Komik, gud och socker med Marika Carlsson

Hade det inte varit för uppväxten i Pingstkyrkan hade Marika Carlsson nog blivit alkoholist.

I stället blev det socker. Det söta, goda, uppiggande, belönande sockret som vi genom hela livet tar till för att trösta, peppa och fira.

– I min värld är socker ett lika starkt beroende som alla andra beroenden: Alkohol, droger, spel, sex … Och jag är ganska övertygad om att jag har en beroendegen.

Vi ses på ett fik i centrala Vällingby. Det här är Marika Carlssons marker, och Vällingby centrum kan hon som sin egen ficka. Några kilometer härifrån bor hon med hustrun Mia, den 11-åriga bonusdottern och hunden Bob, en stilig lagottohane.

Hon beställer in en slät kopp te. Inget annat. Sätter sig vid ett minimalt bord längst in på fiket, bakom en pelare.

Förhoppningen är att Bob ska komma till ro vid hennes fötter, och här får vi vara ifred. Bob slocknar snabbt och vi går direkt in på hennes kanske viktigaste och svåraste projekt någonsin.

Om bara några dagar har hennes soloföreställning Smalast när man dör vinner nypremiär. Föreställningen, där hon står för både manus och regi, har kanske varit den som gjort ondast att göra, för här tar hon en gång för alla upp sitt sockerberoende. Ett beroende som, menar Marika, tillsammans med annan matproblematik är det mest skamliga av alla beroenden.

– Jag har levt med så oerhört starka skamkänslor. Skammen är beroendets bästa vän, något som gör att man isolerar sig mer och mer, säger Marika.

Under uppväxten skojade man om att Marika var familjens sockerråtta. Hon hade en, som man säger på engelska, sweet tooth, och älskade sötsaker. Men vem gör inte det? Där hemma var det ingen som lyfte på ögonbrynen, för småkakor, läsk och godis är väl inget farligt?

– Jag växte upp i religiösa sammanhang där spel och alkohol var väldigt skambelagt. Annars hade jag nog fallit för alkoholen, konstaterar Marika.

Och vad gällde spel, så insåg Marika tidigt att hon var en kicksökare. Att spel nog inte var något för henne, eftersom hon snabbt insåg att hon ”hade speldjävulen inom sig”.

– Speldjävulen var något man pratade om i kyrkan, och därför förstod jag att det där ruset, som jag upplevde när vi spelade kort om tändstickor, var farligt för mig.

Under många år har den här föreställningen legat och jäst inom henne. Hennes fru Mia har länge försökt få Marika att göra den, men det är först nu som hon är redo.  

– Det var absolut inte självklart att göra den här föreställningen, den visar mitt innersta rum. Och trots att jag hållit på med stand up så länge, och trots att jag gjort flera soloföreställningar tidigare, har jag aldrig fått så mycket reaktioner som för den här.

Redan när Marika, i samband med att hon var med i Stjärnorna på slottet i början av 2022, kom ut offentligt med sitt beroende, fick hon starka reaktioner. Det är uppenbart att det är många runt om i landet som känner igen sig i det hon berättade.

Men resan att erkänna för sig själv att hon var beroende har varit lång. I sitt vinterprat berättar Marika om hur hon hållit det för sig själv. Hur skamkänslorna ständigt varit närvarande, och hur hon periodvis kunnat göra nästan vad som helst för att få i sig det där sockret. Hur hon stått och ätit ur soporna. Hur hon pendlat kraftigt i vikt efter att försökt sätta upp regler för sig själv.

– Alla människor vet hur man ska äta för att må bra. Men så funkar det inte för mig. Jag blir besatt. Jag kan inte bara ta den där glassen på onsdagen. Tar jag den vill jag bara ha mer och mer.

Vändningen kom när Marika hörde sjuksköterskan Bitten Jonsson prata om sockerberoende på tv.

– Jag kände igen mig i allt hon sa. Jag googlade henne, läste på och gick hennes kurs. Sedan gick jag med i FAA, Food Addicts Anonymous.

Det låter enkelt, men enligt Marika har det varit en lång och komplicerad process som fått henne att förstå sina egna reaktioner.

– Det första steget är att inse och erkänna för sig själv att man inte kan kontrollera sitt ätande. Och det var en lättnad att känna att jag inte var ensam, säger Marika och berättar att sockerberoendet ligger längst ner på statusskalan när det kommer till beroende.

Här, på FAA, mötte hon andra som förde samma kamp. Inte bara mot sockret, utan också mot omgivningens okunskap.

