hans barn och fru. Det är ett vanligt problem här, säger Aras Hewa Majeed.

Men det finns också färskare trauman som orsakats av krig och väpnade konflikter. Nu senast rör det sig givetvis om Islamiska statens, IS, krigshandlingar i Irak. Även om just Shamshamal var förskonat från direkta stridigheter, har man inte kunnat undgå att drabbas indirekt. Många av invånarna i staden är peshmergasoldater, kurdiska soldater, som har slagits mot IS på olika platser.

Centrets behandlingsmodell är baserad på tre pelare: djurassisterad terapi, trädgårdsterapi och socialterapi. Den sistnämnda innebär att man även låter föräldrarna till traumatiserade barn prata med psykoterapeuten.      

Solen skiner. Den stora trädgården som tillhör centret kan närmast beskrivas som ett Skansen i miniatyr med små terrakottafärgade byggnader i traditionell kurdisk stil, byggda för att patienterna ska känna sig hemma. Här används hästar, getter, katter, hundar, höns, duvor och andra djur i behandlingen. Patienterna får själva odla och påta i jorden i trädgårdssängar och rabatter med blommor, kryddväxter och annat grönt.

– Trädgården används för att nå ut till patienten, eftersom det finns en naturlig länk mellan naturen och människan. Detta är ett agrarsamhälle – för oss är naturen en länk mellan det förflutna, nutiden och framtiden, förklarar Aras Hewa Majeed.

Trädgårdsterapin används för att behandla personer som lider av depression eller ångest, och som i vissa fall uppvisar aggressivt beteende. Personernas problem kan ha uppstått som en följd av traumatiska händelser, såsom krig eller hot från familjemedlemmar.

– Vi ser också trädgårdsarbetet som rehabilitering för patienter, för att stabilisera deras psykiska tillstånd så att de ska känna sig lugna och avkopplade. Det hjälper dem att sortera sina känslor och erbjuder en möjlighet att komma i kontakt med dem, säger Aras Hewa Majeed.

En av patienterna på centrat är Karim, som slutade tala i fyraårsåldern. Han använder ljud i stället för ord. Karim står väldigt tätt intill sin mamma och tittar på marken och runt omkring sig, men inte skrämt, utan nyfiket och undersökande. Han har nu hunnit bli sex år. Hans mamma förklarar att han utvecklades normalt från början förutom att han var sen med talet, men att han drabbades av ett trauma när han var fyra år.

– Hans farbror kom hem till oss och började bråka med Karims pappa. De skrek och slogs. Helt plötsligt avlossade farbrodern sin pistol nära Karim. Mynningsflamman och knallen chockade honom, så han tappade talförmågan helt och hållet, berättar mamman.

Det råder en familjefejd sedan några år tillbaka. Farbrodern har kommit hem till familjen och bråkat flera gånger tidigare. Knivar har använts och blod har flutit. Efter incidenten med skjutvapen har Karim undersökts av läkare som uteslutit fysiska åkommor men fastställt att allt beror på att han är traumatiserad och har fått diagnoserna intellektuell funktionsnedsättning och PTSD. Han har ordinerats lek- och konstterapi, dessutom behöver han mycket vila och avkoppling. Familjen kan redan se framsteg. Karim har börjat säga några få ord igen. Han går första året i en vanlig skola eftersom det inte finns några specialskolor där han bor.

– Men han har svårt att sitta still. Han vill röra på sig. Efter två lektioner orkar han inte stanna kvar i klassrummet, utan måste gå ut, berättar mamman.
Familjen har flyttat till en annan bostad där det finns flera barn och där farbrodern inte kan nå dem och mamman ser nu positivt på sin sons framtid.

– Han umgås med familjen väldigt avspänt. Hans uppträdande är annorlunda. Nu gråter han inte så mycket och har inga problem att lära sig saker längre, förklarar hon.

En annan pojke som får hjälp på centret är 11-åriga Adam, som bor tillsammans med pappa, mamma, en äldre bror och två yngre syskon. Hans pappa har misshandlat honom både fysiskt och psykiskt under lång tid. Läkarna har konstaterat att han har mycket ångest och rekommenderat familje- och konstterapi samt att han ska följa ett stabiliseringsprogram. Han har fått behandling i ett par månader nu. Adams starka berättelse målar upp en bild av en familj som lever i skräck för pappan, som håller familjen i ett järngrepp. Familjen törs inte opponera sig, utan viker sig i tystnad.