– Man säger aldrig till en bulimiker att ”det är väl bara att sluta kräkas”. Men till en sockerberoende person talar man i termer om dålig karaktär, säger Marika med ett sådant eftertryck att Bob, som somnat snällt under bordet vaknar till och yrvaket lyfter på huvudet.

Att komma iväg till det där allra första mötet på FAA var tufft. Samtidigt hade Marika bestämt sig. Det var nu eller aldrig. Ganska snart byttes känslan av obehag mot en känsla av bekräftelse och förståelse. Här fanns människor som förde samma kamp som hon.

– FAA fungerar enligt samma princip som AA, Anonyma Alkoholister. Man jobbar, precis som i AA, enligt tolvstegsmodellen. Enklast kanske det kan beskrivas som ”hjälp till självhjälp”, säger Marika.

Och nu är det alltså dags för en hel föreställning om beroende. Att det inte gjorts tidigare tycker Marika är märkligt. För att behovet finns är tydligt.

– I den här föreställningen är jag hundra procent ärlig. I tidigare föreställningar har jag pratat om det som varit. Nu pratar jag om det som är. Även om det finns mycket humor i den, säger Marika.

Vägen till föreställningen var jobbig. Ändå var det som om något lossnat inom henne, som om en stor lättnad infallit. För varje gång hon går upp på scenen mår hon lite bättre. Att prata om beroendet och skammen fyller en stor funktion, och när hon kliver av scenen känner hon sig alldeles varm och lugn.

– Den här föreställningen är så jävla varm. Energin är helt annorlunda än i tidigare föreställningar och lokalen fylls av både gråt och skratt.

Marika är fortfarande med i självhjälpsgrupper, och efter åratal av terapi har hon nu börjat gå hos en beroendeterapeut. Hon har insett att hon behöver fortsatt hjälp, alldeles särskilt nu när hon kommit ut offentligt som sockerberoende. Hon har lärt känna sina triggers och jobbar med att vara rädd om sitt inre och sina tankar för att inte trilla dit igen.

– Bob är en viktig nyckel för att jag ska må bra. Han åker med mig på turnén, och är det någon man ska ha med sig på turné så är det en lagotto romagnolo, herregud, den rasen är det största egot av alla, samtidigt som han reagerar starkt på mina energier.

Marika Carlsson med socker och Marika Carlsson utan socker är två helt olika personer, berättar hon.

– Marika Carlsson med socker är hetsig, explosiv och tog mycket plats. Hennes blodsockernivå var som en jävla jojo. Marika Carlsson utan socker är lugn, introvert och tycker om tystnad och att gå i skogen. Jag saknar inte den gamla Marika. För i de där beteendemönstren fanns det ganska mycket kamp …

Hon tystnar. Klappar om den sovande Bob. Konstaterar att den där gamla Socker-Marika och hennes fru Mia aldrig skulle komma överens.

Flera gånger under samtalet nämner Marika sin fru. Men Marika förnekade länge för sig själv att hon var gay, och det var först när hon var 40 som hon kom ut. Det är tio år sedan.

Som uppvuxen i pingströrelsen, ett samfund där homosexualitet ses som något syndigt, blir det lätt så.

Länge var Marika en extremt hängiven församlingsmedlem som tillbringade nästan hela sin fritid i kyrkan. Under skoltiden blev kyrkan en fristad från den ständigt pågående vardagsrasismen som den adopterade Marika mötte.

I församlingen blev hon älskad och respekterad för den hon var och hon blev inte dömd för sin hudfärg eller sitt lockiga hår.

– Under uppväxten var tron och församlingen min räddning. Vi delade samma tro och här upplevde jag att alla hade samma värde. Det var där jag hade mina vänner, säger Marika.

Församlingen var navet i hennes liv, och under låg- och mellanstadiet la hon mycket energi på att försöka frälsa de oförstående klasskompisarna.

När hon som tonåring åkte på ungdomsläger påverkade det henne starkt.

– Jag köpte allt med hull och hår, men tack och lov har jag en pappa som, även om också han var troende och var predikant i pingströrelsen, hela tiden uppmanade mig att ifrågasätta, att inte köpa allt som pastorerna sa rätt av. Mina föräldrar tyckte om att diskutera, och vi hade ofta religiösa diskussioner kring middagsbordet, säger Marika.

Hemma hos familjen i Lund var hon den starkast troende av alla. Den som såg ner på de som inte trodde.