– Pappa ger mig örfilar. Då blir jag själv aggressiv. Men jag slår inte tillbaka. Jag visar inte min ilska, berättar Adam.
Familjens vardag består av hot, skrik, glåpord, kränkningar och bråk, vilket förvandlat livet till ett helvete för 11-åringen.

Det går inte att låta bli att lägga märke till kriget mot IS, trots att det inte förekommer stridigheter i Shamshamal. Kriget var på allas läppar. Adam var skräckslagen för att kriget också skulle drabba dem.

– Jag läste om IS i tidningen och såg dem på tv. Jag var rädd att de skulle anfalla vårt hem, berättar han.

Men Adams rädsla går djupare än så. Det framkommer att han var rädd att förlora pappan, eftersom denne var peshmergasoldat. Han försöker prata med pappan om sin rädsla.

– Då svarade pappa: Vad kan jag göra åt det? Jag är ingen läkare. Jag kan inte hjälpa dig. Gå till mamma i stället, berättar Adam sorgset och utbrister:

–Jag älskar min pappa! Men han älskar inte mig.

Men han gjorde som pappan sagt åt honom. Han pratade med sin mamma, som tog med honom till en läkare och en mulla. Den sistnämnde rekommenderade dem att ta kontakt med Jihancentret, där Adam alltså nu får hjälp.

Här drivs ett program kallat Demokrati och civilsamhället, där representanter från olika religiösa grupper bjuds in till debatter, med syftet att engagera religiösa ledare och att bygga upp ett förtroende hos dem för att uppmärksamma psykisk ohälsa. Det har gett gott resultat.

– Det har lett till att mullor och andra religiösa ledare stöttar oss nu, berättar Aras Hewa Majeed, inte utan stolthet.

Widad, Adams mamma, lägger sin hand på sin sons axel när han reser sig upp för att lämna sin plats till modern. Hon samlar sig, märkbart tagen, innan hon börjar tala om sitt lidande under de 18 år som hon varit gift med Adams far. Hon gifte sig inte av fri vilja utan tvingades av sin mamma.

– Min man hatar oss alla! I vårt hem hörs aldrig skratt, säger hon upprört men med en enorm stryka och beslutsamhet i rösten. Hon vill berätta. Hon måste berätta.

Redan när de väntade första barnet visade maken sitt förakt mot henne. Han ville att hon skulle göra abort och han sa öppet att han inte gillade Widad. Hon tror att hennes make lider av psykiska problem och berättar att han behandlade sina föräldrar och syskon på samma sätt.

– Han skulle själv behöva gå i terapi. Men det skulle han aldrig gå med på.

Widad berättar att Adam får samtals- och djurterapi, utöver det får han medicin och mår mycket bättre nu sedan behandlingen påbörjades.

Aras Hewa Majeed förklarar att djurterapin gör att patienterna kan slappna av och känna sig tryggare, och blir mer mottagliga att ta emot hjälp. Den bygger upp deras självförtroende och tillit och motverkar ilska. Den har gett gott resultat under de två år man använt den.

– När ett barn ser en katt bejakar barnet sina känslor. När ett barn sitter på hästryggen känner barnet sig starkt. Den känslan ökar självförtroendet. Det är något som barnet kan ta med sig hem, berättar Aras Hewa Majeed.

Widad utsätts nästan dagligen för hot och både psykisk och fysisk misshandel.

– Han har misshandlat mig många gånger, berättar hon med uppgiven blick.

Widad vet inte hur hon ska ta sig ur den här situationen. Hennes bror vill att hon ska lämna sin make. Men hon är rädd att hon ska förlora sina barn och att hon ska tvingas gifta sig igen. Det vill hon absolut inte! Innan hon reser sig upp för att gå hem säger hon:

– Jag kommer att göra allt för att fortsätta att ge mina barn allt jag kan, lära dem ett gott uppförande.

Shermeen Mawlood Hassan, 31, arbetar som socialarbetare på centret. Hon tror att mycket av problemen beror på att familjerna i området är socioekonomiskt svaga. I många av de familjer hon arbetar med är pappan peshmergasoldat, och ofta lågt utbildad. Mannen upplever att mansrollen är hotad eftersom de nu för tiden sällan klarar sig på bara hans lön. Detta har lett till att kvinnorna också förvärvsarbetar och har blivit ekonomiskt oberoende.

– Tyvärr så har det inte skett så mycket vad gäller männens synsätt på kvinnans roll i samhället. De ser det fortfarande som att hennes roll är i hemmet, konstaterar hon.

Karim, Adam och Widad är inte intervjupersonernas riktiga namn.