– Jag var länge den där fördömande kristna. Tyckte synd om dem som inte trodde. Vi var några troende i skolan, och på rasterna hade vi bönemöten för att få energi, minns Marika.

När Marika var i 15-årsåldern separerade hennes föräldrar. I samband med detta började hennes tro krackelera.

– Deras skilsmässa tog mig väldigt hårt, och församlingen kunde inte hantera den där förtvivlade tonårstjejen. De sa att de skulle be för mig, men i själva verket blev det ett väldigt tisslande och tasslande bakom familjens rygg på grund av skilsmässan.

Ungefär samtidigt började livet utanför kyrkan locka. Marika tyckte om att dansa, hon gillade att gå på disko och snart var det som om hon levde ett dubbelliv.

Det var också nu som hon insåg att ”världen utanför” kunde erbjuda både tröst och förståelse. Och när hon insåg det blev hon förvånad över att den profana världen kunde ge henne detta. Att de människorna som hon ansåg levde fel var de som förstod henne.

Marika jobbade en tid som undersköterska och pluggade sedan teologi. För även om hon svajade i tron, var hon intresserad av religion, något som hon är fortfarande. 

När Marika var 20 flyttade hon till London och gjorde en ”långsam exit” från församlingen.

Det var också här som Marika gjorde upptäckten som hon under de kommande 20 åren gjorde allt för att trycka undan. Hon blev förälskad i en kvinna. I kyrkan hade hon fått lära sig att homosexualitet var en synd och att aids var Guds straff till homosexuella. Marika var förtvivlad och kunde inte ta in att hon var en kvinna som blev förälskad i andra kvinnor. I stället försökte hon trycka ner sina känslor.

Utåt sett såg det bra ut. Marika gjorde succé som ståupkomiker. Hon hade under skoltiden blivit rapp i käften, på grund av de glåpord och den vardagsrasism hon utsatts för. Nu fick hon nytta av de erfarenheterna. Hon syntes ofta i olika tv-program och reportage. Hon medverkade i Parlamentet och blev ett känt ansikte för allmänheten. Utsågs två gånger om till Årets kvinnliga komiker.

Men Marika mådde inte bra. Ångesten dövade hon med socker och hon frossade i sötsaker i sin ensamhet. Till slut var det som om hela tillvaron kretsade kring socker och sockerkickar. Sommaren 2007 insåg hon att hon gått upp extremt många kilon. Hon bestämde sig för att gå ner i vikt, och trodde att det skulle vara lösningen på allt.

Det var det inte. När hon tre år senare gått ner 35 kilo mådde hon fortfarande lika dåligt. Så då började hon äta socker igen.

Även om hon något år senare kom ut som sockerberoende inför familjen och vännerna kom hon inte ut som gay. Den processen skulle ta många år.

– 2013 sprang jag hos olika psykologer. Jag lade locket på och fortsatte att träffa killar. Det funkade ju, men så fort relationen blev allvarlig drog jag mig ur den och förklarade det inför mig själv med att jag ju var adopterad, och säkert hade anknytningsproblem.
En bekants kommentar om att det vore kul att testa att vara med en annan tjej väckte något inom Marika.

Hon påmindes om de känslor hon haft för den där kvinnan i London och den här gången vågade hon stanna upp vid tanken på att hon kanske var gay.

Några år senare träffade hon Mia, som hon i dag är gift med. Mia är även hon adopterad från Etiopien, och de hade mycket gemensamt. Deras första tid i livet hade de nämligen blivit omhändertagna av samma kvinna, missionären Erna. De blev vänner, och Marika blev kär. Problemet var att Mia var gift. Först när Mia skilt sig vågade Marika berätta om sina känslor.

I dag är paret gifta. Marika har ett bonusbarn och till familjen hör alltså även Bob, som nu börjat sträcka på sig under bordet.

Att komma ut som homosexuell är en enorm resa för en före detta pingstvän att göra. Även om Marika inte längre var med i församlingen påverkade uppväxten henne. Tack och lov fick hon stöd från familjen. Och särskilt många vänner från tiden inom pingströrelsen hade hon inte kvar.

I stället hade hon skapat en ny bekantskapskrets, där ingen egentligen lyfte på ögonbrynen över det faktum att man älskar någon av samma kön.

Snart är det dags för premiär. Och även om premiärnerverna spökar, är det inget Marika självmedicinerar med socker. Nu har hon ett uppdrag. Att få folk att förstå vad sockerberoende innebär – och att vara med och åstadkomma en förändring som gör att den som är sockerberoende ska kunna få vård, precis som för vilket beroende som helst.